”Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg (’raser’) olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning.” Så skriver de båda statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker i ett gemensamt blogginlägg angående debatten om presstödet till tidningen Nationell Idag.

Man kan ju lugnt säga att de båda professorerna tillämpar en minst sagt snäv definition av rasism. Hudfärg? Anser de inte att antisemitismen är en form av rasism? Men även om man tar bort ordet ”hudfärg” lider resonemanget av en egendomlig blindhet för hur rasistiska tankemönster förändras över tid – de lever kvar i förra och förrförra århundradet, medan de rörelser som predikar åtskillnad mellan olika etniska grupper, och som drivs av hat och fördomsmönster mot vissa specifika sådana, sedan länge opererar efter lite andra parametrar.

Dock är det så att Nationell Idag helt klart också har ett klassiskt rastänkande i grunden. Varför skulle de annars kalla den svarta amerikanska tennisspelerskan Serena Williams ”afrikansk”? Och att tidningen är tydligt antisemitisk framgår bland annat av dess rapportering om Israel och dess inslag om och/eller med Mohamed Omar, Lasse Wilhelmsson, Richard Williamson. I en artikel från november 2009, en spin-off till Donald Boströms famösa Aftonbladethistoria, heter det t ex att ”rabbiner och andra inflytelserika judar gripits i New York och New Jersey för illegal organhandel”. Trots att, sägs det, organhandel är förbjudet i Israel är det så att ”oberoende undersökningar visar att högt ansedda läkare och även myndighetspersoner själva är inblandade i denna handel eller ser genom fingrarna på den. Det motiv som ofta anges är religiösa och bygger på att judar är mer värda än andra folk, och därför kan ta deras organ.” Här finns hela härvan av kollektiviseringar och fantasier om ondska och överhet som är så typiska för den antisemitiska tankevärlden. Tycker verkligen Demker och Bjereld att begreppet ”främlingsfientlighet” räcker till för att beskriva detta? Detsamma gäller naturligtvis ifråga om de starka islamofoba inslagen. ”Som den enkla och våldsamma religion islam är söker den erövra hela världen genom svärdet”, skriver biskop Williamson i en krönika (ja, det är den biskop Williamson som förnekar Förintelsen). Det är mindre meningsfullt att fastna i en terminologisk diskussion om huruvida islamofobi tekniskt sett är att definiera som en form av rasism eller inte, givet att det handlar om en religion och inte en ”ras”. I allt väsentligt är ju uttrycket detsamma: en avgränsad grupp människor demoniseras och tillskrivs vissa egenskaper (de vill, skriver Williamson, ”invandra för att därigenom ta över Europa”).

Vad gäller Ulf Bjereld så är det att notera att denne har en historia av att blunda för det specifika fördomskomplex som antisemitismen utgör. Gilad Atzmon, en person som anser att Sions vises protokoll ger en korrekt världsbeskrivning, som bidrar till att sprida förintelseförnekande litteratur och som beskriver judar som anti-humana kristusmördare, är enligt Bjereld inte att beteckna som antisemit eftersom han själv är jude. Om detta skrev SKMAs f d ordförande Jesper Svartvik i Expressen:

Nu beskriver sig visserligen Atzmon som ”f.d. jude”, men då argumentet ständigtupprepas av grupper som gärna skjuter fram antisemitiska judar som alibin måste självklarheter emellanåt påpekas: huruvida ett yttrande är antisemitiskt har ingetmed budbärarens identitet att göra. På samma sätt som homosexuella kan hata homosexuella och kvinnor kan vara kvinnohatare kan judar vara antijudiska. Historien uppvisar en lång rad judiska judehatare. Atzmon hämtar t ex inspiration från Otto Weininger, som hatade såväl judar som kvinnor.

Inte heller Donald Boströms Aftonbladetartikel hade enligt Bjereld antisemitiska drag. Bjereld kallade Jesper Svartviks reaktion mot den för ”ryggradsmässig”, och menade att ”[k]ampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne”. Ironiskt nog visar ju just Nationell Idag på hur Boströms artikel tacksamt låter sig användas i antisemitiskt syfte. Kampen mot antisemitism och andra former av rasism är faktiskt alldeles för viktig för att överlåta till personer som väljer att blunda och tona ner istället för att höja stämman.

/Charlotte Wiberg