”För majoritetsbefolkningen är överförandet av antisemitismen på ’muslimerna’ en välkommen skuldavvisande strategi”. Intervju med historikern Juliane Wetzel om antisemitismen i dagens Tyskland

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2019

Extremhögern och den radikala islamismen är antisemitismens viktigaste bärare i dagens Tyskland. Antijudiska uppfattningar förkommer emellertid även inom vänstern och i den politiska mittfåran, de återfinns inom delar av majoritetsbefolkningen såväl som i muslimska grupper. Men i medier framställs antisemitismen bland muslimer som det enda problemet. 

Det säger Juliane Wetzel, seniorforskare vid Centrum för antisemitismforskning vid Technische Universität Berlin och ledande expert på området. SKMA har intervjuat henne om den samtida antisemitismen i Tyskland.

Juliane Wetzel. Foto KIgA e.V., Boris Bocheinski

 

Under senare år har frågan om antisemitism och huruvida den ökat debatterats mycket i Tyskland. Hur skulle du på ett övergripande plan vilja beskriva utvecklingen i Tyskland vad gäller antisemitism?

Det tycks nästan ha blivit normalt att likställa aktuella antisemitiska angrepp med dem som ägde rum 1933 – åtminstone är det så många medier och upprörda talespersoner framställer saken. Denna typ av påståenden hördes återkommande 2018 i samband med 80-årsdagen av Novemberpogromen 1938. Ett liknande mönster kunde iakttas under den antisemitiska vågen 2002-2003, då en skärpt konflikt i Mellanöstern ledde till ett ökat antal antisemitiska angrepp i många länder. De sk Gazakrigen (2008/09, 2012, 2014), och den mediala uppmärksamhet de utlöste, erbjöd för många ännu ett tillfälle att åkalla 1933 som referens.

Den som gör så saknar medvetenhet om omfattningen av våldet och den antijudiska förföljelsen under den nazistiska eran och argumenterar ahistoriskt. Även när det handlar om våldsamma angrepp på institutioner och personer kan dessa inte på något sätt jämföras med rasantisemitismen under det tidiga 1930-talet. Vi lever idag i en demokratisk stat med ett fungerande rättssystem, kritiska medier och ett civilsamhälle som aktivt – om än inte alltid tillräckligt – ingriper mot antisemitism, extremism och högerpopulism.

De senaste årens händelser – särskilt i Berlin – har på nytt gjort antisemitismen till ett laddat tema i den offentliga debatten och mediala uppmärksamheten. För oss som sedan årtionden vetenskapligt befattat oss med fenomenet är det som sker ingenting nytt. Vi har gång på gång påpekat att alltifrån ressentiment och fördomar till hat mot judar än idag har stor aktualitet och att antisemitiska stereotyper när som helst kan få ny kraft och dyka upp i nya sammanhang. Den mediala uppmärksamhet denna typ av händelser tilldrar sig utgår från uppfattningen att antisemitismen ökar, vilket sett över tid inte stämmer.

Antisemitiska hatbrott inklusive våldsbrott ligger emellertid på en högre nivå än på 1990-talet, men rör sig ungefär som under 2006, då de i samband med det sk Libanonkriget ökade till 1 800, och ligger i snitt på en på en nivå mellan 1 300 och 1 500 hatbrott per år, varvid en majoritet faller under rubriken propaganda- och hetsbrott (Bundesministerium des Innern). Det bör noteras att det handlar om en vågrörelse som reagerar på trigger-händelser och som alltid registrerar en ökning när Mellanösternkonflikten förvärras (2001: i kölvattnet på den första intifadan; 2002: en antisemitisk våg i hela Europa; 2008/09: den israeliska operationen ”Gjutet bly”: 1 731 hatbrott).

2014 ledde demonstrationerna i samband med Gazakriget på nytt till en ökning av antisemitiska angrepp (1 631), men nivån var lägre än åren 2006 och 2009. 2015 (1 366) sjönk nivån, men 2016 (1 502) och 2017 (1 541) skedde en ökning i jämförelse med året innan utan någon tydlig trigger-händelse – och detta trots att det totala antalet hatbrott minskade.

Vilka är de huvudsakliga formerna av antisemitism som förekommer i Tyskland idag? Vilka föreställningar och myter är det framför allt som sprids och vilken funktion har de?

Det högerextrema lägret liksom den radikala islamismen är antisemitismens viktigaste bärare och den utgör i dessa grupper en grundläggande ideologisk beståndsdel. Det vänstra och vänsterextrema spektrumet är heller inte fritt från antisemitiskt konnoterade föreställningar, men antisemitismen utgör inte en grundläggande komponent i vänsterns tankevärld. Emellertid kan diskurser om Mellanösternkonflikten och som använder sig av antisionistiska imperialism-anklagelser eller som diskuterar finans- och räntepolitik i enlighet med tankemönster som finns inom vänstern föra med sig innehåll som är eller kan förstås som antisemitiskt.

Klassiska rasideologiska former av antisemitism återfinns idag i huvudsak i vissa mindre högerextrema grupper, bland nynazister i och subkulturella miljöer. I regel undviker dessa grupper analogier till den nazistiska rasantisemitismen då de förstått att de därmed skulle förlora alla möjligheter att få stöd inom majoritetssamhället. I den högerextrema sfären dominerar, i likhet med i majoritetssamhället, vid sidan av den sekundära antisemitismen, som när sig på skuld- och skamkänslor och förträngning av ansvaret för folkmordet på Europas judar (och utmålar judar som skyldiga till att använda minnet av Förintelsen för att skaffa sig fördelar), antisionismen i meningen Israel-relaterad antisemitism.

Den antisemitism som framträder ”på grund av Auschwitz” är nära förbunden med Förintelsen och minnet av denna och uttrycks som projicering av skuld på ”judarna”, som påstås ständigt vilja påminna tyskarna om nazismens brott och därmed förhindra ett ”normalt” tillstånd. Denna form av antisemitism förs i den samtida debatten ofta över på Israel och har blivit aktuell i många europeiska länder, till exempel när judars offerstatus tillbakavisas och, i förlängningen av detta, Israels existensrätt ifrågasätts.

Plakat som relativiserar Förintelsen, inverterar offer till gärningsmän, och kollektiviserar ansvaret för Israels politik på judar som kategori. Foto Julius Feldmann

 

Förnekandet av Förintelsen är den mest extrema formen av sekundär antisemitism. Också den används idag mot Israel genom förnekanden eller beskrivningar av Förintelsen som en ”myt”. Denna form av sekundär antisemitism används även i den radikala islamistiska sfären (t.ex. tävlingarna med karikatyrbilder av Förintelsen i Iran 2006 och 2016) för att förstärka den anti-israeliska propagandan med skuldprojektioner som insinuerar att grundandet av staten Israel baserar sig på ”lögnen” om Förintelsen.

Även i vänstersammanhang kan readymades hämtade från den sekundära antisemitismen observeras, som när begrepp som för tankarna till nazistisk terminologi används för att svartmåla Israel. Mätningar visar att sådana uttryck får medhåll i bredare opinioner, om än med avtagande tendens.

Anklagelsen att all form av kritik av Israel skulle bestraffas eller till och med vara förbjuden håller sig seglivat kvar, och kommer ofta till uttryck i påståenden av slaget ”Så fort man kritiserar Israel smutskastas man omedelbart som antisemit”. Judiska centralrådet och många andra påpekar ständigt att kritik av Israel inte i sig är antisemitisk. Däremot blir den antisemitisk när den använder sig av antisemitiska stereotyper, nyttjar likställanden med nationalsocialismen, vilka återspeglar den för antisemitismen så typiska inverteringen av gärningsmän och offer, och ifrågasätter Israels existensrätt. Det starka känsloläget som ofta präglar den framförda kritiken mot Israel är iögonenfallande, likaså den uppenbart utbredda böjelsen att hårt och ofta kritisera just Israel, något som inte minst avspeglas i självklarheten i begreppet ”Israelkritik”, en kombination som överhuvud taget existerar endast i relation till Israel.

De problematiska inslagen i yttringar som gäller Israel kommer ofta först i den andra eller tredje meningen. I den första kritiserar någon Netanyahus politik, och för det finns det ju rikligt med anledningar. I den andra meningen likställs det som sker i Gaza med Förintelsen. Eller så följer ett påstående som: Ja, detta är ju typiskt för judar. Båda utsagorna är entydigt antisemitiska.

Den Israel-relaterade antisemitismens särdrag visar sig i att det till viss del kan vara svårt att skilja mellan kritiska och antisemitiska yttranden. Den tyska förbundsdagens oberoende expertgrupp om antisemitism använder begreppet ”gråzoner” för att beskriva svårigheten att entydigt klassificera yttranden. Fokus bör mindre ligga på huruvida avsikten med ett yttrande är antisemitiskt eller inte – det är i många fall svårt att klargöra. Istället bör medvetenheten öka om att kritiska yttranden om Israel beroende på sammanhanget kan förstås som kritiska ställningstaganden men också som antisemitism. Det avgörande är vem, vad och när något sägs och huruvida kritiska yttranden görs utan att riktas mot mot ett underförstått judiskt kollektiv eller om kommunikationen tar en omväg via Israel som i ”judarnas” ställe endast fungerar som en slags legitimering av antisemitiska inställningar.

Avsändaren bör alltid vara medveten om att yttranden åtminstone kan förstås som ambivalenta och att yttranden relaterade till Israel som nyttjar kända stereotyper eller som likställer israeliskt politiskt eller militärt agerande med nationalsocialisternas förföljelse av judarna eller använder dessa handlingar för att rättfärdiga mord på judar alltid är att beteckna som antisemitiska.

Antisemitiskt plakat på demonstration mot Israel. Foto Emazipation und Frieden

 

Vad säger attitydmätningar om utbredningen av antisemitiska uppfattningar i den tyska befolkningen över tid? Hur ser sambandet ut mellan mellan politiska sympatier och antisemitiska inställningar?

Attitydmätningar visar att antisemitismen i dess klassiska former går tillbaka, att sekundär antisemitism har stöd hos 25 % och att Israel-relaterad antisemitism ligger stilla på 40 %.

2004 instämde 68,3 % av de svarande i föreställningen att Israel bedriver ett ”förintelsekrig” [”Vernichtungskrieg”] mot palestinierna, 2011 sjönk andelen till 47,7 % och 2014 till 40 %. Vi kan knappast generellt utgå från att alla som instämmer i detta påstående skulle ha en antisemitisk inställning. Man bör dock inse att begreppet i en tysk kontext har en entydig konnotation.

Vad som däremot tveklöst bör räknas som antisemitiskt är likställandet av det nationalsocialistiska folkmordet på judarna med den israeliska politiken gentemot palestinierna, vilket, i bästa fall, förminskar och trivialiserar Förintelsen. I en mätning 2016 instämde 24,6 % av de svarande helt eller delvis i detta påstående. Andelen bekräftas även i Mitte-studien 2018 (Zick m fl, 2019). 2004 låg dock nivån på 51,2 %, alltså kan en nedåtgående tendens fastställas.

Representativa attitydmätningar från de senaste 15 åren ungefär visar på en kontinuerlig försvagning av öppna, klassiskt antisemitiska inställningar i den tyska befolkningen som helhet. Denna försvagning fortsatte under 2016: stödet för den klassiska antisemitismen visade på en svag nedgång till 9 % år 2014 och 6 % år 2016.

När det gäller sekundär antisemitism instämde runt en fjärdedel (26 %) helt eller delvis i denna typ av påståenden. Det är färre än 2011 (39 %).

Vad Israel-relaterad antisemitism anbelangar instämde 40 % år 2016 (2014: 28 %) i påståendet att med tanke på Israels politik är det begripligt att judar är illa omtyckta. 2016 stödde 25 % (2014: 27 %) av befolkningen den antisemitiskt laddade jämförelsen mellan Israels politik och nationalsocialisternas. En ökning har skett vad gäller subtilt uttryckta former av Israel-relaterad antisemitism.

(För sambandet mellan antisemitiska attityder och partisympatier, se diagrammet.)

Tysk polis meddelade att antalet antisemitiska hatbrott ökade förra året. Enligt polisens data begås brotten i huvudsak av högerextremister. EU:s FRA-studie av judars uppfattningar om antisemitism ger en delvis annan bild. Hur ser du på detta?

De antisemitiska brotten steg igen i Tyskland 2018. I jämförelse med 2017 ökade antalet hatbrott med nästan 20 % till 1 800 fall. Runt 90 % av dessa brott begicks av högerextremister. Med 1 800 hatbrott befinner vi oss på samma nivå som 2006, då 1 809 hatbrott registrerades (delvis i kölvattnet på det andra Libanonkriget).

Även de rasistiska hatbrotten har ökat, under 2018 steg de med nästan 400 till 1 664. Dessa brott kan i huvudsak knytas till det högerextrema spektrumet.

Den judiska befolkningens uppfattning av läget (som framgår av FRA-studien) är påverkad av det mediala fokuset på temat ”antisemitism bland muslimer”. I offentligheten, och därmed även bland den judiska befolkningen, är det bara dessa gärningspersoner som tas på allvar, trots att 90 % av dem idag liksom tidigare kommer ur den högerextrema miljön. För majoritetsbefolkningen är överförandet av antisemitismen på ”muslimerna” en välkommen skuldavvisande strategi, ett sätt att slippa diskutera den egna antisemitismen och göra en grupp som hur som helst möts av stor motvilja ansvarig för antisemitiska angrepp.

Siffrorna säger helt enkel något annat, men det tas inte på allvar av medier som istället ständigt riktar fokus på muslimer. Den 14 maj höll Tysklands utrikesminister Maas ett tal i samband starten för ett internationellt nätverk för att bekämpa antisemitism. Den konservativa tidningen Die Welt rapporterade om detta under rubriken ”Många migranter har inympats med antisemitiska klichéer” trots att Maas talade om hela vidden av antisemitiska motiv och, på goda grunder, särskilt betonade högerextremismen, även om han naturligtvis även talade om antisemitism i muslimska grupper, men då som en del av en bredare bild.

Vilken roll spelar antisemitismen inom extremhögern i dagens Tyskland? Och hur ser AfD:s relation ut till antisemitismen och till historia och minne när det gäller den nazistiska eran och Förintelsen?

I högerextrema kretsar dominerade tidigare föreställningar om ”roffande“ judar, på vilka  extremhögern projicerade kapitalets allmakt och kapitalismens följdverkningar. I samband med finanskrisen förstärktes inom extremhögern, och i synnerhet i deras budskap på Internet, på nytt påståendena om en föregiven judiskt dominerad finansvärld. Kodord som ”östkusten”, som gärna används, pekar på den egentliga, antisemitiska konnotationen: ”judarnas” påstådda makt över Wall Street. Nära kopplat till detta är också mytiska föreställningar om en sionistisk lobby.

I centrum står konspirationsteorier som genomgående uppvisar tydliga kopplingar till ”Sions vises protokoll”, den klassiska antisemitiska förfalskningen från tidigt 1900-tal. Kordordet ”USrael” refererar till exempel till en påstådd sionistisk lobby och dess föregivna dominans över USA:s regering och därmed även över andra regeringar runt om i världen, inklusive i Tyskland.

Extremhögerns utåtriktade budskap och agitation domineras visserligen av xenofobi i allmänhet och antimuslimsk rasism i synnerhet, men antisemitismen är i likhet med tidigare ett centralt bindemedel inom dessa rörelser och en avgörande ideologisk komponent. Högerextrema partier, nynazistiska grupper, ”Kameradschaften”, ”Freie Kräfte” och den ”Nya högerns” rörelser, som ofta följer olika strategier, är eniga i sitt hat mot judar liksom mot Israel.

Högerextrem antisemitism: Partiet Die Rechte marscherar i Duisburg i maj 2019. På plakaten står ”Stoppa sionismen: Israel är vår olycka!”, en uppdatering av nazityska Der Stürmers stående slagord ”Judarna är vår olycka!”. Skärmavbild Youtube.

 

Landet beskrivs som en ”skurkstat” och ”krigshetsare”, fritt efter de anklagelser som präglade propagandan under den nationalsocialistiska eran och som fortfarande är virulenta i högerextrema grupper: ”judarna” hade förklarat Tyskland krig. Med beskyllningen om att sionismen lämnar ”blodspår” efter sig används motiv från den gamla ritualmordsmyten som grundas på lögnen om att judar (i detta fall Israel) skulle döda barn med syftet att använda deras blod.

I det högerpopulistiska lägret finns emellertid även en slags föregivet filosemitisk hållning, som i eftersträvar solidaritet med högerradikala israeliska politiker endast i avsikt att angripa muslimer. För AfD [Alternative für Deutschland] och högerpopulistiska krafter utgör muslimer den primära fienden, men strategierna för att förtränga den nationalsocialistiska historien är tydliga hos flera AfD-politiker. De talar om den nazistiska eran som en ”fågelskit” i den tyska historien, kallar minnesmonumentet för Europas mördade judar i Berlin en ”skamfläck” och vill se en 180-gradig omsvängning i förhållningssättet till Förintelsen som tema. I partiet och dess omgivning återfinns även personer som företräder tydligt antisemitiska ståndpunkter.

Vilken roll spelar antisemitismen i islamistiska och radikala islamistiska rörelser och miljöer?

För islamistiska och än mer för radikala islamistiska grupper är antisemitismen, på samma sätt som för den extrema högern, en grundläggande ideologisk beståndsdel. Antisemitismen utgör i denna miljö en världsåskådning. Agitationen riktar sig i regel inte bara mot Israel och dess politiker utan sätter likhetstecken mellan Israel och judar i allmänhet. Den Israel-relaterade antisemitismen blir på så sätt en direkt judefientlighet.

I Tyskland är många av de radikala islamistiska grupperna och organisationerna förbjudna – som t.ex. Hizb-ut-tahrir – eller så övervakas de av författningsskyddet. Den årliga demonstrationen i Berlin på Al-Quds-dagen, alltid på lördagen efter den sista fredagen under ramadan, kritiseras högljutt av många motdemonstranter. Al-Quds-demonstranternas hållning, som låter påskina att de endast riktar sig mot ”sionismen” och inte mot judar i allmänhet, möts av tydliga motargument i medier och från många organisationer (inklusive muslimska sådana).

Under senare år har frågan om antisemitism i befolkningsgrupper med invandrar- eller muslimsk bakgrund liksom bland nyanlända flyktingar debatterats mycket i Tyskland. Vilken kunskap finns om utbredningen av antisemitism i dessa grupper?

Det finns än så länge inga tillförlitliga empiriska data om utbredningen av antisemitiska inställningar bland muslimer. När det gäller utbredningen av antisemitism bland flyktingar finns hittills två mindre pilotstudier som baserar sig på kvalitativa intervjuer med totalt runt 100 flyktingar. Antisemitiska yttranden förekom fragmentariskt bland intervjuobjekten från Syrien, Irak och Afghanistan och kännetecknades ofta av motsägelser. Det är slående att antisemitiska och anti-israeliska uppfattningar förekom i mindre grad bland de afghanska intervjuobjekten än bland de syriska och irakiska. De intervjuade afghanska männen företrädde till och med en påtagligt proisraelisk syn.

I en studie bland asylsökande i Bayern uppger forskarna att antisemitiska inställningar gav sig till känna i kvalitativa intervjuer. Över hälften av de asylsökande med muslimsk trostillhörighet uppvisade tydliga tendenser till antisemitiska attityder, medan det bland personer från Eritrea saknades en uttalad uppfattning om judar. I motsats till de studier som genomförts bland flyktingar i Berlin, som visade att antisemitiska inställningar hade större samband med ursprungsland än med religiös tillhörighet, pekade undersökningen i Bayern på religionstillhörighet som den avgörande faktorn bakom antisemitiska uppfattningar.         

De mycket olika resultaten och den lilla mängd data de baseras på visar att vår kunskap om antisemitism bland muslimer och i än högre grad bland flyktingar formats av enskilda händelser och att tillförlitliga underlag som tillåter säkra slutsatser saknas.

Du har riktat kritik mot hur den samtida antisemitismen beskrivs och debatteras i tyska medier, inte minst vad gäller frågan om antisemitism bland muslimer. Vilka problem ser du?

Som jag påpekat riktas mediernas uppmärksamhet nästan uteslutande på muslimer. Högerextrema miljöer står sällan i fokus, det gäller även hetsen i sociala medier som till stor del kan lokaliseras till samhällets sk mittfåra. När det gäller utbildning mot antisemitism, inte minst i sk ”välkomstklasser” för flyktingbarn eller i integrationskurser, måste denna ensidiga beskrivning av problemet övervinnas. Tyvärr har den även påverkat lärare och pedagoger på grund av att de ständigt får höra och läsa i medierna att muslimer är vårt största problem vad antisemitism anbelangar.

Det betyder naturligtvis inte att problemet med antisemitism bland muslimer inte ska tas på allvar. Lämpliga pedagogiska verktyg för att motverka den måste utvecklas. Organisationer som Kreuzberger Initiative gegen Antisemitismus är ett lysande exempel, initierat av muslimer, på hur ett långsiktigt arbete mot antisemitism bland ungdomar och unga vuxna kan bedrivas.

Du har inte endast forskat om utan också arbetat med utbildningsprojekt inriktade på att förebygga och motverka antisemitism. Vad krävs för att utbildningssatsningar på detta område ska bli effektiva?

I Tyskland är det framför allt nödvändigt att de existerande exemplen på bra praktiker tillämpas och, inte minst, att de får en långsiktig finansiering. Dessa strukturer måste finansieras och begränsningen på fem år som gäller projektfinansiering måste upphävas. Under senare år har en rad goda projekt utvecklats av olika frivilligorganisationer men som ligger på is på grund av att fortsatt finansiering inte kan garanteras.

Lärare kan som en del av samhället inte undfly offentlighetens fokus på ”muslimer” som huvudbärare av antisemitism. Samtidigt finns bland lärarna även vissa som är rädda för att marginaliserade ungdomar ska stötas bort ännu mer om de konfronterar dem med bruket av antisemitiska stereotyper. Denna grupp tenderar att snarare trivialisera antisemitiska uppfattningar än att konsekvent diskutera och bemöta dem. De lärare som å andra sidan inte kan värja sig mot fokuseringen på ”muslimer” tenderar att inte ta andra möjliga orsaker till antisemitiska uppfattningar i klassrummet på allvar. I en studie från Hannoveruniversitetet från 2010 visade det sig att lärarna – trots att de antisemitiska inställningarna bland de intervjuade eleverna var starkast i gruppen med rysk-tysk bakgrund – trodde att problemet fanns hos eleverna med arabisk eller turkisk bakgrund.

Förbundsdagens andra oberoende expertgrupp om antisemitism (vilken jag som en av samordnarna ingick i) slog fast att det i Tyskland fortfarande inte har utvecklats ett enhetligt övergripande koncept för bekämpandet av antisemitism. Expertgruppens utvärdering av hittills initierade projekt som rör arbete med antisemitism bland barn och unga visade att vid sidan av offentligt finansierade program (t.ex. statliga program) kunde knappast några projekt urskiljas som befattade sig med dagens antisemitism. Den stora majoriteten projekt inriktade sig på den historiska antisemitismen, på Förintelsen och nationalsocialismen – ofta i tron att man därigenom samtidigt även kan täcka den samtida antisemitismens former.

Såväl för utbredningen av antisemitismen som för den pedagogiska praktiken idag spelar bilder en mycket viktig roll. I många visuella framställningar verkar judar vara symboliskt överdeterminerade figurer. I jämförelse med tidigare har visserligen vissa förändringar skett, som att elever inte endast möter judar som offer för folkmord utan även som enskilda individer.

Ögonvittnen har bidragit till att bilden av Förintelsen förändrats bland skolelever, vid sidan av offerperspektivet har de även mött verkliga personer och tagit del av individuella erfarenheter. Men visuella framställningar är fortfarande alltför inriktade på det fasansfulla, vilket ofta kan vara svårt för elever att hantera. Dessutom möter de i sociala medier och på en viss typ av sidor på Internet inte sällan ett bildspråk som karikerar och kränker folkmordet på Europas judar.

Många klassiska antisemitiska stereotyper avkodas inte längre på ett självklart sätt. Trots det kan noteras hur vissa motiv uppenbarligen lever kvar i en förpuppad form för att åter träda fram i dagsljuset när tillfället är det rätta. Hur ska vi i skolundervisningen och annan utbildningsverksamhet arbeta med den antisemitiska bildagitationen, i en tid när klassiska antisemitiska klichéer fortsätter att traderas visuellt även om många som betraktar dessa bilder inte längre kan läsa av dem?

Juliane Wetzel är FD i historia, seniorforskare vid Centrum för antisemitismforskning vid Technische Universität Berlin, medlem av den tyska förbundsdagens expertkommission om antisemitism, och författare till en rad verk om bl.a. samtida antisemitism och Nazitysklands förföljelse av judar.

Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.