Paul A. Levine in memoriam

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbev december 2019

Det kom ett sorgebud från Berlin. Historikern Paul A. Levine är död. Paul föddes i New York men växte upp i Los Angeles. Han blev 62 år gammal. För en bredare allmänhet är han förmodligen känd som den ene av två författare – den andre är Stéphane Bruchfeld – till världens kanske mest spridda historiska arbete om Förintelsen ”… om detta må ni berätta”. Boken har nått mer än en och en halv miljon skolelever, studenter, lärare och andra vuxna runt om i världen de senaste tjugo åren, som ett led i kampen för demokrati och mot människofientliga ideologier och den finns översatt till 18 språk.

Inom historikerskrået är Paul känd som en av de viktigare personerna för att sprida kunskap om Förintelsen i Sverige. Paul brukade själv hävda att det krävdes två amerikaner, Steven Koblik och han själv, för att det skulle bli lite fart på den svenska Förintelseforskningen och undervisningen. Det retade en del. Helt fel hade han dock inte.  Kobliks The Stones Cry Out: Sweden’s Response to the Persecution of the Jews publicerades 1988 och 1996 försvarade Paul sin avhandling, From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust 1938–1944 vid historiska institutionen i Uppsala, dit han hade kommit från Rutgers University, New Jersey, i slutet av åttiotalet. Boken är, som Paul brukade framhålla, en av få svenska doktorsavhandlingar i historia som getts ut i en pocketutgåva.

Efter disputationen gick det snabbt. Paul engagerades som sakkunnig i regeringskommissionen om judiska tillgångar under andra världskriget. Dåvarande statsminister Göran Persson tog den 12 juni 1997 initiativet till en bred informationsinsats om Förintelsen. Paul och Stéphane engagerades av Regeringskansliet i november för att skriva det som skulle bli ”… om detta må ni berätta”. Boken skrevs i ilfart och gavs ut av Regeringskansliet tidigt 1998.

Paul A. Levine. Foto Karl Gabor

Tack vare den svenska allmänhetens helt oväntade respons på boken – redan första veckan i februari hade det kommit in 160 000 beställningar till Regeringskansliet – blev Paul (och Stéphane) engagerade i det arbete som redan samma år skulle manifesteras i Task Force for International Cooperation on Holocaust Education, Remembrance and Research (ITF), dagens International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), och fem år senare, 2003, i Forum för levande historia.

Pauls fasta punkt i den akademiska världen under denna tid var ”Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord” i Uppsala som en del i Levande historia-satsningen. Paul fick i uppdrag att bygga upp och driva undervisningen om Förintelsen, vilket han också gjorde med benäget bistånd av Stéphane Bruchfeld. I sitt arbete hade han också ett starkt stöd i Tania Langerova. När sedan ett lektorat i Förintelsens historia utlystes, det första i Sverige, fick Paul tjänsten.

Inom Förintelseforskningen görs (och framför allt gjordes) en pedagogisk uppdelning i offer, förövare och de som inte direkt kan hänföras till någondera av dessa kategorier, ibland benämnda ”by­standers”, ibland ”on-lookers”, åskådare. Det var denna kategori som stod i fokus för Pauls forskning, från avhandlingen och till hans sista stora arbete, Raoul Wallenberg in Budapest: Myth, History and Holocaust (2010). Sverige var en ”bystander nation” som fram till 1942 gjorde föga för offren för den nazistiska så kallade judepolitiken men därefter betydligt mer. Paul var intresserad både av hur denna förändring, från likgiltighet till aktivism till förmån för förföljda judar kunde förklaras och av de följder omsvängningen fick. För boken om Wallenberg och för sina insatser inom undervisningen och forskningen om Förintelsen fick han 2012 internationella Raoul Wallenberg-stiftelsens medalj.

Paul tillbringade halva sitt liv i den svenska akademiska världen men kände sig aldrig riktigt hemma här. Han fann den svenska akademin stelbent – han var aldrig någon administratör – för konsensusinriktad och inte minst för teoretiskt orienterad.

Paul var en passionerad historiker. Han ville vara en berättare och förtröttades aldrig när det gällde att betona att en vetenskaplig framställning inte bara måste vara korrekt och ge ny kunskap utan också måste vara njutbar att läsa. Även i sin lärargärning lade han sig vinn om berättandet; det var skälet till att han var en så fängslande och engagerande föreläsare.

Paul lämnade Uppsala universitet och Sverige år 2014 och bosatte sig i sin favoritstad, Berlin, där han var verksam som frilanshistoriker men också undervisade vid Touro College. Vid sin död arbetade han på en lärarhandledning för Förintelse- och folkmordsundervisning och en tv-dokumentär om det armeniska folkmordet under första världskriget. Han sörjs närmast av sina tre barn, Johanna, Viktoria och Max, som han ofta talade om med stor värme och stolthet.

För kollegorna och vännerna

Lars M Andersson, Dag Blanck, Stéphane Bruchfeld, Mats Deland, Karin Kvist Geverts, Heléne Lööw, Christer Mattsson, Pontus Rudberg, Malin Thor Tureby

Texten publicerades ursprungligen i DN 17/11 2019.