Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SKMA är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism

Svante Weyler: KS bör även blicka bakåt

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2018

”Förut var det alltid vi som stod utanför dörren och knackade på, nu ringer de själva och bjuder in.” Jag och en annan medlem i SKMA hade just avslutat ett möte med ledningen för Karolinska sjukhuset i Stockholm, när kollegan, som har väldigt lång erfarenhet av arbetet i kommittén, kom med sitt nyktra konstaterande om att vår ställning i offentligheten har förändrats genom åren. Och det kan man ju glädjas åt, även om anledningen till vårt besök hos ett av landets största och viktigaste sjukhus var minst sagt beklämmande.

Det gällde en långvarig konflikt mellan arbetsledning och flera judiska läkare där SKMA dittills spelat en liten roll genom att ta ställning till några bilder som en arbetsledare publicerat i sociala medier. Men den direkta anledningen till mötet var att sjukhusledningen ville ha hjälp med att förstå vad detta var för ett slags konflikt … Läs resten

Svante Weyler: Bemöt fördomar med upplysning  

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2018

Antisemitism är ingen enkel sak att begripa sig på. Än mindre att rota ut.

Jag hade blivit inbjuden till en folkhögskola i Närke för att prata om antisemitism. Obligatorisk närvaro för eleverna, aulan proppfull. Intensiv uppmärksamhet, inga mobiler blinkade, ingen reste sig och gick.

Efteråt ville en lärare att jag skulle träffa en av hennes elever, en väldigt begåvad pojke, sa hon. Ensamkommande från Afghanistan.

Han var väldigt nöjd med mitt föredrag. Mycket intressant. Det var bara en sak som gjort honom besviken. Han hade särskilt sett fram emot mitt besök för att äntligen få träffa en jude. I hela sitt unga liv hade han hört talas om judar och att de var orsaken till allt elände.  Och nu skulle han få se om det stämde, liksom. Och så kom jag, en vanlig svenne. Han lät sig tröstas med adresser till några platser … Läs resten

Svante Weyler: I Birkenau tvingas vi föreställa oss människorna inför Förintelsen

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2018

Det är nu kanske tio år sen. Jag och min hustru hade bilat runt i sydöstra Europa, nu var vi i Budapest och bjudna på middag av Nobelpristagaren Imre Kertész och hans hustru. Jag var då hans svenske förläggare och vi hade lärt känna varandra ganska väl.

När middagen gick mot sitt slut frågade de vart vi var på väg härnäst, och vi sa som det var att vi på hemvägen skulle besöka Auschwitz, där ingen av oss hade varit tidigare. ”Nej, hoppa över Auschwitz”, sa Kertész, ”det är så tråkigt. Åk direkt till Birkenau i stället. Det är riktigt intressant.”

Det är nog bara om man, som Kertész, själv har stått framför Josef Mengele i Auschwitz och sen suttit i läger och av ett slags oförklarlig slump kommit därifrån med livet i behåll som man kan uttrycka sig så där, närmast frivolt. … Läs resten

Svante Weyler: Skugga över polska årsdagar

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2018

En god vän kom hem från besök i Warszawa samma vecka som den nya polska lagen om förbud mot att ”i strid med fakta” hävda att den polska ”nationen eller staten” har någon form av medansvar för Förintelsen presenterades.

Han hade en knippe färska tidningar med sig. I en av dem, Gazeta Warszawska med en upplaga på över 100 000/dag, fanns en skämtteckning som föreställde en gammal jude och en bayrare som satt och pokulerade. De var som hämtade ur ett nummer av den nazistiska Der Stürmer. Texten löd: ”Låt det gamla vara glömt, affärer är affärer. Om du tar tillbaka Schlesien så tar vi tillbaka husen.”

Han visade mig annat också. I alla de tidningar som stod regimen nära var tonen en och densamma: utlandet smider planer mot Polen, ja hotar den polska nationen. Den som idag letar efter tecken på radikalt … Läs resten

Svante Weyler: Behovet av att minnas

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2017

När vi den 9 november högtidlighöll minnet av novemberpogromen 1938 i Stora Synagogan i Stockholm kändes det lika viktigt som självklart. Men det har ju inte alltid varit så. Behovet av den här typen av manifestationer växer med tiden, när känslan av att minnet börjar blekna, kanske till och med plånas ut, blir allt starkare.  Så länge det starka ekot av katastrofen fortfarande ringer i våra öron, är det inte tid för monument och minnesstunder. Det kanske inte ens är tid för berättelser, allt kan då handla om att överleva, att ta sig vidare. Om detta har många överlevande vittnat, det måste vi också respektera.

Jag bodde några år i början av nittiotalet i Berlin, i en stadsdel som en gång tiden kallades ”Jüdische Schweiz”, det judiska Schweiz. Det berodde dels på att det bodde många judar i just den stadsdelen, Schöneberg, dels … Läs resten