Donald Boström fortsätter vilseleda om famös organstöldsskröna

Donald Boström fortsätter att sprida dimridåer om sin famösa artikel ”Våra söner plundras på sina organ” som Aftonbladet-Kultur publicerade 2009, en text som lät förstå att Israel fångade in och dödade palestinier i syfte att stjäla deras organ och insinuerade att verksamheten bedrevs i maskopi med rabbiner i USA.

I en replik (11/8) på en ledare i SvD, som påmint om Boströms skröna, påstår han återigen att artikeln från 2009 skulle ha handlat om skandalen vid det rättsmedicinska institutet Abu Kabir i Israel. Denna skandal – omskriven sedan 1990-talet och under 00-talet genomlyst i en statlig utredning och rättsprocesser – handlar om hur en grupp rättsläkare under ett stort antal år tagit organ och vävnader från avlidna utan medgivande från anhöriga. Kroppsdelarna kom från döda israeler, palestinier, turister och gästarbetare, och förmedlades till transplantationer och forskning.

Men Boströms artikel handlade inte alls om skeendena vid det rättsmedicinska institutet och dess efterspel. Dessa nämns inte i artikeln, och förefaller ha varit okända för Boström. Och hade Boström valt att redogöra för denna redan kända affär hade få höjt på ögonbrynen.

I debatten som följde 2009 var det Boströms kritiker som lyfte fram skandalen vid Abu Kabir, men i syfte att belysa felaktigheterna i hans artikel. Det var först när det stod klart för Boström och Åsa Linderborg, då kulturchef på Aftonbladet och ansvarig för publiceringen, att de grundlösa beskyllningarna och insinuationerna som förts fram allvarligt skadat bägges anseende som de kom att intressera sig för Abu Kabir-skandalen och försökte använda den som räddningsplanka. Denna affär, som alltså helt saknar relevans för Aftonbladets organskröna, hade ”givit dem rätt”, lät de nu meddela. I detta försök att vilseleda läsarna fick de sorgligt nog även stöd av tidningen Filter.

I repliken i SvD beskriver Boström de påståenden han torgförde 2009 som ett led i en heroisk insats för att kasta ljus över oegentligheterna vid det rättsmedicinska institutet i Tel Aviv. Det hela är både pinsamt och grundfalskt.

Boströms ärende 2009 var ett helt annat. I DN 21/11 2012 sammanfattade Henrik Bachner artikelns syfte och problem, dvs de inslag som väckte kritik:

”Genom insinuationer och spekulationer sökte han frammana bilden av att staten Israel systematiskt stal organ av unga palestinier. Men inte bara det. Via egna och andra uppgiftslämnares påståenden antydde han att den israeliska militären avsiktligt förde bort och dödade palestinier för att stjäla kroppsdelar, att palestinier till och med “blivit bestulna på organ innan de dödades”, att de ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”.

Bilden av bortrövande, dödande och organstöld som en ovanifrån sanktionerad politik underbyggdes av Boström även genom hänvisningar till en israelisk statlig kampanj för organdonationer i början av 90-talet. “Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade”, berättade han suggestivt. Underförstått var att dessa föregivna brott begicks mot palestinier i egenskap av just palestinier.

Till de mer obehagliga inslagen i artikeln hörde även Boströms försök att associera den israeliska statens påstådda mord och likplundringar med att amerikansk polis, i samband med uppnystandet av en korruptionshärva i New Jersey 2009, gripit en judisk man inblandad i illegal organhandel. Boström berättade att ”rabbiner” i New Jersey i åratal varit inblandade i denna typ av verksamhet. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg preciserade några dagar senare uppgiften till ”ett tjugotal rabbiner” (AB 21/8 2009).

Det var mot dessa påståenden, antydningar och grumliga associationer som kritiken riktades. Och det var dessa inslag i artikeln som många på goda grunder ansåg påminde om historiskt rotade och ständigt återkommande mytbildningar om judar.”

För kännare av hur antisemitiska troper reproduceras i samtida sammanhang är kritiken av Boströms text knappast kontroversiell. Efter att ha granskat Boströms artikel 2016 slog chefen för Tysklands främsta institution för forskning om antisemitism, Zentrum für Antisemitismusforschung vid Berlins tekniska universitet, Prof. Stephanie Schüler-Springorum fast att texten ”entydigt ansluter till medeltida antijudiska fantasier om barnamord”.

Det bör också noteras att Boströms historia dök upp samtidigt som mytbildningar om hur judar och israeler stjäl kroppsdelar av icke-judar fick ökad spridning i Mellanöstern. Två kända exempel är den iranska tv-serien ”Zarahs blå ögon” från 2004 och den turkiska filmen ”Vargarnas dal” från 2006.

”Internationellt har Boströmartikeln blivit till en skröna som i sin tur fött vidare skrönor i fertil antisemitisk mark.”

Boström och Linderborg skapade 2009 en publicistisk skandal med internationella följdverkningar och djupgående negativa konsekvenser för judar. Som Charlotte Wiberg skrev 2018: ”Internationellt har Boströmartikeln blivit till en skröna som i sin tur fött vidare skrönor i fertil antisemitisk mark. Israeliska hjälparbetare på Haiti har påståtts egentligen vara ute efter organ. Ukrainska och algeriska barn ska ha blivit kidnappade och förda till Israel där de bestulits på organ. I samband med kriget i Syrien har uppgiften om att ”judar” kidnappat, dödat och systematiskt stulit organ från flyktingar framförts. Det är en placering av gamla förställningar om judar som barnamördare och vampyrliknande utsugare av sin omgivning i en modern miljö.”

Även i Sverige ser vi återkommande exempel på hur Boströms falska påståenden och insinuationer upprepas som sanningar. I Flamman hävdade t.ex. skribenten Kajsa Ekis Ekman 2018 att ”Donald Boströms avslöjanden om att Israel dödar palestinska barn och tar deras organ…visade sig vara sant.” Som Wiberg då konstaterade: ”Det här är precis vad vi som protesterade mot Boströmartikeln var rädda för. Medan Åsa Linderborg gjort många krumbukter i frågan från början till slut och ansåg sig ha fått rätt på grundval av (den redan tidigare kända) verksamheten på Abu Kabir, är det som hävdas här den rent bokstavliga innebörden av Boströms artikel: palestinska barn dödas avsiktligt med syftet, eller i alla fall som konsekvens, att deras inre karvas ut i en medvetet förd politik från den israeliska statens sida. Här har steget tagits från ”kritik av Israel” till rena demonologin, och den riskerar bli allmängods.”

SKMA

 

Boströms artikel och försvaret av denna diskuteras bl.a. i dessa texter:

Cordelia Heß och Jonathan Adams, ”Rationaliserade ritualmord: Religiösa antisemitiska stereotyper och debatten kring Aftonbladet 2009”, i Tobias Hübinette & Andréas Wasniowski, red., Studier om rasism (2018).

Charlotte Wiberg: Ekis Ekman, organstöldsskrönan och demonologin (2018)

SKMA: Aftonbladets organskröna ”ansluter till medeltida antijudiska fantasier”, fastslås i rapport från Tysklands främsta institut för forskning om antisemitism (2016)

SKMA: ETC upprepar lögner om Boströms organskröna (2014)

SKMA: På Aftonbladet Kultur fortsätter förvanskningen av Boströms organskröna (2014)

SKMA: Aftonbladet-Kultur fortsätter att ljuga om Boströms artikel (2013)

Medierna i P1 ”Organhärva i repris” (2012)

Henrik Bachner ”Fördomar i repris” (2012)

Karin Olsson ”Hedersprickar” (2012)

Charlotte Wiberg ”Lögner från början till slut” (2012)

Charlotte Wiberg ”Äreräddningen” (2012)

Jonathan Leman ”Om Aftonbladet Kulturs falska debatt” (2013)

SKMA ”Aftonbladet Kultur fortsätter ljuga om Boströms artikel” (2013)

SKMA ”På Aftonbladet Kultur fortsätter förvanskningen av Boströms organskröna” (2014)

Charlotte Wiberg ”Boströmartikelns effekter” (2010)

Anna Veeder ”En anka flyger”(2010)

Dan Tilert ”Dissonant duett” (2010)

Jonathan Leman ”Förfalskning för en internationell publik” (2009)

Jonathan Leman ”Aftonbladet håller ställningarna” (2009)

ADL om antisemitisk propaganda som följt på Aftonbladets artikel: ”New Blood Libel: Jews Accused of Harvesting Organs

Exempel på antisemitisk propaganda i kölvattnet på Aftonbladets artikel – se längst ner i detta inlägg.

SKMA