Seriefrämjandet med stöd av Kulturrådet, Framtidens Kultur, Kultur Skåne och Malmö Kulturstöd har nyligen öppnat sin utställning “Mus Mouse Maus” i Stockholms Stadsbibliotek. En debatt om huruvida den alls borde visas i sin helhet eller censureras har under de senaste dagarna rasat bland bloggare och på Newsmill, men exakt vad är det som är så kontroversiellt med den?
Utställningen har tidigare visats i Malmö och Göteborg och består av serietolkningar med utgångspunkt i Art Spiegelmans hyllade serie Maus där Spiegelman berättar om sin far som överlevde Förintelsen. I Maus tecknas människor med djurhuvuden som symboliserar olika grupper: judar som möss och tyskar som katter till exempel.
Bland det tjugotal tolkningar som utgör utställningen finns flera tankeväckande bidrag, men även ett par problematiska. Till de intressanta hör “Tyst som en mus”, ett bidrag av Nicolas Krizan som diskuterar hur en människa under sin uppväxt stegvis internaliserar antijudiska fördomar. Krizan återkopplar till Art Spiegelmans sätt att gestalta människor i “Maus”.
Berättaren tecknas som en pojke med människoansikte i första rutan, för att i andra rutan bära en musmask samtidigt som texten förklarar att han identifierar sig med offren. Ruta för ruta exponeras han för antisemitiska myter och attityder som torgförs av människoliknande katter. I sista rutan tar han av sig masken för att blotta en katts ansikte.
Tyvärr grumlas intrycket av utställningen av två av bidragen: “Nothing Changes” och “Arg Kanin om Förintelsen”.
“Nothing Changes”, av tecknaren Martin Flink, består av enbart två rutor. Den första visar en SS-vakt och en fånge med davidsstjärna som armbindel som håller om en annan fånge. Bakgrunden domineras av ett stort hakkors. Den andra bilden visar en israelisk soldat, davidsstjärnan som armbindel på offret i den föregående bilden är nu ersatt med en davidsstjärna i den israeliska flaggan på uniformens ärm. Soldaten riktar sitt vapen mot en familj.
Den första bilden som betecknas “Europe 1940” har överskriften “Through art and literature we learn from our history”. Den andra, “Palestine 2010”, har överskriften “Or do we?”. Som för att skingra alla möjliga tvivel om seriens budskap förtydligas den påstådda likheten mellan Israels ockupation av Palestina och Nazitysklands utrotning av judar genom titeln “Nothing Changes”.
Att likna Israel vid Nazityskland har sina rötter i bland annat sovjetisk antisionism, som med tiden fick en allt mer explicit antisemitisk karaktär. Betydelsen av “sionism” försköts från att handla om judiska nationella strävanden till att bli ett kodord för judisk konspiration. På 60- och 70-talet förföljdes judar i Sovjetunionen och Polen trots synen på den nazistiska rasismen som något reaktionärt. Detta möjliggjordes ideologiskt med antisionismens paroll. Denna liknelse spreds efter junikriget 1967 även i Västeuropa, framförallt inom delar av den radikala vänstern. Israel beskrevs som den rasistiska, fascistiska eller nazistiska staten. Det är alltså inte förekomsten av rasistiska strukturer i Israel som avsågs utan man hävdade att Israel är ett i grunden rasistiskt projekt och en spegelbild av Nazityskland.
Under de senaste decennierna har jämställanden av Nazitysklands folkmord och Israels agerande blivit allt vanligare och letat sig in i den politiska mittfåran. I Europa grundar sig dessa jämställanden bland annat i en frustration över att Förintelsen fortfarande finns kvar i vårt medvetande och ger upphov till skuldkänslor. Jämställandet ger en möjlighet till skuldavlastning genom projicering. Man konstaterar helt enkelt att offren blivit en spegelbild av sina bödlar.
Det handlar också om en demonisering. Om judar eller israel i dag är nazister så blir hatet mot dem begripligt, ja till och med rättfärdigt. På så sätt kan antijudisk propaganda presenteras som antirasism och antinazism.
Oavsett vad man tycker om Israel-Palestinakonflikten borde skillnaden mellan Förintelsen och staten Israels behandling av palestinier stå klar: Israel må ockupera Palestina och dess militär må begå brott mot palestinier, men det rör sig inte om industrialiserat folkmord. Jämställandet är en historieförfalskning.
Vi kan även fråga oss varför inte andra konflikter eller andra staters illgärningar på samma sätt väcker associationer till nazisternas utrotning av judar? Vi ser inte samma liknelser användas mot andra grupper som utsatts för rasism, kolonialism, slaveri eller folkmord och som i dag är inblandade i konflikter. Det förekommer exempelvis inte aggressiva projektioner av slaveriet riktade mot afrikanska stater och folk, eller projektioner av kolonialismen på indier.
Den enda möjliga kopplingen till just Israel verkar vara det judiska. Det är judar som begår brottet och inte den israeliska militären, det är judar som inte har lärt sig av historien. En kollektiv skuldbeläggning av judar (levande och döda) är vad som krävs för att kunna göra associationen Förintelsen-Palestina.
Ett annat bidrag är “Arg Kanin om Förintelsen”. I serien uttrycks frustration över hur offren för Förintelsen uppmärksammats och diskuterats av eftervärlden. Detta görs genom att icke-judiska offer ställs mot judiska offer: “Romer, handikappade, socialister, homosexuella osv… Vem bryr sig? För det blir ju lättare att döva sitt dåliga samvete om man bara behöver kompensera en grupp”.
När man säger “bara behöver kompensera en grupp” till skillnad från att kompensera alla andra, ställer man offer mot offer och misstänkliggör judar; Uppmärksammande av judiska offer gynnar judar och sker på bekostnad av uppmärksammande av andra offer.
Det är uppenbart att de åsikter som uttrycks i serien är skaparens, Mattias Elftorps, egna. Påståenden att icke-judiska offer inte uppmärksammas är inte sant. Tecknaren bekräftar också att han fått lära sig i skolan om icke-judiska offer för nazisternas folkmord. Han skriver trots det att dessa offer glömts bort och att de ignoreras. “Jag minns att det talades om 12 miljoner när jag gick i skolan. Men de andra 6 kanske inte räknas?”.
Det tog ungefär 50 år innan man i Sverige började sysselsätta sig med Förintelsen som ämne på allvar. Trots (eller på grund av?) detta väcker det starka känslor och motvilja från en del håll. Elftorp pläderar egentligen inte för att andra grupper ska uppmärksammas utan uttrycker en frustrationen över att folkmordet på judar tas upp. Elftorp hade kunnat använda sitt bidrag till utställningen för att uppmärksamma handikappade, romska, socialistiska eller homosexuella offer. Istället används dessa kategorier som ett slagträ mot judar.
Art Spiegelmans Maus är en kraftfull överlevandeberättelse som har haft en stor betydelse. Utställningen “Mus Mouse Maus” innehåller intressanta reflektioner kring detta och kring verket i sig självt, både vad gäller innehåll och bildspråk. Men den innehåller också grumliga tolkningar och kommentarer med udden riktad mot judar. År 2010 borde man kunna göra en utställning med utgångspunkt i en serie om Förintelsen utan bilder där judar demoniseras och mördade människor används som politiska slagträn.
/Jonathan Leman och Mikael Tenhunen