Charlotte Wiberg: Textbeskrivningen slår spiken i kistan. Om kortfilmen ”Hemtjänst”, SVT och antisemitiska stereotyper

Jag är gammal nog att ha varit i Sovjetunionen. Jag läste ryska på gymnasiet och på en skolresa åkte vi till Leningrad, där jag och min väninna respektlöst gick omkring och undervärderade diktaturen. Vi träffade en tjej som var bra på engelska, och henne bjöd vi till vårt hotellrum utan någon tanke på att det kanske kunde innebära problem för henne.

Eftersom jag hört talas om antisemitismen i Sovjet frågade jag lika okänsligt: ”Vad tycker du om judar?” Hon log och sa att hon tyckte mycket om judar, sen sa hon ett ord som vi inte kände igen och hon inte kunde på engelska, men hon gjorde en ”pengaräkning”-gest. Vi hittade ordet i ordboken efter ett tag. Det betydde listig. Slug.

Jag hade svårt att förstå hennes beteende. Menade hon att det är bra att vara listig och slug? Kvaliteter en, får förmodas, har nytta av. Men hur blir det då i direktkontakten med dem? Går det att lita på dem i affärsuppgörelser? En distans uppstår. Relationen kan inte vara jämbördig, inte heller vänskapsrelationen. Törs jag anförtro mitt inre till en slug person. En slug person är klipsk, men inte klok – till klokhet räknar vi gärna ett moraliskt omdöme. Och det är detta den sluge personen i stället förmodligen saknar.

Hur den ryska tjejens beteende än ska förstås så uttryckte hon i alla fall en antisemitisk mening. Så mycket förstod jag. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle bemöta den.

Det lilla ordet slug är som en svag viff av något illaluktande, något som ibland ska uttrycka en slags erkännande, men alltid innehåller ett förbehåll. Jag vet inte när ordet sluga och dess ekvivalenter blev populärt att använda i samband med judar, men det bör ju egentligen ha varit redan före Shakespeare. I dag är det, hur som helst, fast ingrott i den antisemitiska vokabulären.

En kortfilm med titeln Hemtjänst visades nyligen på SVT, och finns på SVT Play. Föreställ er detta händelseförlopp:

En ung man, Alex, jobbar inom hemtjänsten. Han kommer hem till en brukare och hjälper denne med en injektion i magen, kanske är det insulin. Vi ser det i närbild, och därmed också den davidsstjärna som brukaren har hängande om halsen. Men sedan visar det sig att den judiska brukaren, Leon heter han, är Alex hälare. Alex stjäl värdefulla saker av sina brukare, och ger dem till Leon som blir glad. I hallen till Leon stöter Alex på Leons son, som varit på besök. Men det är Leon inte glad för eftersom sonen ”robbat honom på allt han har”.  Nästa gång Alex kommer till Leon tycker han att penningkuvertet med sedlar är lite tunt. Då, föreslår Leon, kan han gå till en viss adress där det finns en värdefull Dardeltavla. Lyckas Axel plocka ner den delar de på förtjänsten. Den äldre damen som öppnar när Alex ringer på är minst sagt tillmötesgående. Hon bjuder på alkohol och gör sexuella inviter som bland annat inbegriper att hon tar av sitt lösben. Allt verkar gå fint, tanten borde lätt kunna supas under bordet. Men då ringer det på dörren och in kommer – Leons son! Som känner igen Alex och allt uppdagas. Alex reagerar med att slå sonen på käften och springa i väg med tavlan. Han går hem till Leon, lämnar bytet med anklagande min och går. ”Ja, det är som det är” muttrar Leon.

Skärmavbild från kortfilmen ”Hemtjänst”, SVT.

 

Läs sedan denna beskrivning av filmen på SVT:s sajt:

”Med hemtjänsten som täckmantel begår Alex stölder hemma hos äldre. När han börjar ifrågasätta sin sluge uppdragsgivare dras han in i ett familjedrama som snabbt eskalerar. Humoristisk kortfilm som leker med stereotypa bilder av äldre.”

Där är det, det lilla ordet. Vad som hade kunnat vara en kanske lustig historia, som bygger på chocken i att gamla och sjuka också kan vara kriminella och kåta (har vi inte kommit längre än såhär förresten?) blir till ett nickande i samförstånd. Ja såna är de. Sluga.

En kan tycka – och inte grundlöst – att davidsstjärnan som Leon bär visas på ett närmast demonstrativt sätt. Kedjan är tillräckligt lång för att stjärnan ska vara tydlig i bilden när han får en injektion i magen. Direkt etableras han som jude. En kan ju också tycka att det där med att pengakuvertet som Alex får är lite tunt också etablerar honom som en snål jude, och det är ju också ett välbekant ordpar. Snål och kanske också opålitlig – en hal och slipprig typ.

Men kan inte en jude vara kriminell och snål? Jo, självklart. Att den judiska identiteten markeras så tydligt får mig ändå att höja på ögonbrynen. Det är dock textbeskrivningen som slår spiken i kistan. Jag vet inte vem som har skrivit den, om det är regissören själv eller, mer troligt, någon redaktör på SVT. Den visar så tydligt vart tankarna bär hän. Dessutom framställer den Axel som ett närmast oskyldigt offer, trots att han både stjäl – av gamla människor som litar på honom – och slåss. Allt det sinistra bärs upp av juden Leon.

En påhittig svensk- eller filmlärare skulle kunna göra ett experiment och visa filmen i två grupper med två olika beskrivande texter, för att se om/hur tolkningarna skiljer sig. Kontext spelar alltid roll, och texten är en del av kontexten.

Eller också kan man strunta i den här filmen, den är faktiskt inte särskilt bra. Om jag hade varit SVT hade jag dock åtminstone skrivit om beskrivningen.

Charlotte Wiberg

Filmvetare och fri skribent