Det är mycket positivt att Ilmar Reepalu nu, efter att ha mött företrädare för Malmös judiska församling, säger sig ha insett allvaret i situationen för stadens judiska befolkning. Samtidigt finns det fortsatt anledning att kritiskt granska de uttalanden han gjort.
I sina försök att reda ut alla mediala ”missförstånd” som kantat hans väg har Reepalu bara gjort det hela knostigare och knostigare. För Metro 25/2 förklarade han citatet i Sunday Telegraph att ”om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö” på följande vis: -Jag sade att om man väljer att flytta från Malmö till Israel verkar det mer vara ett val eftersom man känner sig hemma i den kulturen. Känner man sig utsatt i Malmö borde man flytta till en annan ort i Sverige.
På likartat sätt uttrycker han sig i sin egen artikel i Svenska Dagbladet.
Tror kommunalrådet att det finns en inre substans hos judar som får dem att, oavsett omständigheter, automatiskt dras till Israel? Denna föreställning om judar som i grund och botten ”israeliska” var ju också vad som låg bakom hans kritiserade uttalande i Skånska Dagbladet om att Malmös judiska församling borde uttycka kritik mot israelisk krigföring.
Reepalu må först nu ha förstått läget. Men han hade bara behövt börja lyssna lite tidigare för att inse att många judar lämnar Malmö just för att de upplever otrygghet i staden. Vissa, men inte alla, väljer att bosätta sig i Israel. Oavsett valet av flyttort handlar det alltså om att de i första hand flyttar från snarare än till någonting.

I Svenska Dagbladet förklarar Ilmar Reepalu sitt den andra delen av det uppmärksammade citatet i Sunday Telegraph – ”Det har inte förekommit några attacker mot judar” – såhär:

Jag sade att under det senaste året har de allvarliga personattackerna i Malmö varit riktade mot homosexuella och att de personattacker som varit mot judar skedde under demonstrationen på Stortorget. Den genomfördes säkert med de bästa avsikter, men tolkades uppenbart av andra som stöd för Israels offensiv.

Därför, menar han, skulle det vara korrekt att tala om ”anti-israeliska attacker” snarare än attacker mot judar.
Men även om det skulle ha varit korrekt att tala om ”anti-israeliska attacker” i det fallet stämmer inte påståendet. Attackerna har varit betydligt fler och inte alls inskränkt sig till händelserna i samband med demonstrationen. Reepalu har återigen missat att ta in all den information som väl framkommit både i media (bland annat i den artikelserie i Skånska Dagbladet där intervjun med honom ingick) och i statistik. Nu har han som sagt förstått allvaret – men nog är det egendomligt att han, när debatten trots allt rasat ett tag, inte gjort så. Och att han så tvärsäkert går ut i en stor dagstidning med uppgifter som han inte brytt sig om att kontrollera.

Fram till nu har Ilmar Reepalus hållning i den här frågan präglats av extrem nonchalans och arrogans. Tonläget sattes när han förra våren i en intervju i Judisk krönika svarade såhär på frågan om han någon gång tagit kontakt med Judiska församlingen då judar i Malmö hotats eller attackerats: – Nej, det har jag nog inte gjort. Men jag blev inte heller kontaktad av församlingen när jag fick mitt hus nerklottrat med stora svarta hakkors. De uttryckte ingen sympati med mig då.
Kommunalrådet verkar inte ha de prioriteringar som borde vara självklara för en människa i hans position klara för sig. Snarare än att vänta på sympatiyttringar från grupper av Malmös befolkning bör han bekymra sig för dessas säkerhet. Judar har samma rätt som alla andra att slippa bli attackerade – oavsett vad de har för hållning i mellanösternfrågan.

/Charlotte Wiberg