Johannes Heuman: Utan historiskt perspektiv blir analysen skev. Antisemitism i grupper med rötter i Mellanöstern och Nordafrika

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2019

I avsaknad av historiska referenser och orienteringspunkter stannar analysen av antisemitismen i arabiska och muslimska miljöer ofta vid att peka ut jihadistiska grupper eller vid Israel-Palestinakonfliktens återverkningar i Europa. Båda dessa aspekter är naturligtvis relevanta, men inte tillräckliga, skriver historikern Johannes Heuman.

Har de senaste årens skjutningar och terrorattentat i Västeuropa bidragit till en större insikt om antisemitism inom arabiska och muslimska miljöer? Kunskap om antisemitism i dessa miljöer har funnits i Sverige sedan tidigt 2000-tal. Men den som följt diskussionen om antisemitism i svensk offentlighet har med största sannolikhet noterat en förändring de senaste åren, särskilt efter terrorattacken mot butiken Hyper Cacher i Paris i januari 2015. Medan det tidigare funnits en återhållsamhet när det gäller att peka ut arabiska och muslimska grupper har det numera blivit mer accepterat att i alla fall nämna radikala islamistiska grupperingar, oftast med tillägget våldsbejakande. Beskrivningarna av antisemitismen har därmed fått en etnisk dimension, utöver den politiska som är associerad till höger- och vänsterextremism.

Denna förskjutning i det offentliga samtalet om antisemitism svarar mot de senaste årens politiska utveckling med en kraftig ökning av våldsamma attentat eller försök till sådana. Det nya sättet att tala om och fördöma antisemitism underbyggs också av forskare, som till exempel i Göteborgs-Posten för ett par år sedan då en historiker påtalade att den svenska ”antisemitismen frodas i såväl högerpopulistiska och nynazistiska miljöer som till exempel de jihadistiska grupper som sympatiserar med terrorsekten IS. Samt även hos helt vanliga svenskar.”

Uttalandet ligger också i linje med Brottsförebyggande rådets senaste rapport (2019:4) om antisemitiska hatbrott. Rapportförfattarna slår fast att antisemitism förekommer i breda lager av befolkningen inom olika religiösa och sekulära grupper, men pekar särskilt ut radikalnationalismen och den våldsbejakande jihadismen eftersom antisemitismen här utgör en del av det ideologiska fundamentet.

Analyserna har alltså uppdaterats och diskussionen i viss mån breddats. Ändå är det något som skaver i det här sättet att diskutera och konfrontera problemen inom den arabiska och muslimska miljön. I avsaknad av historiska referenser och orienteringspunkter inför denna form av intolerans, som ju knappast saknas när det gäller de högernationalistiska grupperingarna, stannar analysen ofta just vid att peka ut jihadistiska grupper eller vid Mellanösternkonfliktens återverkningar i Europa i allmänhet. Båda dessa aspekter är naturligtvis relevanta, men inte tillräckliga.

Det finns emellertid historiska trådar som inte ryms i vår förståelse av fenomenet och som leder längre än till Israel eller IS-sympatisörer. Den franske historikern Georges Bensoussan ger oss ett sådant historiskt sammanhang i sitt imponerande verk Juifs en pays arabes: le grand déracinement 1850-1975 (2012).

Bensoussan beskriver vad som skulle kunna kallas ett omvänt postkolonialt problem. När kolonialmakterna drog sig tillbaka från Nordafrika och Mellanöstern innebar detta inte bara en arabisk frigörelse; den judiska befolkningen lämnades i många fall helt skyddslös i en redan svårt utsatt position. I takt med att den antikoloniala arabiska nationalismen spred sig uppfattades de judiska församlingarna som ett allt större problem, på vissa platser uppstod pogromer. Naturligtvis förvärrades läget av Mellanösternkonflikten och den starka antisionismen, men Bensoussan avfärdar ändå detta som den enda förklaringen till att det judiska livet på bara ett kvarts sekel nästan helt försvann från arabvärlden. Bakom denna stora omvandling och kulturella förlust låg också lokala och regionala antijudiska stämningar som tilläts växa och få en folklig förankring utan omvärldens inblandning.

Judar i Libyen före 1948. Foto Jimena

I skuggan av Förintelsen och koloniala övergrepp har det judiska livets försvinnande från arabvärlden fått begränsad uppmärksamhet i Västeuropa, trots att dessa församlingar var bland de äldsta i världen. Det leder oss tillbaka till vår tid och debatten om hur antisemitismen bland grupper från Mellanöstern och Nordafrika ska beskrivas och förstås. I stället för att se den radikala våldsbejakande islamismen som ett slags ideologisk källa och utgångspunkt, kan vi med kunskap av händelseutvecklingen i arabvärlden vända på perspektivet och betrakta den islamistiska terrorn som ett våldsamt uttryck för idéer och ideologiska strömningar som är betydligt mer utbredda och som utvecklats i ett kolonialt och postkolonialt sammanhang. Mot den bakgrunden blir det också enklare att förstå varför de islamistiska terroristerna tycks ha en ganska slentrianmässig antisemitisk övertygelse snarare än att vara drivande i antisemitismens idéutveckling. Naturligtvis finns det högre ledare både bland jihadister och andra radikala islamistmiljöer som har spelat en viktig roll för ideologin. Inte desto mindre framstår den islamistiska terrorn mot judar som en radikal ytterlighet av ett större fenomen i dagens Västeuropa.

Detta synsätt ligger också i linje med den franske sociologen Danny Troms pessimistiska bok France sans les juifs? Emancipation, extermination, expulsion (2019). Trom har tidigare bland annat skrivit om antisemitism inom den yttersta vänstern. Den nya essän innehåller en bredare reflexion över judarnas roll i Europa, med utgångspunkt i den stora utflyttningen till Israel. En viktig orsak bakom denna emigration är antisemitismen i Europa.

Även Trom ser den islamistiska terrorismen som ett våldsamt uttryck för idéer och strömningar som finns i breda befolkningslager och hans analys berör också de risker som vår tids fokus på den relativt lilla skara extremister kan få, om vi samtidigt missar den kulturella och politiska underbyggnaden. Trom menar i stället att de europeiska ländernas passivitet och kraftlöshet under efterkrigstiden har bidragit till att judar lämnar i allt högre utsträckning. En lärdom av Förintelsen i Västeuropa har varit en långtgående nationell acceptans för andra kulturer och normer som i slutändan paradoxalt nog också gjort judar mer sårbara för invandrade gruppers antisemitism. I Israel minskar inte risken för terror, men det finns en stat som representerar folket och hela tiden skyddar dess intressen.

Oavsett vad man tycker om dessa tankegångar om nationalstaten så får perspektivet från Trom och Bensoussan konsekvenser också för hur antisemitismen bekämpas. Den mest uppenbara slutsatsen är att antisemitismen från arabvärlden inte bara kan ses som ett säkerhetsproblem inom en relativt begränsad grupp, vilket blir fallet när den associeras med jihadism. För det andra måste åtgärder och förebyggande arbete också inrikta sig mot de flyktingar som kommer från länder med starka antisemitiska strömningar.

I Brottsförebyggande rådets senaste rapport föreslås några åtgärder för att bekämpa antisemitism, men utan att flyktingar nämns. Att bortse från integrationen i arbetet mot antisemitism är ett svek mot de som invandrar (integrationen försvåras för individer som bär på denna typ av uppfattningar) och framför allt mot judar i Sverige. När jag träffade den brittiske antisemitismforskaren Dave Rich för tre år sedan (inbjuden av SKMA i Stockholm) poängterade han vikten av att Sverige inte skulle begränsa integrationen till materiella aspekter som bostad och jobb utan att integrationen också måste inbegripa värderingar. Rich lät mer som en typisk fransk intellektuell när han kritiserade multikulturella idéers försvagning av samhällsgemenskapen och känslan av en övergripande tillhörighet utöver andra gruppidentiteter (Respons 6/2016). Sådana tongångar är numera inte ovanliga bland företrädare för det judiska livet i Storbritannien.

Demonstration mot antisemitism i Paris 2018 efter mordet på Mireille Knoll, en 85-årig judisk kvinna och överlevande från Förintelsen. Skärmavbild.

För det tredje, och detta gäller framför allt den akademiska världen, måste vi inta en mer kritisk inställning till den så kallade postkoloniala teoribildningen. Det innebär inte att allt som berör denna idétradition måste kastas ut, men det finns anledning att i högre utsträckning vara på sin vakt mot de bakomliggande idéerna eftersom de har förhindrat kunskapsutveckling inom området. I min egen forskning om fransk antirasism och relationen mellan judar och muslimer, har jag sett att en stark impuls från intellektuella som Frantz Fanon under 1960-talet inte bara bidrog till att kasta nytt ljus på koloniala övergrepp och fortsatta ojämna maktförhållanden, utan också till ett okritiskt förhållningssätt gentemot nationella frigörelserörelser utanför västvärlden. Inom arabvärlden förbisåg många aktivister den växande antisemitismen på ett liknande sätt som den yttersta vänstern och delar av den antirasistiska rörelsen gjort ett decennium tidigare i samband med Stalins utrensningar i Sovjetunionen.

Denna politiska aktivism kom under 1980-talet och framåt att influera den postkoloniala teoribildningen som blev betydande vid framför allt nordamerikanska universitet. Som teoretiskt perspektiv har postkolonialismen idag även ett stort inflytande på svensk forskning om rasism, diskriminering och antirasism. Forskningen bidrar ofta med en kritisk udd riktad mot västvärlden, upplysningstänkande och hur de koloniserade länderna och folken beskrivs. Det finns emellertid stora problem när analysen ska hantera antisemitism. När västvärlden ställs mot den tidigare koloniserade världen blir det svårt att förklara de krafter som exkluderade judar i arabvärlden och som fortsätter att drabba judiskt liv i Europa. Inte heller bidrar det postkoloniala perspektivet till att integrera flyktingar till ett land, en civilisation och ett språk som ensidigt beskrivs som förtryckande.

Johannes Heuman

Johannes Heuman är lektor i historia och redaktör på Tidskriften Respons.