Karin Kvist Geverts: Sveriges museum om Förintelsen

SKMA Nyhetsbrev juni 2020

Karin Kvist Geverts, sekreterare i utredningen om ett museum om Förintelsen, sammanfattar utredningens betänkande.

Statsministern utlovade i regeringsförklaringen den 21 januari 2019 att ”Ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen” och den 4 juli 2019 beslutade regeringen om att tillsätta en utredning om hur ett museum för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen ska inrättas (dir. 2019:36). Professorn i etnologi, Birgitta Svensson, utsågs till utredare och utredningen skulle redovisas senast den 31 mars 2020. Arbetet kom igång i september förra året och till utredningen knöts ett sekretariat och en expertgrupp. Betänkandet Sveriges museum om Förintelsen (SOU 2020:21) överlämnades till Kulturministern den 15 april och föredrogs för Statsministern den 20 april.

Metoden som utredningen har använt är att inhämta synpunkter från de aktörer i Sverige som pekades ut i direktivet men också bredare från ytterligare organisationer i Sverige som vi funnit viktiga att tala med. Utredningen har även gjort studiebesök och haft seminarier med forskare för att få en djup och bred bild av vad det finns för verksamhet, synpunkter och behov, både i Sverige och även internationellt. Vi har mött ett stort intresse från myndigheter, organisationer och forskare samt från museer i andra länder. Utredningen genomförde även en internationell forskningskonferens i februari som resulterade i antologin ”Holocaust Remembrance and Representation”.

Inriktning och uppdrag

I betänkandet beskrivs att museets inriktning och uppdrag ska vara kunskap och forskning om Förintelsen som historiskt skeende och berättelser från överlevande med anknytning till Sverige. Förintelsen ska beskrivas i en bred historisk kontext och olika grupper som föll offer för nazismen ska uppmärksammas, och Sveriges agerande i relation till Förintelsen och Nazityskland ska belysas fördjupat och problematiserande.

Sveriges museum om Förintelsen ska bygga upp en samling bestående av berättelser, föremål och dokument. Museet ska även bedriva utställnings- och undervisningsverksamhet, bedriva forskning i samverkan med universitet och högskolor, och samverka med andra institutioner både i Sverige och internationellt.

Utredningens huvudförslag är att Sveriges museum om Förintelsen inrättas den 1 januari 2022 som en ny fristående myndighet med en styrelse. Museet bör ha ett årligt anslag på 63 miljoner kronor och utredningen föreslår att en ny museibyggnad uppförs. Som alternativa förslag kan museet inrättas inom en befintlig museimyndighet, som Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM) eller Statens Historiska museer (SHM), eller inom Forum för levande historia, men det skulle kräva ett namnbyte och en annan instruktion.

Museet bör skyndsamt inleda en insamling av berättelser, vittnesmål, föremål och dokument från överlevande, och ett särskilt projekt för dokumentation av romska överlevande föreslås. Vidare föreslås samverkan med länsmuseer och Judiska museet, och att museet ska bygga upp forskningsmiljö och inrätta professur.

Betänkandets omslag.

 

Betänkandets omslag är tänkt att återspegla den ambivalenta hållning som Sverige hade under andra världskriget och Förintelsen. I den ryms både flyktingmottagande, räddningsinsatser men också diskriminering, antisemitism och ageranden som möjliggjorde den nazistiska politiken. De här två bilderna som båda är hämtade ur svenska samlingar får symbolisera det – som en fram- och en baksida. På baksidan syns ett pass med J-stämpel tillhörande Fany Werbel från Judiska museets samlingar. (Fotograf: Åsa Andersson Broms.) J-stämpeln infördes av Nazityskland i oktober 1938 efter önskemål från svenska och schweiziska myndigheter om att kunna skilja ut judiska flyktingar från andra med tyska pass, och i förlängningen hindra dem från att resa in i landet. Fotografiet på framsidan är från Nordiska museets arkiv och visar icke namngivna kvinnliga flyktingar som kom med de Vita bussarna. Bilden är tagen i Malmö hamn våren 1945 på den färja som förde dem till Sverige av den kända fotografen KW Gullers. (Båda bilderna är beskurna.)

Varför behövs ett museum?

I år, 2020, är det 75 år sedan krigsslutet och befrielsen av koncentrations- och förintelselägren. Förintelsen, det systematiska folkmordet på cirka sex miljoner av Europas judar, liksom nazisternas folkmord på romer och massmord och förföljelser av andra grupper måste förbli i Sveriges och i världens kollektiva minne. Allt färre överlevande finns kvar och de kommer snart inte längre själva kunna berätta om vad de utsattes för. Det innebär en brytningstid för arbetet med att minnas Förintelsen och det ökar behovet av en svensk museiinstitution som kan bevara och förmedla minnet och kunskapen samt utveckla forskningen om de brott som begicks.

Sedan slutet av 1990-talet har Sverige tagit flera initiativ för att stärka kunskapen om vad som skedde, bland annat genom att inrätta myndigheten Forum för levande historia, men till skillnad från i många andra länder finns inget museum om Förintelsen i Sverige.

Ett museum syftar till att fördjupa, bibehålla och utveckla kunskaperna om hur Förintelsen möjliggjordes och vad som skedde. Inrättandet av ett museum markerar också att Förintelsen, även om den inte genomfördes på svensk mark, är en del av Sveriges historia och att berättelser från överlevande med anknytning till Sverige är en del av Sveriges kulturarv.

Karin Kvist Geverts

Karin Kvist Geverts är modernhistoriker som specialiserat sig på Förintelsestudier. Hon arbetade som en av sekreterarna i utredningen.

Läs även:

Malin Thor Tureby: Sveriges museum om Förintelsen bör utformas i dialog med överlevande och efterlevande

Föreningen Förintelsens Överlevande: Museet om Förintelsen bör ligga i Stockholm