I början av juni talade den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama på ett möte arrangerat av den pro-israeliska intresseorganisationen Aipac. Mötet ägde rum i Washington. Publiken bestod av amerikaner från hela USA med olika religiös och etnisk bakgrund – kristna, judar, afrikanskamerikaner, hispanics m fl. På mötet höll Obama ett tal i vilket han utvecklade sin syn på Israel och Mellanösternkonflikten.
Att kritisera Obamas syn på Mellanöstern är oproblematiskt. Men det är en helt annan sak när kritiken väver in stereotypa bilder av judar i argumentationen. Det var vad Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti gjorde i en ledare i Arbetarbladet den 4 juni. Han skrev:
”Den blivande presidenten steg fram och förklarade att banden mellan USA och Israel ’är för evigt’. Jubel från publiken, judiska affärsmän i New York.”
Den mycket blandade publiken i Washington förvandlas och reduceras av Lutti till ”judiska affärsmän i New York”. Lutti har troligen ingen aning om vilka som bevistade mötet, men han tycks förutsätta att det bara var judar och judar är i hans föreställningsvärld uppenbarligen ”affärsmän”. Med begreppet ”judiska affärsmän” associeras ofta föreställningar om rikedom och inflytande, två andra stereotyper som återkommande projiceras på judar som kategori. Även ”New York” är i sådana sammanhang ett klassiskt signalord: i den antisemitiska idétraditonen är ”New York” (eller ”Wall Street”) en symbol för den föregivna judiska ekonomiska och politiska makten. Sådana uttryck var vanliga i svensk press på 1930- och 1940-talen, framför allt i högerorienterade och ”nationella” organ. Att de dyker upp i en socialdemokratisk ledare 2008 är beklämmande och oroande.