Stéphane Bruchfeld: ”Jews will not replace us!” En antisemitisk konspirationsteori med rötter i den tyska  nationalsocialismen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2019

Föreställningen om att det pågår ett ”befolkningsutbyte” som hotar den ”vita världens” existens och att detta orkestreras av en judisk konspiration är central i  högerextrema miljöer. Dessa idéer är dock inte nya utan utgör direkta paralleller och arvtagare till 1930- och 1940-talens nationalsocialistiska föreställningsvärld, skriver idéhistorikern Stéphane Bruchfeld.

Under den högerextrema Unite the Right-marschen i Charlottesville i USA i augusti 2017 hördes deltagare skandera ”Jews will not replace us!” (Judar kommer inte att ersätta/byta ut oss). För den oinsatte kan yttrandet te sig märkligt för att inte säga obegripligt, men för de marscherande var innebörden självklar. Satsen uttrycker den i en brokig flora av högerradikala och högerextrema miljöer – alltifrån s.k. identitärer till uttalade nazister – sedan länge mycket spridda föreställningen att internationell migration ingår i en judisk plan att orkestrera en “invasion” av “muslimer” och “icke-vita” till den “vita världen” med en avsevärt högre fertilitet än de vita “värdfolken”.

Denna “plan” kan i sådana sammanhang gå under namn som “Coudenhove-Kalergi-planen” eller “Det Stora Utbytet”, och dess syfte skulle vara att genom ett “befolkningsutbyte” åstadkomma ett “folkmord på vita” och för alltid upplösa den “vita kulturen” eller “rasen”. Därmed skulle “judarna” till slut nå sitt mål att ta över världsherraväldet. I denna antisemitiska föreställningsvärld saknar “muslimer” och “icke-vita” djupare sett egen agens, och utgör endast redskap för de “globalistiska” eller “internationalistiska” judarna.

Farhågor för “invasionen” uttrycks ibland också i högerpopulistiska, högerkristna och högernationalistiska miljöer, om än sällan med öppna hänvisningar till explicita antisemitiska konspirationsteorier. Ett färskt exempel är den propagandafilm om Sverige (”Sverige invaderat. Stoppa Eurabia!”) som den italienske inrikesministern och ledaren för Lega-partiet Matteo Salvini spred via sitt Twitterkonto dagen innan EU-valet.

Ändå är det i sådana sammanhang inte ovanligt att enskilda judar – en av de främsta måltavlorna är finansmannen och filantropen Georg Soros – pekas ut som särskilt ansvariga för den globala migrationen och andra illasinnade projekt, liksom att glosan “globalister” (tillsammans med ”eliten”, ”etablissemanget” o.d.) laddas negativt som en beteckning för de mer eller mindre ljusskygga krafter som driver internationell politik, migration och ekonomi åt fel håll. I denna diskursiva gråzon blir det för den som så önskar möjligt att underförstå konspiracistiska budskap om “judar” utan att tydligt uttala och därmed behöva ta ansvar för dem.

Högerextremister marscherar i Charlottesville, USA, 2017 och skanderar ”Jews will not replace us!”. Skärmavbild från Youtube.

 

Idén att de “vita folken” är under starkt ”rasligt” hot från ”icke-vita” är på inget sätt ny, och det är uppenbart att våldspotentialen i föreställningarna om ett “befolkningsutbyte” och ett “folkmord på vita” är betydande. En lång rad mord på enskilda, attentat och terrordåd har ägt rum under flera decennier, som alla på ett eller annat sätt har motiverats med att de skett i “självförsvar” mot detta påstådda hot. Från bara det senaste halvåret minns vi t.ex. attackerna mot två synagogor i USA (i Pittsburgh respektive San Diego) och två moskéer i Christchurch i Nya Zeeland, med 12 respektive 51 dödsoffer som följd.

Terroristen i Nya Zeeland, Brenton Tarrant, angav i sitt “manifest” (kallat just The Great Replacement) inte “judarna” som ett skyldigt kollektiv och meddelade att “judar i Israel” inte var hans fiende, dock med det signifikativa förbehållet “så länge de inte försöker undergräva eller skada mitt folk”. Däremot var Tarrant mycket tydlig med att “radikal, explosiv handling” var det “enda önskvärda, och nödvändiga, svaret på ett försök till folkmord”.

Robert Bowers, som gick till angrepp mot synagogan i Pittsburgh, skrev strax före attentatet i ett internetforum att HIAS, den judiska hjälporganisationen för flyktingar och invandrare, “gillar att ta in inkräktande angripare som dödar vårt folk”. Bowers kunde inte fortsätta vara passiv och ”se mitt folk slaktas”. Och John Earnest förklarade bl.a. sin attack i San Diego med att det var “olagligt och fegt att stå vid sidlinjen medan de europeiska folken folkmördas”. Han “önskade inte vara tvungen att döda judar” men judarna hade “inte givit oss något annat val”.

Våldspotentialen stannar dock inte vid enstaka gärningsmän eller extrema grupperingar. Vi har sett detta förut i en ofantligt större skala. Samma slags föreställningar hade en helt central roll i den tyska nationalsocialismen, som hade förenat antisemitismens skilda historiska beståndsdelar, inte minst tron på ”judiska konspirationer”, med rastänkandet och farhågorna för den ”vita rasens” undergång som hade fått allt större spridning under 1800-talet och början av 1900-talet.

För nazisterna var den s.k. judefrågan i första hand en livsavgörande existentiell och politisk fråga. Den mänskliga historiens verkliga drivkraft var ”raskampen”, en ”naturlag” som hade undergrävts av moderna idéer och företeelser som demokrati, liberalism, socialism, mänskliga rättigheter, psykoanalys, homosexualitet och feminism, med mera. Dessa var alla på ett eller annat sätt uttryck för ”judisk onatur”, och hade som syfte att blockera raskampen och därmed naturens gång, samt att försvaga och besegra den högsta formen av mänskligt liv, den vite ”Ariern”. Judarna, eller ”Juden” som det ofta hette eftersom judar sågs som en genom tiderna enhetlig, oföränderlig och fördärvbringande djävulsk kraft, tilldelades följaktligen i den nationalsocialistiska ”världsåskådningen” rollen som den eviga ärkefienden. Som det skulle visa sig var detta inte tomt prat utan blodigt allvar.

I det hemliga PM som den tyske ”Führern” Adolf Hitler skrev i augusti 1936 (strax efter de olympiska spelens avslutande) och som sjösatte den s.k. fyraårsplanen vilken skulle ställa Tyskland på krigsfot ekonomiskt och militärt, var ett av de viktigaste för att inte säga det viktigaste motivet för nödvändigheten av ekonomisk och militär upprustning just det föregivna hotet att ”judarna” hotade att ”ersätta” mänsklighetens ”ledande skikt” (dvs. ”arierna”, främst tyskarna).

”Bolsjevismen utan mask”. Nazitysk propaganda som framställer bolsjevismen som ett judiskt hot. Foto Wikimedia Commons

I PM:et heter det att världen sedan den franska revolutionens början ”drivit allt snabbare mot en ny konflikt”, vars mest ”extrema lösning” enligt Hitler utgjordes av ”bolsjevismen”. Bolsjevismens ”innehåll och syfte” var inget annat än ”avlägsnandet av de samhällsskikt som lett mänskligheten fram till idag” och dessas ”ersättande genom den internationellt utbredda judenheten”. En seger för bolsjevismen över Tyskland skulle leda till en ”slutgiltig förintelse, ja utrotning av det tyska folket”, och Tyskland hade därför inför denna kommande katastrof ”plikten att säkra sin egen existens med alla medel och skydda sig mot den”.

Självförsvarsmotivet ligger i öppen dag, och delades med all sannolikhet av ideologiskt övertygade antisemiter överallt. (Den svenske antisemiten Einar Åberg upprepade t.ex. ständigt att antisemitism inte var ”rashat” utan ”folkens självförsvar”.) I maj 1943, då över 80 procent av de judiska offren för den ”slutliga lösningen av judefrågan” redan var döda, förklarade propagandaministern Joseph Goebbels i en ledarartikel i veckotidningen Das Reich, betitlad ”Kriget och judarna”, att Tyskland nu bringade på fall ”den farligaste fiende som någonsin hotat mänsklighetens liv, frihet och värdighet”. När ”judarna” hade gjort upp en ”plan för en total förintelse av det tyska folket” hade de därmed skrivit under ”sin egen dödsdom”. Här kunde ”inte finnas någon nåd”, och Goebbels uttryckte ”medlidande endast med de oräkneliga miljonerna bland vårt eget och de andra europeiska folken, som skulle vara försvarslöst utlämnade åt denna djävulska ras hat och förintelsevilja om vi var svaga och i slutändan misslyckades i denna kamp”.

Fem månader senare berörde SS-chefen Heinrich Himmler, administratören av den ”slutliga lösningen”, under ett tre timmar långt hemligt tal i Posen ”utrotningen av det judiska folket”. På liknande sätt förklarade han för de församlade högsta SS-officerarna att de hade haft den ”moraliska rätten” och ”plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda oss”. Sammanfattningsvis, sade Himmler, hade SS ”fullgjort denna ytterst svåra plikt av kärlek till vårt folk”, och han intygade att de hade ”inte tagit någon skada av det i vårt inre, i vår själ, i vår karaktär”.

Dagens idéer om ”befolkningsutbytet” utgör direkta paralleller och arvtagare till 1930- och 1940-talens nationalsocialistiska föreställningsvärld, både vad gäller rastänkandet och antisemitismen. Då var det bolsjevismens ”asiatiska horder” (dvs. slaver och andra) som endast fungerade som ett verktyg för ”judarna” i kampen om världsherraväldet, idag är det ”muslimer” och blandade ”icke-vita”. Om det är något historien lär oss så borde det vara att inte underskatta potentialen för våldsutveckling i sådana föreställningar. Detta behöver inses och tas på allvar.

Stéphane Bruchfeld

Idéhistoriker verksam vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet, medförfattare till …om detta må ni berätta… (1998, 2009) och medlem i SKMA.