Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SKMA är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism

Svante Weyler: Behovet av att minnas

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2017

När vi den 9 november högtidlighöll minnet av novemberpogromen 1938 i Stora Synagogan i Stockholm kändes det lika viktigt som självklart. Men det har ju inte alltid varit så. Behovet av den här typen av manifestationer växer med tiden, när känslan av att minnet börjar blekna, kanske till och med plånas ut, blir allt starkare.  Så länge det starka ekot av katastrofen fortfarande ringer i våra öron, är det inte tid för monument och minnesstunder. Det kanske inte ens är tid för berättelser, allt kan då handla om att överleva, att ta sig vidare. Om detta har många överlevande vittnat, det måste vi också respektera.

Jag bodde några år i början av nittiotalet i Berlin, i en stadsdel som en gång tiden kallades ”Jüdische Schweiz”, det judiska Schweiz. Det berodde dels på att det bodde många judar i just den stadsdelen, Schöneberg, dels … Läs resten

Svante Weyler: Lärdomar från Göteborg, hösten 2017

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2017

En del är mycket enkelt men måste oavbrutet upprepas: nazismens ideologiska kärna är judehatet, tyska nazister då och en svensk nazist idag är per definition judehatare. Men det får de vara. Det strider inte mot grundlagen, den tillåter inte förbud av vare sig åsikter eller organisationer.

Annat är mer komplicerat: judehat som yttras högt utgör hets mot folkgrupp. Judehat som manifesteras på gator i form av demonstrationer kan också vara hets mot folkgrupp. Detta regleras i brottsbalk och ordningsstadgor. Här finns utrymme för tolkningar.

Den senaste tidens händelser – nazistdemonstrationen under Bokmässan i Göteborg och debatten kring den – har varit ett slags offentligt seminarium i juridik. Många av oss var efter den första ”testdemonstrationen” som nazisterna genomförde tvungna att lära oss skillnaden mellan tillåtna och otillåtna demonstrationer – i det första fallet innebär det att polisen talar om var och vart man … Läs resten

Svante Weyler: Jag vill aldrig tillbaka till den där killmuggen

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2017

När två personer pissar i kors dör en jude.

Jag vågar min heder på att varenda pojk uppvuxen i Sverige på 50-talet har hört den repliken – vitsen? – fällas på en killmugg. Vad gjorde vi när vi hörde den? Jag protesterade i varje fall inte. Skämdes jag? Kände obehag, snarare, och berättade aldrig hemma. En lite äcklig hemlighet.

När den svenske youtubaren Pewdiepie skämtar om hur lätt det är att få fattiga indier att göra plakat med judehatsparoller inför sina 53 miljoner åskådare kan det, om man är välvillig,  jämföras med det som sades på killmuggen på 50-talet. Och när några av oss blivit upprörda och tyckt att det var för grovt och vette mot antisemitismen, så blir vi uppmanade att lugna ned oss, att inte överreagera.

”Vill man verkligen förstå är det tydligt att skämtet inte är att Pewdiepie vill döda … Läs resten

Svante Weyler: Vi har inget att skylla på

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2016

”Alla sade att snart, strax skulle ryssarna komma; alla hävdade det, alla var säkra på det, men ingen lyckades göra det riktigt klart för sig. Ty i läger blir man av med vanan att hoppas och även med tron på det eviga förnuftet. I läger är det meningslöst att tänka, för händelserna utvecklas mestadels på ett oväntat sätt; det är dessutom skadligt att tänka, eftersom det håller en känslighet vid liv som är en källa till smärta, en känslighet som dock någon förutseende naturlag trubbat av när lidandena överskrider en viss gräns.” (Primo Levi, Är detta en människa, övers. Ingrid Börge.)

Det här noterar Primo Levi den 25 januari, två dagar innan ryssarna verkligen kommer och befriar lägret där han suttit tillsammans med de nära vännerna Charles, Arthur och Sómogyi.

Den sistnämnde får aldrig uppleva befrielsen, han dör natten till befrielsedagen: ”Den … Läs resten

Svante Weyler: Lika mycket din sak som min

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2016

Ingen har lärt mig så mycket om judisk identitet och antisemitism som den ungerske nobelpristagaren Imre Kertész.

Hans livsöde är sannolikt känt för de flesta läsare av det här nyhetsbrevet men för säkerhets skull: född 1929, uppväxt i en sekulär judisk familj i Budapest, deporterad till Auschwitz som fjortonåring, ljög inför Dr Mengele om sin ålder och slapp undan gaskammaren, hamnade i Buchenwald och klarade livet tack vare att han i krigets slutskede blev dödssjuk och hamnade i lägrets sjukstuga. Hade han varit friskare hade han kanske i stället dött i en dödsmarsch.

Tillbaka i Budapest efter kriget skrev han i tretton år på det som kommer att förbli hans mästerverk, den självbiografiskt präglade romanen Mannen utan öde. Sent i livet skulle den skänka honom ett stort internationellt genombrott och, som sagt, ett Nobelpris. Kertész avled i våras efter lång tids sjukdom.

Jag … Läs resten