Finrummen öppnar sig för judehatet. Rummet finns i vårt grannland, Norge, och den som sitter där och, mer ogenerat än jag sett på länge, levererar antisemitiska spyor är den kände freds- och konfliktforskaren Johan Galtung.

I en häpnadsväckande artikel dammar han av hatfyllda teorier, som inte sett dagens ljus på länge, och som inte heller borde ha fått se dagens ljus nu.

Helt ogenerat ansluter sig Galtung till några av de mest extrema antijudiska myterna. Med hänvisning och länk till texter som cirkulerat sedan länge på nazistiska och antisemitiska hemsidor, och som går att spåra till William Pierce, en av efterkrigstidens ledande amerikanska nazister, ”konstaterar” Galtung att 96 procent av världens medieföretag ägs av judar.

Siffran är självklart helt orimlig. Det finns ingen annan tänkbar förklaring än att Galtung vill sprida en av judehatets grundbultar, nämligen att judar dominerar media för att kunna påverka opinioner för sina dunkla syften.

Mönstret känner vi igen från århundraden av judehat. Men nu plockas det fram av en intellektuell, respekterad debattör som nyligen till exempel intervjuades av Aftonbladets kultursida.

Galtungs judejakt slutar inte här. Han tycker att det vore intressant att se närmare på hur innehav av tillgångar ser ut, med bland annat judisk hemvist som utgångspunkt. Dock får denna analys anstå, men bara hans rader insinuerar bilden av giriga judar som roffar åt sig stora tillgångar. Till vilket syfte gör Galtung det?

Galtung tar också upp Sion Vises protokoll, denna judehatets bibel. Det är en skrift från slutet av 1800-talet och påstås komma från judar som där beskriver hur judarna vill ta herravälde över världen. Sion Vises protokoll har bevisats som ett falsarium, skriven av den ryska säkerhetspolisen.

Den förklaringen är allmänt accepterad. Dock inte av Galtung, han tror inte att den ryska hemliga polisen skulle ha klarat av uppgiften, men går inte in på vem som i stället hållit i pennan. Judarna…?

Galtung tycker att fler bör läsa Sion Vises protokoll. Själv kan han inte läsa den ”utan att tänka på Goldman Sachs”, tala om en judehatande insinuation.

Galtungs urspårning är en stark varningssignal om att någonting håller på att hända, och att gränsen till öppen antisemitism även i finrummen kanske inte är så långt borta.

Willy Silberstein

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism

I en artikel om mordet på Folke Bernadotte i Aftonbladet (8/4) hänvisade Anders Hasselbohm med diffus retorik till sinistra ”mäktiga judiska intressen” och tillade att ”det är lika fruktansvärt att nu stänga in palestinier i Gaza, som det en gång var att stänga in judar i getton”.

Den senare bilden är central i efterkrigstida antijudiska diskurser och kopplad till en skuldproblematik.

Genom att anklaga judarna för att begå likvärdiga brott som nazisterna kan det svåra minnet av Förintelsen lättare hanteras. Den tyske historikern Wolfgang Benz har beskrivit det som antisemitism inte trots, utan på grund av, Auschwitz.

En annan text i vilken nazianalogier kan skönjas är den tyske författaren och Nobelpristagaren Günter Grass uppmärksammade dikt ”Was gesagt werden muss” (”Vad som måste sägas”), i vilken han inte längre säger sig kunna tiga om hur Israel ”äventyrar en redan bräcklig världsfred” med den rätt till nukleärt anfall (Erstschlag) mot Iran han påstår att landet hävdar. Ett anfall som skulle kunna ”utplåna” hela det iranska folket och i bästa fall förvandla ”oss överlevande” till ”fotnoter”.

Som Frankfurter Allgemeine Zeitungs ansvarige utgivare Frank Schirrmacher visat är Grass ordval knappast slumpmässiga. Han använder medvetet termen Überlebende, benämningen på de judar som överlevde Tredje Rikets förföljelser. Ännu viktigare, påpekar Schirrmacher, är att Grass anspelar ”nästan ordagrant på den ceremoni till minne av kristallnatten 9 november 2008, vid vilken Charlotte Knobloch (dåvarande ordföranden för judiska centralrådet i Tyskland) varnade för att Förintelsens offer kunde bli ‘historiens fotnoter’”.

Grass förklaring till sin tidigare tystnad blottlägger skuldproblematiken. Likt Nazitysklands judar har den förre SS-soldaten Grass blivit offer för sin ”härkomst”, som fått honom att underordna sig ”det allmänna tigandet” och förbjudit honom att kritisera Israel och dess politik. För den som bryter ledet, fortsätter Grass, är ”domen ‘antisemitism’” vanlig.

Något ”tabu” mot Israelkritik existerar inte. Den judiska staten kritiseras regelmässigt i tysk debatt, och själva idén är en konstruktion som återkommande frambesvärjs i antisemitisk argumentation med syftet att göra den ”modige” budbäraren – när denne kritiseras – till en martyr på den ”politiska korrekthetens” altare. En jämförelse kan göras med invandrarfientlig och antimuslimsk retorik, där det ständigt hävdas att eliten tabubelägger vissa obehagliga sanningar som inte får kritiseras.

Att Grass använder sig av en i dessa sammanhang känd argumentationsstrategi har påpekats av många i den tyska debatten, inklusive Klaus Hillenbrand som i vänstertidningen Die Tageszeitung betecknat hans påstående som ”falskt” och ”oärligt”. Ingen hävdar nämligen att kritik av israelisk politik har med antisemitism att göra, och skrapar man på ytan minner föreställningar i Grass text om idéer som sprids i de höger- och vänsterextrema samt islamistiska miljöer där den mottagits med jubel: den judiska staten och/eller dess politik utgör ett hot mot hela mänskligheten och ”världsfreden”; med minnet av Förintelsen som främsta judiska utpressningsvapen säkerställs att Israel undgår all kritik; alla som bryter detta ”tabu” stämplas som antisemiter.

Grass dikt är djupt problematisk, och de som okritiskt försvarar honom värnar i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar. Detta tycks inkludera oroväckande många inom den svenska mainstreamdebatten.

Bland annat försäkrade Petter Larsson i Aftonbladet (10/4) att det ”i sak” inte fanns mycket att invända mot Grass dikt – reaktionerna bevisar ju tesen om ett starkt tabu mot Israelkritik i Tyskland. Två dagar senare fick Larsson medhåll av kulturchef Åsa Linderborg som intygade att den som kritiserar Israel regelmässigt anklagas för antisemitism. I samma tidning fastslog Dror Feiler (19/4) att den ”förföljde författaren” Grass svenska kritiker hukade sig för den israeliska regeringen och ”propagerade för åsiktsförtryck”.

Artiklarna är de senaste i en lång rad exempel på hur Aftonbladet misslyckats med att hålla rågången mellan legitim kritik av staten Israel och antisemitism.

Som Jonathan Leman har hävdat (Medievärlden 13/12 2010) finns det en okunskap och osäkerhet inom den svenska journalistkåren kring vad nutida antisemitism är, som resulterar i att antijudiskt tankegods, ofta framfört genom insinuationer och kodord, kan röra sig under radarn.

Hur förklaras annars att Sveriges största tidning inom loppet av några dagar publicerat texter som använder en för högerextrem antijudisk propaganda karaktäristisk terminologi, nyttjar och försvarar för den nutida antisemitiska diskursen centrala analogier, samt framför budskapet att de som vågar kritisera Israel berövas sin yttrandefrihet?

Mathan Ravid

Medlem i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

Alla människor bär på en gåta, och Ilmar Reepalu  är inget undantag. Men hans upprepade hackande på stadens judar framstår som  ett verkligt mysterium. Varför? Vad tjänar han på det?

Att den erfarne och slipade kommunpolitikern Ilmar Reepalu skulle prata strunt om judar utan avsikt tror jag inte på. I så fall borde han ha lärt sig knipa näbb för länge sedan. Nej, han vill att detta ska höras.

Det enda jag kan tänka mig är att Ilmar Reepalu tror att hans nedsättande/okunniga ord om judar kan ge honom kredd bland A) Malmös alla sverigedemokrater med allierade, eller B) Malmös många Israelkritiska muslimer, med eller utan antisemitiska åsikter.

Kanske tror han att han kan slå två flugor i en smäll, till låg kostnad. Den judiska församlingen i Malmö är ju inte stor. Den består bara av 700 personer.

Att den judiska församlingen räknar så få själar gör faktiskt kommunalrådets uttalanden lika osmakliga och vårdslösa, men ännu mer okänsliga. Det tyder på att Ilmar Reepalu tappat all känsla för både proportioner och humanitet.

”Är gåtan Reepalu isolerad till personen, eller speglar hans beteende tidsandan?”, frågar Knutson. För tjugo år sedan vågade ledande politiker inte uttrycka sig nedsättande om judar, men klimatet har förändrats, skriver hon:

Det har hänt mycket på tjugo år. I dag blomstrar klassiska konspirationsteorier om den judiska världssammansvärjningen, eller hur judarna styr medierna, i alla samhällsklasser. Enskilda judar avkrävs ansvar för staten Israels politik. Vi har starka antisemitiska opinioner i Polen och Ungern, länder med mycket få judar i befolkningen.

[...]

Jag påstår inte att den gamle arkitekten Ilmar Reepalu skulle vara antisemit – långt därifrån! Men varför envisas han med att fälla nedsättande eller okunniga kommentarer om Malmös judar? Den ende som har svaret på frågan är Ilmar Reepalu själv.

Påståendet är grundlöst, något som även judiska församlingens ordförande nu tvingats gå ut och klargöra. Men det stigmatiserar och misstänkliggör Malmös judar samtidigt som det riskerar att ta död på diskussionen om antisemitism genom att måltavlorna för hatet utmålats som rasister.

Reepalus standardsvar när han kritiseras för sin hållning till judehatet i Malmö är att även andra grupper utsätts för rasism och att judar inte kan kräva att behandlas på ett ”speciellt” sätt. Det är ett både besynnerligt och farligt resonemang.

Ingen förnekar att även andra grupper drabbas av rasism och ingen har krävt särbehandling för judar. Vad som krävs är att även den rasism som drabbar Malmös judar ska erkännas och motverkas, istället för att, som i Reepalus fall, bagatelliseras, rationaliseras som Israelkritik eller beskrivas som ett hat judar delvis själva bär ansvar för.

Reepalus förvrängning av debatten, hans demagogiska försök att ställa olika grupper mot varandra, riskerar om något att förstärka motsättningarna i Malmö och ge ytterligare näring till den judefientlighet som existerar.

Reepalu har sedermera backat från uttalandet om infiltration. Det är förvisso bra. Men skadan är skedd. Och trovärdigheten är låg hos en person som efter varje nytt unket uttalande gör en partiell reträtt för att strax efteråt dyka upp med ännu ett grumligt resonemang.

Saken blir inte mindre märklig av att Reepalu, samtidigt som han fabulerar ihop en historia om kopplingar mellan judiska församlingen och SD, tillsammans med bl a en SD-politiker författat en skrivelse om flyktingmottagande och brottslighet i Malmö, en samverkan som väckt stark kritik.

För två år sedan kritiserade dåvarande s-ordföranden Mona Sahlin Ilmar Reepalu för hans krav att Malmöjudarna borde ta avstånd från Israels politik och antydningar att deras situation i staden hade med konflikten i Mellanöstern att göra. För Sahlin var kampen mot antisemitism en ”helt egen fråga” och Mellanösternkonflikten ”hade inget att göra med rättigheterna för unga judiska människor i Malmö att känna sig trygga och få uppbackning från den politiska världen”. Hon uppmanade också stadens politiska ledning att ha en bättre dialog med den judiska församlingen.

Efter Reepalus senaste uttalanden om att SD infiltrerat den judiska församlingen i Malmö har Judiska centralrådet i Sverige protesterat skarpt, och i ett brev ställt till socialdemokraternas nya ordförande Stefan Löfven skrivit att Reepalu nu ”överträtt alla gränser” och att han inte längre har någon trovärdighet bland Sveriges judar.

För Reepalu är orsaken till att relationerna nu är svåra att reparera att de svenska judarna ”inte lyssnar” på honom, men Stefan Löfven uttrycker i sitt svar till centralrådet ”förståelse” för församlingarnas reaktion och understryker ”vikten av att bibehålla de goda relationerna mellan vårt parti och de judiska församlingarna”. Löfven avslutar: ”Det är aldrig okej när våra företrädare uppfattas som otydliga när det gäller alla människors lika värde”.

Vad detta betyder i praktiken återstår att se, men om de senaste och fortsatta grumligheter från Reepalu inte möter motreaktioner skadas naturligtvis även partiets trovärdighet.

***

Reepalus senaste uttalanden har även kommenterats i bl a UNT, DN, Expressen, Aftonbladet och av Karin Olsson i Expressen.

Beträffande Reepalus tidigare uttalanden se t ex Jonathan Leman här och här.

Bland de länder som ingår i undersökningen är, enligt resultaten, antijudiska attityder mest utbredda i Ungern, Spanien och Polen. Lägst nivåer uppmättes i Holland, Norge och Storbritannien. I jämförelse med resultaten från en undersökning 2009 (i vilken sju av de tio länderna ingick) har, enligt ADL, andelen antisemitiskt inställda ökat i framför allt Ungern, Storbritannien och Spanien.

Några resultat: Det traditionella antisemitiska påståendet att ”judar har för stor makt inom affärsvärlden” hölls för ”förmodligen sant” av sammanlagt 36 procent av respondenterna. Bryts resultatet ned på enskilda länder uppmättes de högsta nivåerna i Ungern (73 procent), Spanien (60 procent) och Polen (54 procent), men uppfattningen är utbredd även i Italien (39 procent), Frankrike (35 procent) och Österrike (30 procent).

Totalt 39 procent ansåg det besläktade påståendet att ”judar har för stor makt på de internationella finansmarknaderna” som ”förmodligen sant”. Även här var andelen instämmande högst i Ungern (75 procent), Spanien (67 procent) och Polen (54 procent), men höga nivåer uppmättes även i Italien (43 procent), Österrike (38 procent), Frankrike (29 procent).

En betydande andel i flertalet länder ansåg vidare att ”judar är mer lojala med Israel än med detta land” (Spanien 72 procent, Italien och Polen 61 procent, Norge 58 procent) liksom att judar ”talar för mycket” om Förintelsen (Ungern 63 procent, Polen 53 procent, Italien 48 procent, Spanien 47 procent, Österrike 45 procent, Tyskland 43 procent) .

Läs hela rapporten.  Här finns ADL:s pressmeddelande.

Läs Nyhetsbrevet som pdf.

Antisemitism, islamofobi, hatbrott och Europas två extremhögrar stod i fokus när SKMA arrangerade ett tvådagarsseminarium i Karlstad.

”Jätteintressant, informativt och nyttigt”, så beskrev läraren Elin Blom från Lundsbergs skola i Storfors det tvådagarsseminarium om antisemitism och islamofobi som SKMA arrangerade i Karlstad tillsammans med Karlstads universitet och ABF Värmland 14-15 februari. Utbildningen, som genomfördes med bidrag från Ungdomsstyrelsen, var den andra i sitt slag och lockade drygt 100 deltagare, mestadels lärare.

Liksom vid seminariet i Malmö i mars 2011 (se Nyhetsbrev juni 2011) inledde historikern Anders Wigerfelt den första seminariedagen med en diskussion om begrepp som fördomar, stereotyper, xenofobi, främlingsfientlighet och rasism, varpå idéhistorikern Henrik Bachner redogjorde för antisemitismens historiska orsaker och tankemönster, med fokus på hur dessa kommer till uttryck i vår samtid.

Därefter talade idéhistorikern Stéphane Bruchfeld om den så kallade ”historierevisionismen” – förnekandet av Förintelsen och andra nazityska förbrytelser. Många i publiken deltog i det samtal som följde kring hur man som lärare bäst arbetar för att motverka spridandet av fenomenet bland elever som t ex via Internet kommer i kontakt med dylik propaganda. Första seminariedagen avslutades med en föreläsning av historikern Heléne Lööw om hatbrottens utveckling.

Två extremhögrar

Under den andra seminariedagen redogjorde islamologen Jonas Otterbeck för islamofobibegreppets framväxt och för hur islamofobi gått från att framför allt gälla olika former av diskriminering av muslimer i samhällslivet till att kompletteras av en ”islamkritik” ofta driven av populistiska partier i Europa och höger(kristna)grupper i USA. Jonathan Leman, föreläsare på Expo utbildning, gav åhörarna exempel på nutida hat på nätet, samt presenterade olika strategier och metoder i arbetet mot intolerans i skolan.

Ny för denna gång var Rasmus Fleischer, doktorand i historia, vars föreläsning bar titeln ”Europas två extremhögrar”. Europa har i dagsläget inte en extremhöger utan minst två. Om den ena är antimuslimsk är en andra antisemitisk. Så lyder det simpla sättet att skilja dem åt.

Den förstnämnda extremhögern, som inkluderar organisationer som brittiska English Defence League (EDL) och Sverigedemokraterna, ser sig själva i många fall som ”kontrajihadister”. Centralt för dessa är föreställningen om att muslimer utgör ett demografiskt hot mot ”den västerländska civilisationen”. Inom vissa miljöer finns en villighet att möta detta föregivna hot med våld.

Partier som ungerska Jobbik och organisationer som Nordisk Ungdom kan istället inordnas i den extremhöger som ofta betecknar sig själv som ”identitär”. Tanken på den ”vita rasens” överlägsenhet är inte frånvarande i dessa miljöer, men har i hög grad trängts ut av ”etnopluralismen”, en idé om att alla folk eller ”raser” har rättigheter, men bör leva i total separation från varandra. I praktiken innebär detta global apartheid. Grupperingar inom denna extremhöger hålls i många fall samman av fixeringen vid att bekämpa en föregiven judisk konspiration, vars företrädare ofta benämns som ”sionister”.

För att samtidigt kunna bemöta de två extremhögrarna är det dock, enligt Fleischer, också nödvändigt att förstå vad som förenar dem och hur de i vissa fall lever i symbios. Synen på Israel är ett exempel; både ”kontrajihadister” och ”identitärer” – som inte sällan vill framställa sig som ”pro-israeliska” respektive ”pro-palestinska” – har ett intresse av ett upptrappat våld i Mellanösternkonflikten och att dess konfliktlinjer ska bli vägledande för politiken i Europa. Ett påstått ställningstagande för den ena eller andra parten i konflikten mellan israeler och palestinier innebär, slutligen, inte heller någon garanti mot att såväl antisemitism som islamofobi kan påträffas inom båda extremhögrarna. Som Fleischer visade finns otaliga exempel på motsatsen.

Värdefull kunskap

Även denna gång möttes SKMA:s arrangemang med stor uppskattning. Hugo Wessman var en av många deltagare som påtalade hur föreläsarna på ett bra sätt konkretiserade tankar och fördomar som vi alla i viss mån har, och han fick medhåll av Elin Blom: ”Ofta bär vi på omedvetna attityder och föreställningar, och inte minst som lärare är det viktigt att tänka på hur man uttrycker sig.”

Enligt Elin hade dagarna i Karlstad givit henne en ökad medvetenhet, och en hel del användbara praktiska exempel att jobba med. ”Seminariet påminner på ett effektivt sätt om vikten av antirasistiskt arbete.”

Mathan Ravid

Pia Jagrelius, lärare på S:t Petri skola i Malmö, deltog i SKMA:s studieresa i Förintelsens spår i Polen hösten 2011. Här reflekterar hon över utbildningen.

I Pojkarnas fickkalender 1941 har min då 15-årige far skrivit upp vilka filmer han sett. Det är korta noteringar. Fickkalendern innehåller också ett långt förtryckt kapitel om Scouterna och beredskapen. ”Gasmasken studeras” står det under en bild och under en annan ”Många scouter äro blodgivare”.

Den 24:e och 27:e september har Bosse skrivit ”Var jag inne på ett invalidtåg” och efter noteringen plitar han två kryss och längre ner: ”x x Jag delade ut frukt och cigaretter till de sårade. Somliga grabbar var nog inte äldre än jag, stackars grabbar. Jag hoppas att de klarar sig och att Tyskland vinner kriget.”

Platser försvinner

Pappas fickkalender och entusiasm för de tyska dyker upp i huvudet när vi går i Warszawas, Lublins och Krakows getton och när vi en mörk kväll vandrar genom den lilla staden Tykocin. Här levde kristna och judar en gång sida vid sida i en tvådelad by. Här ser vi en helt annan bild av kriget.

Tidigare på kvällen har vi åkt runt med bussen och letat efter massgravarna som de nya vägbyggena har gjort svåra att hitta. I en by står några män vid mjölkpallarna men de vet inte var gravarna finns. Hela Polen tycks fyllt av platser med fruktansvärda skeenden som man nu gräver ner och bort. Vi hittar gravarna nästa dag. De är knaggligt staketomslutna bitar skogsterräng .

Vårt sällskap är 15 svenskar hemmahörande mellan Ystad och Örnsköldsvik, mest lärare men också en förlagsredaktör, en grafisk formgivare och en präst. Svenska kommittén mot antisemitism med Lena Jersenius som reseledare har gett oss möjligheten – bland annat genom ett generöst stipendium. På det viset har det gått att få flera skolor att betala – en hel resekostnad anser många utbildningsanstalter att de inte har råd med.

Lärdomar

Vad har jag då lärt mig och hur kan jag vidarebefordra det i min undervisning? Det är naturligtvis den oerhörda, industriella skalan av förintelsen, den ständiga påminnelsen om att det verkligen är sant och att ingen flyktmöjlighet fanns. Det är å andra sidan de etiska lärdomarna: så fort vi avsöndrar och gör människor till ”de andra” så blir det riktigt farligt.

På trettondagen var vi 5000 i en manifestation mot skjutningarna i vårt Malmö. Vi övervann försvarsinstinktens ”det är bara kriminella som gör upp sinsemellan” och ”det är inte sådana som vi som dör”. Nej, vi insåg att alla är vi.

I ett förberedande seminarium för Polenresan berättade överlevaren Max Safir. Han var mycket bedrövad över att allt ”börjar om” i Malmö. Han syftade naturligtvis på trakasserierna mot judar. Varje gång jag ser rabbin Kesselman dra förbi med sina barn på stan tänker jag på det och jag skäms på hela Malmös vägnar. Jag har frågat mina judiska elever hur de har det – så länge vi inte syns är det inga problem svarar de.

De förnyade och fördjupade insikterna tar jag med mig och förmedlar i min undervisning. Polenresans lärdomar är både praktiska och känslomässiga.

Pia Jagrelius

Lärare på S:t Petri skola i Malmö