Jenny Strindlöv: Det gränsöverskridande hatet

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2019

Under 2017 och 2018 infiltrerade journalisten Jenny Strindlöv den svenska extremhögern. Vid ett tillfälle deltog hon när Nätverket, en högerradikal grupp som arbetar i det fördolda, arrangerade en föreläsning i Stockholm med den antisemitiske propagandisten Ahmed Rami, grundare och ansvarig för Radio Islam och dömd för hets mot folkgrupp. I detta reportage berättar hon om extremhögerns möte med Rami och det gränsöverskridande judehatet.

Jenny Strindlöv. Foto: Privat

Fredagen är kall och det har precis börjat mörkna när en nätt man med svart hår stegar in i Bagarmossens Folkets hus i södra Stockholm. Ett fyrtiotal vita män och ett fåtal kvinnor sitter redan och väntar i de uppradade stolarna i en av salarna när kvällens föreläsare kliver över tröskeln.

Arrangörerna – två ynglingar i kostym – presenterar honom högtidligt som den förste invandraren att dömas till fängelse för hets mot folkgrupp i Sverige. Mannen slår sig ned vid talarplatsen längst fram och det blir tyst.

– När jag var liten så hade jag två idoler. Den ene var Nasser och den andre Hitler.

Ett hjärtligt skratt bryter ut bland åhörarna. Mannen med idolerna heter Ahmed Rami och är något av en antisemitisk legendar. Rami föddes i Marocko året efter att Hitler besegrades och fick asyl som politisk flykting i Sverige på 70-talet. 1987 startade han Radio Islam, en Stockholmsbaserad närradiokanal som namnet till trots inte fokuserade nämnvärt på islam utan nästan enbart på judar, eller närmare bestämt antisemitiska konspirationsteorier. Ändå lockade Radio Islam under sina aktiva år en rad namnkunniga svenskar inom Palestinarörelsen.

Hatet överskuggar allt

Bland gästerna fanns bland andra journalisten Jan Guillou och MP-politikern Per Gahrton. När JK fick en anmälan på bordet från Svenska kommittén mot antisemitism rörande Radio Islam tolkade Gahrton det som ett försök att ”vända uppmärksamheten mot israeliska grymheter till påstådda verbala fientligheter mot judar”. Att JK därpå inledde en förundersökning betraktade han som ”ett illavarslande tecken på undfallenhet inför en resursstark lobbyverksamhet”. Gahrton tog sin hand från Ahmed Rami först då han åtalades för hets mot folkgrupp.

Per Gahrton: ”Det var fel”

– Det var fel, det har jag nog sagt 100 gånger på de senaste 40 åren. Vi hade inte kollat upp de här programmen tillräckligt noga. Jag har dessutom blivit angripen av honom senare, han tyckte att jag var förrädare och svikare och så där för att jag tog avstånd från honom, säger Per Gahrton i dag.

Rättegången inleddes i september 1989, två och ett halvt år efter att Radio Islam haft sina första sändningar, och året därpå dömdes han till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Domen och den uppmärksammade rättsprocessen till trots anlitades Ahmed Rami som föreläsare på flertalet folkhögskolor och gymnasieskolor i början av 90-talet, och Radio Islams webbplats kom att bli en av världens största förintelseförnekande propagandakanaler.

Ahmed Rami samarbetade tidigt med Christopher Jolin, grundare av den högerextrema organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) ur vilken Sverigedemokraterna kom att bildas. Sedan dess har han ingått samarbeten med en lång rad rasideologiska och nazistiska organisationer, som Nordiska Motståndsrörelsen, Nationalsocialistisk Front och Nordiska Förbundet.

För bara några år sedan konstaterade Nordfront att en majoritet av deras läsare tyckte att det låg i sin ordning att samarbeta med till exempel muslimer om dessa kunde bidra med information om ”den judiska maktrörelsen”.

Kvällens inbjudan till salen längst in i Bagarmossens Folkets hus är på så sätt inte ett undantag, utan i själva verket ännu en länk i en mångårig kedja av oheliga allianser. Och nu sitter han här, och de rasideologiskt övertygade tindrar med ögonen som vore han en av dem. Vilket han också är. Bland människorna som tagit sig hit i kväll beskrivs han i termer som ”hedervärd” och ”ödmjuk”, en man som ”har grund för det han säger”.

Illustration: Lou-Lou Pettersson

 

Han börjar bli gammal nu, Rami. Snart 73. Men hans tankar och idéer fanns här långt före honom, och trots att Rami själv har sina glansdagar bakom sig lever hans budskap vidare; sprids igen och igen genom människor som betalar för att lyssna på honom och läsa hans böcker.

Ahmed Rami är inte längre välkommen i några politiskt rumsrena sammanhang, men i talarstolen hos högerextremisterna har han fortfarande en given plats. Och hemsidan finns kvar, den uppdateras fortfarande.

Listor med bilder över svenska judar. Ramis budskap finns att läsa på 24 olika språk.

Håll ditt ord, håll tiden, håll tyst

Alla i salen blir under kvällen strikt informerade om ”de tre H:na”: Håll ditt ord. Håll tiden. Håll tyst. Ingen får så mycket som yppa ett ord om att man varit här eller ens att man känner till att det ägt rum en träff med Ahmed Rami.

– Vi har några killar här inne som står för säkerheten, säger en av arrangörerna och överlåter åt publiken att spekulera i oviss tystnad.

Deltagarna uppmanas att ange varandra till arrangörerna om de hör någon försäga sig när vi lämnat rummet i Folkets hus, så ”tas det om hand”.

Misstänksamheten utåt är stor, man kan aldrig vara nog försiktig. En av de unga männen i publiken rullar rutinerat ihop sin jacka och pressar in den i springan mellan golvet och dörren. När de bokade rummet sa de att de skulle anordna en föreläsning om aktiesparande. Så var det nu inte.

De som bokat in sig i Folkets hus är en högerextrem gruppering som kallar sig Nätverket.

Gruppen är Stockholmsbaserad, jobbar i det fördolda och består enligt egen utsago av cirka 200 personer. Av säkerhetsskäl förekommer inga medlemslistor, information om aktiviteter sprids muntligen eller via e-post. I flera år har Nätverket anordnat mer eller mindre regelbundna föreläsningar på torsdagar och fredagar i Stockholm.

Medlemmarna bidrar i olika grad och med olika typer av engagemang, och de som uträttat saker som anses vara till gagn för den nationella rörelsen tilldelas specialtillverkade medaljer i form av broscher.

En medalj kan förtjänas på flera olika sätt. En kille berättar att han fick sin efter att ha ägnat 15 timmar åt att sprida anonymt adresserad ”samhällsinformation”, till exempel rörande tiggeriet. En annan belönades med en medalj efter att ha hållit i ett uppskattat tal, och en tredje fick sin på grund av att han bidragit ekonomiskt. Vissa har inga medaljer alls. Andra har hela bröstet täckt.

Nätverket arbetar helt i det fördolda, och de flesta som besöker träffarna – även de med betydande roller – ger intryck av att vilja förbli anonyma med sitt engagemang i extremhögern. Det har många av dem också goda skäl till. På en av tillställningarna ser jag något guldaktigt blänka till utanpå en ung mans prydligt knäppta skjorta. En slipsnål med tre guldkronor mot blå bakgrund. Polisens officiella emblem.

Säkerhetstänket är ett tydligt inslag i Nätverkets aktiviteter. Om någon vill ta med sig en ny person till gruppens aktiviteter ska ledande personer först tillfrågas, därpå görs en grundlig bakgrundskontroll (sägs det) innan det nya tillskottet kan accepteras.

– Det är för att inte riskera att det kommer in några infiltratörer eller psykopater, förklarar en av arrangörerna.

Konspirationsteorierna tar aldrig slut

Ahmed Rami ställer gärna upp pro bono – bara han får tillfälle att ”sprida ordet”. Det handlar inte om några avancerade resonemang, inga invecklade filosofiska teser. Det budskap han upprepar om och om igen i något varierande ordalag är helt enkelt att judarna är roten till all ondska.

En man i publiken reser sig. Det är frågestund och han har funderat på det här med 9/11.

– Jag har hört att det inte fanns några judar kvar i byggnaderna när planen pangade in i tvillingtornen, säger han.

Visste Rami hur det var med den saken?

Det är egentligen ingen fråga utan mer ett påstående som han vill ha bekräftat. Och det får han så klart. Faktum är, säger Rami, att det var judarna som planerade hela terrorattacken. Det var en del i deras strategi att få västvärlden att hata muslimerna, förklarar han. Några andetag senare hävdar Rami att det var judarna som skapade kristendomen – för att få människor att älska sina fiender, vända andra kinden till när judarna slår.

Konspirationsteorierna vill aldrig ta slut.

9/11? Judarna.

Kommunismen? Judarna.

Kapitalismen? Judarna.

Mångkulturalismen? Judarna.

Till och med de omskrivna övergreppen på nyårsafton i Köln, vilka oftast tillskrivits flyktingar från Mellanöstern, var, blir jag vid en pubkväll informerad av en äldre herre, ett judarnas verk. Ingen annan i sällskapet hade hört talas om den här teorin, men nej, visst, det lät inte helt orimligt, det gjorde det inte.

Det är som vore det en naturlag att alla konspirationsteorier förr eller senare alltid slutar med att en girig och maktfullkomlig jude drar i trådarna.

– Vad är judendom, vad innebär det? frågar Rami retoriskt sin publik.

– En sammanslutning, svarar någon.

– Religion, säger en annan.

– Makt, föreslår en tredje.

– Maffia, säger Rami.

Fick aldrig komma tillbaka

I salen intill pågår förberedelser inför morgondagens afrikanska julmarknad. Snälla tanter i receptionen nickar och ler när den högerextrema samlingen lämnar rummet för kaffe och kex i den gemensamma hallen strax utanför.

Ahmed Ramis antisemitiska bok ”Judisk häxprocess i Sverige”, 1990.

När jag efteråt kontaktar Folkets hus framkommer det att de börjat ana oråd redan tidigare. Efter att Nätverket lämnade lokalen den här kvällen fick de därför aldrig komma tillbaka.

Under fikapausen slingrar sig en lång kö till Ahmed Ramis plats framme vid vita tavlan. Ingen vill gå miste om att köpa hans antisemitiska budskap till specialpris, alla tar chansen att få sina boktravar signerade av legendaren själv.

– Den här ska jag köpa till min pappa. Han har redan alla, men nu ska han få en ny uppsättning, säger en kille.

Jag småpratar med en ung kvinna, frågar henne vad hon tycker om föreläsningen. Hon säger att det är så mycket att ta in, att hon inte hängde med på allt men att hon fått med sig många nya kunskaper.

– Det här är sånt man inte får lära sig i skolan, säger hon.

Rami informerar sina åhörare om att det ligger i judarnas tradition att infiltrera. Det kan ske genom jobb, genom sex och ”på alla möjliga olika sätt”. Se bara på Sverigedemokraterna, ett numera judestyrt parti, och det är samma sak med Front National i Frankrike och ja, till och med Putin är judestyrd, hävdar Rami. Jag känner hur det börjar skruva på sig i raderna bakom mig.

– Putin är ju EU-kritisk, hur går det ihop? utbrister någon.

Och det förklarar Rami, att Putins mamma var judinna och det är så att säga ingen slump att Israel aldrig kritiserar Ryssland. Därefter fortsätter han att ge exempel på ”judiska infiltratörer”, och publiken hjälper ivrigt till att fylla i med svenska namn. Rami har alltid varit duktig på att kartlägga kända personer med judiskt påbrå. År 2005 inkluderade Radio Islams publika kartläggning av svenska judar och ”andliga judar” (det vill säga personer som anses gå judarnas ärenden) flera tusen namn.

Men det ivriga samspelet mellan Rami och hans åhörare i Bagarmossen stöter på patrull när de kommer in på Lasse Wilhelmson – en man som på Nordiska Motståndsrörelsens hemsida lyfts fram som en ”före detta judisk marxist”. Liksom Rami betraktas Wilhelmson av många högerextremister som en god allierad i kampen mot det ”judiska världsherraväldet”, och trots sitt judiska påbrå (som han sedan länge avsvurit sig) har han under det senaste året gästat en rad olika forum i den svenska vit makt-miljön för att elda på deras redan brinnande antisemitism.

När Rami avfärdar Lasse Wilhelmson som en ”judisk infiltratör” börjar det grymtas på sina håll i publiken. Wilhelmson har ju också varit här och föreläst, menar de, och då lät han oerhört övertygad i sin antisemitism. Men Rami bara skakar på huvudet och hävdar lite väl snabbt och lägligt att han faktiskt träffade Wilhelmson personligen alldeles nyligen och då hade denne minsann sagt att han var stolt över att vara jude.

– Det var inte vad han sa till oss, protesterar en man i mustasch.

En diskussion om huruvida Lasse Wilhelmson är en stolt jude eller ej utbryter, och slutar med att Rami efter önskemål från publiken går med på att komma tillbaka och ta debatten med Wilhelmson – inför Nätverket. Om allt går enligt planerna kommer alltså en före detta jude och en muslim att ställa sig inför en vit makt-publik på hemlig plats och tävla om vem av dem som är mest antisemit.

Ahmed Rami intervjuas i den Beirutbaserade tv-kanalen Al Mayadeen, 2018. Skärmbild från Memri.

Det hela framstår som bisarrt, men för den invigde är situationen snarast en begriplig del i ett större mönster, en spindelväv av allsköns udda allianser som förenas i bilden av den gemensamma fienden. Föraktet mot muslimer och flyktingar är lågt hängande frukt, sådant som SD-röstande ”bonderasister” ägnar sig åt; ”de som tycker att man borde göra Mellanöstern till en McDonald’s-restaurang”. Men det där imponerar inte på högerextremisterna på Södermalm. ”Jag tycker att man borde låta araberna sköta sitt”, som en medlem i före detta Svenskarnas parti uttryckte det när jag förde Rami på tal.

Hatet har en hierarki, och toppen tycks för evigt vigd åt judarna. Så given är den, hierarkin, att två till synes naturliga fiender – islamisten och nazisten – kan dela bröd och utbyta idéer i sin outtröttliga kamp mot det judiska folket och alla som tar dem i försvar. Inget hat är så gränsöverskridande som judehatet.

”Judepoletten har trillat ner”

Några månader före kvällen i Bagarmossen möts ett gäng grabbar upp för att dricka öl och mjöd i en svenskägd källare i Gamla stan.

– Jag kommer ihåg när jag var på ett counterjihad-möte och Ingrid Carlqvist stod och snackade. Hon var helt besatt av muslimer. Hon gick på om islam, islam, islam hela tiden. Det var så tröttsamt att jag reste mig och gick till baren och beställde en öl i stället, säger en av männen.

Kvinnan han pratar om är sedan många år tillbaka verksam som journalist. I slutet av 90-talet arbetade hon som nyhetschef på Kvällsposten och 2010 valdes hon in som vice ordförande i Publicistklubbens södra krets. Ett par år senare startade Ingrid Carlqvist den antimuslimska organisationen Tryckfrihetssällskapet och den rasistiska publikationen Dispatch International, vilken distribuerades i massupplaga av Sverigedemokraterna.

Därefter har Ingrid Carlqvist bland annat uttalat sig positivt om att samarbeta med NMR (i syfte att ”rädda Sverige från islam”), ifrågasatt Förintelsen och inlett samarbeten med diverse högerextrema personer och organisationer.

Männen kring källarbordet nickar instämmande i diskussionen kring Ingrid Carlqvists omvandling – hon är ”helt annorlunda nu”.

– Judepoletten har trillat ner, konstaterar någon och får bekräftelse i blickarna hos de andra.

Ingrid Carlqvist: ”Tar mig rätten att kritisera”

– Som jag ser det är islam det stora problemet för Västvärlden. Men jag tar mig rätten att kritisera alla grupper eller enskilda människor som hotar vårt land och vår kontinent, skriver Ingrid Carlqvist i ett mejl till Expressen. Ett exempel på när hon gick till angrepp mot judar var, enligt Expo, vid ett seminarium i Göteborg vintern 2017.

– Det smärtar mig, tro mig, att behöva konstatera detta. Men de som gått i bräschen för Sveriges grymma förvandling till Absurdistan är judar, sa Carlqvist enligt Expo.

Ingenting är viktigare än “judepoletten”. Att fokusera på invandring och muslimer är att missa målet, det är att angripa symtomet av det bakomliggande problemet – judarna.

Islamkritiken är en gateway drug och judefrågan är sprutan i armen, the point of no return.

– När man väl vaknat och fattat grejen med judarna, att det är de som styr, så finns det ingen återvändo, säger en äldre man till mig.

Han säger att det är en smärtsam process. Det är smärtsamt att inse att alla andra lever i en lögn. Jag känner igen hans berättelse i andra versioner, från andra människor i samma miljö; de har alla ”vaknat”, alla har de blivit ”medvetna”. Transformationen har ett namn.

Att gå från omedveten till medveten är att bli ”rödpillrad”, en populärkulturell referens till filmen Matrix där karaktären Neo får välja mellan att antingen svälja det röda pillret och se världen som den verkligen är, eller ta det blå pillret och fortsätta leva i en illusion. Känslan av att vara invigd och rödpillrad är som råg i ryggen, och i de upplystas gemenskap följer inga krav på sunda argument.

Man bara vet.

Kanske är det, som nazisten intill mig sa, en smärtsam process att vakna till liv. Men kanske ännu viktigare är det något säreget tillfredsställande med att kunna vila i känslan av att ha förstått något som nästan ingen annan förstått. Att urskilja sig från majoriteten, att vara den som vågar gå mot strömmen, mot etablerade sanningar som det sovande folket å sin sida bara svalt, helt okritiskt. Med tiden tröttnar man på att umgås med sådana som sover. De gamla vännerna slutar att höra av sig, och man slutar att höra av sig till dem.

Att förneka Förintelsen öppet är att tappa i trovärdighet, att främlingsförklara sig själv hos vanligt folk. Men den utomstående som nyfiket fingrar på handtaget kan vara säker på att det står en hel armé beredd på andra sidan; redo att öppna dörren, dra med dig in i ett universum av antisemitiska konspirationsteorier, ett hav av hyllningar till Hitler; en värld där all ondska och olycka med några rejäla doser kreativitet går att härleda till judarna.

Den äldre mannen mitt emot mig säger att han har läst Mein Kampf 36 gånger. Han säger att Hitler var så fin, så karismatisk var han att rådjuren kom fram och åt ur hans hand. När Hitler var som fattigast såg han ändå alltid till att lägga fram en bit bröd på golvet, sedan låg han i sin säng och tittade med ”varm blick” på när en mus kom fram och åt upp den.

Här sker inga meningsfulla utbyten av åsikter, för alla tycker likadant. Det enda som sker är en förstärkning av den antisemitism som för alltid varit en bärande vägg i högerextremisternas idébygge.

Ett hat med hierarki

I Bagarmossens Folkets hus säger Rami att Förintelsen är som en religion. Det går inte att argumentera med folk som tror på Förintelsen, de är irrationella. Det går inte att bemöta religion med vetenskapliga fakta.

Det känns som tvärtomleken.

Det är något särskilt med antisemitismen, något närapå magiskt. Likt en odödlig giftorm slingrar den sig fram genom tiden, världen, vältrar sig obarmhärtigt in över Europas olika tidsepoker.

Nazismen på 30-talet var inte början, inte slutet. Det är en obruten kedja av pogromer och antisemitiskt motiverade mord; en del av Europas DNA, en ideologi med alldeles för många allierade. Därför kan en arabisk asylflykting stå och tala till fyrtio vit makt-anhängare. Därför spetsas deras öron när han talar. Därför är Ingrid Carlqvist ”helt annorlunda nu”.

För att alla extrema vägar förr eller senare tycks leda åt samma håll. För att hatet har en hierarki och för att toppen är för evigt vigd åt judarna.

Ahmed Rami: ”Visste inte att det var högerextremister”

Expressen kontaktar Ahmed Rami angående föreläsningen i Bagarmossens Folkets hus.

– Ja, det stämmer att jag var där. Men jag visste inte att det var högerextremister som höll i det. De ville att jag skulle komma dit och berätta om vad jag tycker och tänker.                                                                 

– Jag vet inte vilka de var, men jag skulle inte ha något problem med att berätta om jag visste. Jag är helt öppen med mina åsikter. Jag kan säga till dig nu att jag tycker att Hitler var en stor man, säger Ahmed Rami.

Jenny Strindlöv

Journalist.

Artikeln har tidigare publicerats i Expressen (Premium) 26/1 2019.