Svante Weyler: Ursäkt med obehagligt aktuell klang

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2019

Finns det en ”oskyldig” antisemitism? Efter Förintelsen är naturligtvis själva frågan absurd, ja närmast antisemitisk. Men före Förintelsen?

Från 1880-talet och framåt växte intresset för den svenska nationens identitet. Den stora majoriteten av svenskarna hade givit upp tanken på att återvinna förlorad ära på slagfältet, nu gällde det att formulera och gestalta den i europeisk jämförelse fattiga nationens storhet utan risk för krig. Intresset för allt som skulle kunna kallas svenskt, ja ursvenskt, växte. Resultatet blev inte bara Skansen och Nordiska museet utan också, en av europeisk kulturnationalism inspirerad strävan att ge landet en kulturhistoria, och då spelade naturligtvis litteraturen en avgörande roll.

Om det var slump eller inte är svårt att veta men en rad av de allra främsta svenska litteraturhistorikerna under årtiondena kring sekelskiftet var judar: Oscar Levertin, Karl Warburg, Henrik Schück och lite senare Martin Lamm. Även om de själva inte formulerade det som en strategi för att vinna inträde på allvar i det riktigt svenska – och det åtråvärdaste var en plats i Svenska Akademien som då definitivt inledde sin marsch mot höjderna i och med uppgiften att dela ut Nobelpriset – så är det svårt att frigöra sig från känslan att det var assimilation många av dem eftersträvade, och då ofta till priset av att hålla tillbaka, eller rentav dölja den judiska identiteten och det judiska arvet.

Det hjälpte föga: några år in på 20-talet skulle den blivande socialdemokratiske ministern Arthur Engberg uppmärksamma läsarna på ”problemet” i Arbetet: ”För närvarande är det faktiskt så att våra barn få läsa sin nationella litteratur genom Mose brillor.” Och det var långt ifrån den enda eller den värsta av glosor som slängdes efter dem.

Skulle detta kunna vara en oskyldig antisemitism? Oskyldig därför att den var så gängse, och kanske också därför att de som utsattes för den, som Karl Warburg, tycks ha avhållit sig från att reagera offentligt på den.

Karl Warburg var under hela livet god vän med August Strindberg, under perioder till och med mycket god vän. Jag undrar hur många judevitsar han tvingades stå ut med under deras glada samvaro. Strindberg var ju ökänd för sin upptagenhet av judar och judisk identitet och i en liten intressant text från 1880-talet känner han ett behov av att förklara sig. Hans försök till ursäkt har en obehagligt aktuell klang. Hans inställning till judar handlar naturligtvis inte alls om fördomar utan om rationella iakttagelser och slutsatser: ”Jag såg och hörde svenskens beryktade patriotism, vilken hindrat honom att utveckla sig till europé och världsborgare, understödjas av judarne, vilka lovtalade ’våra’ stora minnen, vår dynasti och all annan vår skröplighet. /—/ I Sverige sökte juden assimilera sig med nationen genom att antaga dess fördomar, och han lyckades.”

En bra jude skulle, ansåg Strindberg, förbli sin fosterlandslöshet trogen, bekämpa nationalismen och helst, så som han själv, ge upp allt vad religion heter. Judarna skulle göra tjänst om de ville vara med.

***

En överläkare i Stockholm publicerar mycket grova karikatyrer på sin FB-sida. SKMA blir ombedd att yttra sig om bilderna och vi kommer fram till att två av dem definitivt är att anse som grovt antisemitiska. Den värsta av dem sätter likhetstecken mellan Israel och Nazityskland. I den utredning som sjukhuset tillsatt av överläkarens förhållande till en judisk underlydande, ingår bilderna. Överläkaren anför till sitt försvar att de endast var avsedda som kritik av Israel och att han ”inte känt till att bilderna var antisemitiska”. För övrigt har överläkaren också delat budskapet ”aldrig mer” angående Förintelsen. Inga fördomar alltså, bara rationell politisk kritik.

***

Samma gamla antisemitism. Om Strindbergs advokatyr kan man säga att den trots allt utgick från att han visste och medgav att han var antisemit. Överläkarens försök till oskuldsfullhet långt efter det att historien gjort denna typ av oskuld omöjlig fyller en bara med avsmak.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism