Charlotte Wiberg: En envis del av vår kultur

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2019

Charlotte Wiberg reflekterar över den samtida antisemitismen utifrån två aktuella böcker.

Livet på Twitter kan vara hårt, men för mig har det aldrig varit så hårt som när jag delade en artikel om hatbrott i Tyskland, enligt vilken 90 procent av antisemitiska hatbrott begås av högerextremister. Detta väckte en enorm ilska. Jag kallades för ”ondskefull lögnare”. Många har uppenbarligen ett intresse av att förövarna ska vara muslimer. 

Antisemitismen används i dag som slagträ i migrationsdebatten, och Ebba Busch Thor har tagit upp den som ett argument mot mångkultur och för ”kristen etik” som samhällelig ledstjärna.

Det finns dock skäl för viss osäkerhet i fråga om den tyska polisens rapportering. Den har kritiserats för att alltför rutinmässigt tillskriva brotten ett högerextremt motiv. Dess resultat kolliderar också kraftigt med de undersökningar av antisemitism som görs på EU-nivå, de så kallade FRA-rapporterna, som bygger på judars egna uppgifter om förföljelse, där ”islamism” dominerar gärningsmannaprofilen. I en tredje rapport, RIAS (Die Recherche- und Informationsstelle Antisemitismus), är åter högermiljön, den extremistiska tillsammans med den populistiska, dominerande, men inte till så mycket som 90 procent. Islamismen tillskrivs en mycket liten andel – bara två procent.

I Sverige släppte Brottsförebyggande rådet nyligen en studie om antisemitiska hatbrott här. Den konstaterar att antisemitism är hela samhällets problem. Antisemitism ”förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier”.

Studien gör ingen kvantitativ uppdelning av förövarna, men konstaterar att medan personer med bakgrund i Mellanöstern är vanliga förövare i storstadsmiljöer är högerextremister vanliga i orter där det finns en tydlig högerextrem närvaro, samtidigt som politiskt aktiva personer ofta utsätts för antisemitism från vänsterkanten. Vem som är din förövare beror på var du bor och vem du är, således. Den enda grupp som tydligt kan identifieras som dominerande är unga män.

Ett helhetsgrepp på dagens antisemitism tas av Deborah Lipstadt, kvinnan som vann mot Förintelseförnekaren David Irving i en spektakulär rättegång och spelas av Rachel Weisz i filmen ”Denial” (2016), med nya boken ”Antisemitism. Here and now”. Hon gör det i form av en fiktiv brevväxling med två personer, en ung judisk student och en icke-judisk akademiker inom juridik.

På detta sätt, menar Lipstadt, kan hon gestalta frågeställningar och återberätta erfarenheter hon tagit del av från många olika håll. Korrespondenterna blir till sammansättningar av ett flertal olika personer Lipstadt mött. Brevväxlingen för oss genom en rundvandring bland olika typer av antisemiter och de som möjliggör deras tillväxt. Från Trump i USA och Corbyn i England via islamister, Förintelseförnekare, vardagsantisemiter och östeuropeiska nationalister till intolerans i förment progressiva sammanhang guidar Lipstadt oss. Boken är en sorgfällig introduktion till ämnet.

Lite överraskande är möjligen att Lipstadt också tar vägen över vad hon uppfattar som eftergifter mot religiös intolerans, som hjälpt till att sprida och stärka islamism i väst. I Salman Rushdie-affären liksom reaktionerna på Muhammedbilderna i Jyllands-Posten ser hon en alltför förstående och ackommoderande hållning gentemot odemokratisk fundamentalism.

Frankrike är ett land som drabbats särskilt hårt av antisemitiska våldsbrott – en serie vidriga mord på judar, både som enskilda handlingar och delar av terrorangrepp med islamistiska motiv, har ägt rum under 2000-talet. Författaren Marc Weitzmann tar sig an situationen i boken ”Hate. The rising tide of anti-semitism in France (and what it means for us)”.

Han beskriver ett land där extremhögern gjort gemensam sak med de delar av befolkningen i fattiga förorter (cités), ofta muslimer, som är mottagliga för antisemitism. Inget demonstrerar detta bättre än den rabiat antisemitiske komikern Dieudonné M’bala M’bala, som har en stor muslimsk publik och samtidigt, trots sin bakgrund som antirasist, band till många figurer inom fransk extremhöger, såsom författaren Alain Soral, gamle fascisten Jean-Marie Le Pen och nyligen bortgångne Förintelseförnekaren Robert Faurisson – men också den tidigare iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad. 

I januari 2014 skanderades antisemitiska slagord på Paris gator. Under det sinistra namnet ”Vredens dag” (Jour de colère) hade en stor demonstration organiserats av nationalistiskt sinnade konservativa katoliker, som protesterade mot vad de ser som en förkastlig familjepolitik – som samkönade äktenskap – men i en sektion av tåget skanderades ”Judar! Frankrike tillhör inte er!”

2014 blev ett år fullt av våldsamma antisemitiska attacker. Weitzmann betonar att förutom rena terroristattacker som massakern på en judisk skola 2012 eller den judiska matbutiken Hyper Cacher 2015 har morden på enskilda judar som Sébastien Selam 2003, Ilan Halimi 2006, Sarah Halimi 2017 och Mireille Knoll 2018 till skillnad från vad som ofta hävdas inte utförts av islamister. Muslimer, och antisemiter, men utan ideologisk förankring. Morden är tragiska historier där det utom i ett fall funnits en anknytning mellan offer och mördare; en tidigare vänskap som mörknat och förvridits i en tröstlös tillvaro av våld, kriminalitet, utvägslöshet, psykiska problem.

Det betyder inte att Weitzmann relativiserar. Men det är viktigt att påpeka att antisemitismen inte nödvändigtvis är knuten till ideologisk extremism. Den är, naturligtvis, inte heller knuten till islam – dock till en miljö där judar slentrianmässigt talas om på ett fientligt, negativt sätt.

Senaste året har den också gjort sig bemärkt inom ramen för de Gula västarnas sociala protester. President Macron talar om den högsta nivån av antisemitiska attacker i post-nazistisk tid, men i själva verket når 2018 års nivå inte upp till 2014 års nivå, vilken i sin tur inte nådde upp till nivån 2006. Vi saknar ofta det långa perspektivet – siffror jämförs mest med förra årets siffror. Varken Weitzmann eller Lipstadt menar att det finns anledning att tala om 1933. Vi behöver inte ha Tredje riket som ständig referenspunkt. Antisemitismen är naturligtvis också äldre än så. Den är, dessvärre, en envis del av vår kultur, vårt arv. Och vi har ett gemensamt ansvar att bekämpa den.    

Charlotte Wiberg

Fri skribent. Artikeln publicerades ursprungligen i Expressen 4/8 2019.