Publicerad på Axess blogg 25/1 2008 (II)

Bortsett från frågan om Kulturrådets produktionsstöd till tidskrifter belyser debatten om Mana ett återkommande och därför principiellt problem i svensk offentlighet – ett problem som handlar om oförmågan att se, förstå och rationellt förhålla sig till antisemitismen som fenomen och som tar sig uttryck i en utbredd tendens att förneka, bagatellisera, bortrationalisera och i vissa fall rättfärdiga dess manifestationer.

Det finns klara paralleller mellan den nu aktuella diskussionen och debatten om, till exempel, Radio Islam i slutet av 1980-talet, Bergman-Axelsson-affären vid Uppsala universitet under början av 1990-talet och konstnären Lars Hillersbergs bilder åren 2001-2002. I samtliga dessa fall handlade det om tydligt antijudiska yttringar, verbala eller visuella. I samtliga fall handlade det också om antisemitiska budskap som av sina avsändare påstods utgöra ”antirasism” och ”Israelkritik”. Och i samtliga fall framträdde ett stort antal debattörer och klargjorde att yttringarna i fråga absolut inte rymde fördomar och fientlighet mot judar utan skulle ses just som legitim kritik mot Israel eller ”sionismen”.

I fallet Hillersberg hävdades också med emfas att konstnären – som vid åtskilliga tillfällen tecknade Der Stürmer-liknande judar, ibland i rollen som kapitalistiska utsugare, ibland som korsfästare, stödde Radio Islam och ritade omslaget till en av Ahmed Ramis hatböcker – var en brinnande ”antirasist”. (Debatterna om Radio Islam och Bergman-Axelsson belyses i antologin Det eviga hatet. Om nynazism, antisemitism och Radio Islam (1993), Håkan Arvidsson, red., Affären Rami-Bergman. Dokument om judefientlighet och akademisk röta i Sverige (1994). Hillersbergdebatten belyses i ett efterord till pocketutgåvan av min egen bok Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (2004).)

Under 2007 bevittnade vi ytterligare ett exempel på samma fenomen. Det gällde den debatt som utlöstes av Broderskapsrörelsens, ABF:s och Fib-Kulturfronts inbjudan av den internationellt välkände och flitigt exponerade antisemiten Gilad Atzmon till ett seminarium i Stockholm om Palestina, Irak och Afghanistan. Atzmons budskap och världsbild kretsar i hög grad kring föreställningen om en judisk världskonspiration. Han påstår till exempel att det är osäkert och därtill irrelevant huruvida det tsarryska falsariet ”’Sions vises protokoll’ är ett äkta dokument eller snarare en förfalskning” eftersom ”amerikanska judar (i verkligheten sionister) faktiskt kontrollerar världen” och han hävdar att ”den judiska sammansvärjningen för att styra Amerika är nu intensivare än någonsin”.

”Sionismen” beskriver Atzmon som ”ett globalt nätverk” vars verksamhet syftar till ”att fullända omvandlingen av världskatastrofer och mänskligt lidande till judisk profit”. Han avfärdar den inom historievetenskapen etablerade synen på Förintelsen som ”Holocaust-religion” och stöder den iranska regimens position gentemot Israel: ”Jag tenderar att hålla med president Ahmadinejad. I mina artiklar och intervjuer ifrågasätter jag ständigt den judiska statens rätt att existera.” Israel förkroppsligar enligt Atzmon en bottenlös ondska som måste förgöras: ”Israel är inget annat än ondska för ondskans egen skull”. Vi måste inse att ”Israel snarare än Nazityskland representerar den ultimata ondskan.”

Atzmon understryker tydligt att det som primärt intresserar honom är ”judiskhet” eller ”judisk mentalitet”. Judar, förklarar han, har ”en identitet som inte går att förena med humanitetens idé”. När han i en intervju ombads definiera ”judisk mentalitet” svarade han: ”letar vi efter ett enda ord skulle jag föreslå herravälde”. (Citaten är hämtade från följande artiklar av Atzmon: ”On Antisemitism”, ”The Plot Against America”, ”One Hundred Years of Jewish Solitute”, ”Protocols of the Elders of Zion (verse 2)”, ”Re-Arranging the 20th Century”, ”To Sit in the Dark”, ”Purim Special”, ”On Blindness”. Samtiga texter finns på Atzmons webbsida http://www.gilad.co.uk)

I Expressen (22/3 2007) redogjorde Jesper Svartvik, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), för Atzmons propaganda och riktade stark kritik mot hans svenska värdar. Att två organisationer knutna till Sveriges största parti ”inbjuder kända antisemiter och därmed sanktionerar deras budskap är utan tvekan djupt oroväckande”, skrev Svartvik och uppmanade den socialdemokratiska partiledningen att ta avstånd från Broderskaps och ABF:s agerande.

Något avståndstagande kom inte. Däremot klargjorde Broderskaps ledning (Expressen 27/3 2007) att Atzmons budskap på intet sätt innehöll någon antisemitism utan endast var att betrakta som kritik mot Israel: ”Atzmon är kritisk till staten Israels politik och judiska organisationer som stödjer staten Israels politik i alla judars namn.” Atzmons kritik, underströk Broderskap vidare, ”riktar sig mot den politik och ideologi som leder till folkrättsbrott, inte mot det judiska.” En talesman för ABF gav uttryck för samma uppfattning: SKMA:s kritik skulle ses om ett angrepp på ”debattörer som är kritiska till staten Israels politik” (Fib-Kulturfronts webbsida 26/3 2007).

Vid sidan av SKMA:s protester och kritiska artiklar i Sydsvenska Dagbladet och Expo utlöste Atzmonskandalen få motreaktioner. Däremot mötte Atzmon varma sympatier i vänster- och högerradikala organ. På samma sätt som Mana i dag erhöll Atzmon också starkt stöd bland de politiskt extrema opinioner som i denna fråga tycks dominera debatten på bloggar och chattsidor. Argumenten var desamma som nu: antisemitismen är ”kritik mot Israel”, påståenden om motsatsen syftar till att tysta denna ”kritik”, citat som är besvärande är förfalskade eller förvrängda etcetera.

De återkommande debatterna om antisemitism blottlägger ett mönster. Företeelsen kan accepteras som verklig om den uppträder i nazistisk skepnad. Då kan den beskrivas som otrevlig, men samtidigt avfärdas som marginell och konstrueras som en avvikelse isolerad till ett fåtal knasbollar. Förekommer negativa attityder och stereotypa bilder av judar i mittfåran av den politiska debatten, inom muslimska opinioner eller inom delar av vänstern blir det emellertid omedelbart svårare. Och framträder antisemitismen i ett sammanhang som rör Israel – den centrala kontexten för artikulering av antijudiska fördomar i dag – är blockeringen närmast total.

Delvis har detta att göra med ignorans. Ämnet uppfattades länge som perifert och irrelevant i den akademiska världen. Den internationella forskningen och debatten i frågan är generellt sett okänd. Detta har fått till effekt att kunskapen om antisemitismen som historiskt och samtida fenomen överlag är låg. När stereotyper och mytbildningar ånyo flyter upp till ytan känns de inte igen.

Problemet har också att göra med självbilder. Efter 1945 kom judefientlighet att tillsammans med andra belastande element att mer eller mindre retuscheras bort ur den kollektiva berättelsen om Sverige. När denna fördomstradition gång efter annan ändå visar sig vara vid liv och lämna avtryck också utanför de högerextrema kretsarna uppfattas detta av vissa opinioner som en stark provokation och utlöser aggressiva förnekanden.

Problemet får ytterligare en dimension när antijudiska förhållningssätt uppenbaras inom delar av vänstern, inom opinioner som etiketterar sig som ”antirasistiska” och som använder denna etikett för att legitimera hållningar och argument som rymmer antisemitiska element. Werner Bergmann, professor vid Centrum för antisemitismforskning vid Berlins tekniska universitet, har träffande karaktäriserat den attityd som även utmärker Mana och vissa av dess sympatisörer: ”Utmärkande för den ’antirasistiska antisemitismen’ är dess rena samvete och en självbild som säger att antisemitismen är principiellt oförenlig med en vänsteråskådning.”

Därtill kommer att för den del av vänstern, och det är ingen liten del, för vilken ”Israelfrågan” blivit ideologisk huvuddiet och som tenderar att i allt högre grad tolka världspolitiken genom detta spektrum (något som, av förklarliga skäl, ger en både förvrängd och farlig bild) uppfattas varje diskussion om förekomst av fördomar i debatten om Israel även som ett avgörande hot mot politiska övertygelser och projekt. Svaret blir i regel en serie invektiv och ett monotont skanderande av lärosatsen ”så fort man kritiserar Israel blir man anklagad för antisemitism”.

Några exempel på att så skulle vara fallet anförs i regel aldrig. Inte så att ett dylikt missbruk inte förekommer. Det gör det. Och det är lika beklagligt som när begrepp som rasism och islamofobi missbrukas. Men denna typ av generaliserande utsagor är grundlösa och skall primärt förstås som en argumentationsstrategi syftande till att misstänkliggöra och undergräva legitimiteten i all diskussion om irrationalism och judefientlighet i debatten om Israel.

Vad vi ser i den svenska debatten i dag är i själva verket en ökande avtrubbning inför antisemitism och en stegrad tolerans för extrema budskap i förhållande till judar och den judiska staten. Debatten om Mana utgör en ännu en bekräftelse på detta.

När det gäller yttringar i förhållande till Israel avser jag naturligtvis inte kritik mot den israeliska politiken – självfallet legitim – utan bilder som demoniserar, avhumaniserar och avlegitimerar Israel som stat, som söker transformera Israel till en symbol för ondska, till en abnormitet i världssamfundet. Detta är vad som sker när den judiska staten – såsom är fallet i åtskilliga nummer av Mana – likställs med Nazityskland.

Som jag visade i föregående artikel anknyts i Mana (både i papperstidningen och i nätversionen) emellertid återkommande även till traditionella stereotyper: den judiska staten påstås drivas av penningdyrkan och snikenhet, tyska skadeståndsbetalningar för Förintelsen påstås utgöra ”ekonomisk utpressning” av västvärlden, judar beskrivs i termer som ”Shylock lånehajen”, en överlevande från Förintelsen hånas som ”betala-medan-du-gråter-holocaust-snyftaren”, mediekonspirationer antyds och så vidare.

Den extrema form av antisemitism som sprids i stora delar av den arabiska och muslimska världen – här handlar det om propaganda som bär klara likheter med den nazistiska; den judiska världskonspirationen frammanas, judar anklagas för ritualmord etcetera – beskrivs i Mana som motvilja mot Israel och det understryks att ”detta hat är berättigat”. På samma sätt rättfärdigas den antisemitiska hetsen i Durban 2001 och Jürgen Möllemanns judefientliga kampanj i den tyska valrörelsen 2002. (Möllemannaffären – dess innebörd och konsekvenser – behandlas på ett intressant sätt av historikern Wolfgang Benz i boken Was ist Antisemitismus? (2004).)

Mana förnekar inte Förintelsen men begreppets innebörd förfalskas och den vetenskapligt vedertagna förståelsen av det avfärdas som den ”sionistiska versionen”. Tidningen gör också flitigt bruk av den postnazistiska antisemitismens huvudmotiv: projektionen av Förintelsen på judar eller den judiska staten. Även begreppet antisemitism förfalskas och påstås betyda judars hat mot araber.

Inget av detta är naturligtvis förenligt med en antirasistisk hållning, inte heller har det något med kritik av israelisk politik att göra. Ändå hävdas i en serie artiklar i två av Sveriges största dagstidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter, just detta.

I flera inlägg på Aftonbladets kultursida under den senaste veckan hyllas Mana som ”antirasistisk” och förekomsten av antijudiska inslag i dess journalistisk förnekas eller omvandlas till ”Israelkritik” (17/1, 24/1 2008). Några avvikande röster har inte publicerats. Hållningen överraskar inte. Den reflekterar väl den position tidningens ledar- och kulturredaktion liksom några av dess krönikörer brukar inta till antisemitism.

Således förvånar det inte heller att Aftonbladet ser det som passande att låta Johannes Wahlström, numera ansvarig utgivare för tidskriften Tromb, med vänner uttrycka solidaritet med Mana och varna för censur (17/1). Wahlström var den som författade den beryktade artikeln ”Israels regim styr svenska medier” som trycktes i Ordfront (12/2005) och parallellt på den notoriske judehataren Israel Shamirs hemsida. Texten gjorde gällande att en konspiration, fjärrstyrd från Jerusalem och med benägen hjälp av hemlighetsfulla judiska lobbygrupper, kontrollerade svenska medier och förhindrade fri information om den israelisk-palestinska konflikten.

Artikeln, som tydligt reproducerar traditionella antisemitiska föreställningar, byggde också – skulle det visa sig – på förfalskade och förvanskade citat av svenska Mellanösternkorrespondenter. Ordfront tvingades be om ursäkt för publiceringen. Och man meddelade att samarbetet med Wahlström upphörde. Wahlström fick dock omedelbart stöd av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Lindeborg menade att denne visserligen begått några journalistiska misstag, men reste inga principiella invändningar mot den ”tes” han torgfört (17/1 2006).

Att DN:s kultursidor i vissa hänseenden aftonbladiserats under senare år torde inte ha undgått någon. För fyra år sedan kunde man där läsa en analys av samtida antijudiska tendenser i Sverige av Maciej Zaremba i vilket följande bland annat stod att läsa: ”Det borde inte heller råda tvivel om att jämförelsen av Israels politik med nazismen är sjuklig och i bästa fall uttryck för en omedveten antisemitism och önskan att banalisera Förintelsen. [—] Nazismen är det mest förhatliga som finns, klistras den på judarna (eller Israel) är det ägnat att legitimera hatet, inget annat.” (4/3 2004). I dag är det andra röster och andra perspektiv som präglar sidans förhållningssätt till denna typ av problematik. Det som Zaremba beskriver som sjukligt och antisemitiskt tycks numera ses som friskt och antirasistiskt

Under den senaste veckan har DN:s kultursida tryckt fem artiklar som alla försäkrar att Manas journalistisk saknar inslag av antisemitism. Inte heller där har till dags dato någon avvikande mening fått komma till uttryck. Överraskande nog återfinns även Ingrid Elam, en vanligtvis klok och självständig skribent, i den enstämmiga kören. Elam, som menar att det räcker med att bläddra i de senaste numren för att avgöra frågan (tidigare årgångar och nätversionen ignoreras helt), finner en ”handfull obehagliga glidningar, lögner och halvsanningar” och hittar yttranden som påminner om ”70-talets nystalinism”, men ser inga spår av fördomar och fientlighet mot judar (21/1 2008).

Slutsatsen är något märklig med tanke på att Elam, när Katarina Mazetti i Ordfront (12/2002) implicit liknade Israels politik vid Förintelsen och manade svenska skolungdomar att sluta resa till Auschwitz för att istället studera ”vad Auschwitzoffrens barnbarn i sin tur tar sig till när de ägnar sig åt etnisk rensning”, kallade detta för ”uppenbar” antisemitism (GP 8/3 2003). Och så med rätta. Men när Mana gång på gång använder samma analogi, därtill inramad och understödd av en uppsjö av andra demoniserande bilder, ser Elam ingenting.

Varför dessa diametralt olika tolkningar? Svårt att veta. Men kanske är det så att även Elam påverkas av den så kallade ”tidsandan”, den gradvisa mentala klimatförändring som gör att det som i går var uppenbart antisemitiskt i dag förstås som legitim politisk kritik. Detta är ett perspektiv- och attitydskifte som är svårt att förbli opåverkad av – men det gör dess effekter det inte mindre allvarliga.

Att tiderna förändras och DN:s kultursidor med dem visas också av att man inte heller där drar sig för att åberopa den solidaritetsdeklaration med Mana som utfärdats av Johannes Wahlströms tidskrift Tromb som stöd för bilden av Mana som fördomsfritt offer för illasinnade krafter (Maria Küchen 21/1 2008).

Debatten om Mana lär oss således återigen att antisemitiska yttringar sällan erkänns som sådana i svensk debatt idag, utan tvärtom regelmässigt förnekas, bagatelliseras eller rättfärdigas som något annat. Vad vi bevittnar är en långsam normalisering av det extrema. Det är illavarslande i en tid när antijudiska strömningar växer sig allt starkare både globalt och i Europa och det borde oroa alla som värnar grundläggande demokratiska värderingar.

Henrik Bachner

PS.

Manas redaktionssekreterare Joacim Blomqvist vill nu göra gällande att hans påstående att ”Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för att på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar” skulle ha varit ironiskt. Det är i så fall en ironi som är svår att upptäcka eftersom budskapet så tydligt överensstämmer med det tänkande som genomsyrar hans och Manas alster. Ironi torde överlag vara främmande för Mana, en publikation som bärs upp av dödligt allvar och fanatism. Jag upptäcker således heller ingen ironi i Blomqvists uppmaning till läsarna att ”Hata Israel” (5-6/2003) eller i hans artikel i Yelah (11/2 2004) med budskapet ”Antisemitism kan visst vara hat mot araber”. Däremot ser jag hat och begreppsförfalskning.