Henrik Bachner: Läget är allvarligt, men det är inte 1930-talet i repris. Recension av Deborah Lipstadts bok Antisemitism: Here and now

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2019

I sin nya bok Antisemitism. Here and Now ger historikern Deborah Lipstadt en fyllig beskrivning av samtida antijudiska strömningar i Europa och USA.  

Den internationella forskningen om den samtida antisemitismen har vuxit påtagligt under senare år. Mycket av den är inriktad på enskilda länder eller specifika aspekter av problematiken, men då och då görs försök att ge en övergripande belysning av utvecklingen och analysera problem och stridsfrågor inom forskning och debatt. Ett nytt bidrag till den senare genren är den amerikanska historikern Deborah Lipstadts bok Antisemitism. Here and now (2019).

Lipstadt, som gästade Sverige i samband med Förintelsens minnesdag i januari, har publicerat en rad viktiga arbeten om det nazistiska folkmordet på Europas judar liksom om den propaganda som förnekar detta folkmord. För en större allmänhet är hon troligen mest känd genom den rättegång som ägde rum i London år 2000 sedan förintelseförnekaren David Irving stämt henne för förtal med hänvisning till att hon beskrivit honom som just en förintelseförnekare. Irving förlorade målet; domstolen slog fast att Lipstadts beskrivning av honom var korrekt.

Lipstadts bok är okonventionell så till vida att den är uppbyggd som en brevväxling mellan författaren och två frågvisa bekanta, en universitetsprofessor och en student. De två brevvännerna är påhittade men för fram frågor och bekymrade funderingar som författaren mött under senare år. Upplägget är lätt irriterande (inte minst när de fingerade frågeställarna återkommande tackar Lipstadt för hennes utmärkta svar), men möjligen bidrar den delvis personliga ton som präglar korrespondensen till att texten blir mer tillgänglig och på så vis kan nå en bredare läsekrets än en traditionell akademisk framställning.

Lipstadt utgår från sociologen Helen Feins definition av antisemitism som en ”bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv”. Hon betonar den historiska kontinuiteten i den antijudiska tankevärlden. Antisemitismens former förändras över tid, men de grundläggande tankefigurerna är desamma, menar hon.

Deborah Lipstadt. Foto: Osnat Perlstein

 

Lipstadt argumenterar för att antisemitism i grunden inte handlar om  fientlighet mot något ”främmande”, utan i huvudsak om föreställningar om judar som en ständigt verkande destruktiv kraft i världen. Det handlar om historiskt och kulturellt rotade föreställningar som fått global spridning och som förenats med olika ideologier. Antisemitismens fortlevnad och seghet har även att göra med dess funktion, den erbjuder en användbar ”förklaring” till alla typer av händelser: ekonomiska och politiska kriser, militära motgångar och så vidare kan framställas som verk av en judisk konspiration.

Boken redogör även för den etymologiska och politiska bakgrunden till ordet antisemitism. Det är tyvärr behövligt. Som Lipstadt påpekar förekommer i debatten inte sällan påståenden om att antisemitism skulle rikta sig mot ”semitiska folk” liksom att araber omöjligen kan ge uttryck för antisemitism då de själva skulle vara ”semiter”. Detta är nonsens, slår hon fast. För det första finns inga ”semitiska folk”, endast semitiska språk. För det andra, även om vi låtsas att det skulle finnas en kategori som kallas ”semiter” så finns det inget som säger att individer som tillhör en specifik grupp inte kan bära på fördomar mot sin egen grupp. Det går alldeles utmärkt, och det finns rikligt med exempel som belägger detta. Och för det tredje, så har ordet antisemitism sedan det myntades i Tyskland på 1870-talet endast avsett en enda sak: fördomar och hat mot judar.

Lipstadt försöker sig även på en klassificering av olika typer av antisemiter. Den första kategorin kallar hon extremister, varmed avses individer och grupper som sprider ett öppet, systematiskt hat mot judar. Till denna grupp räknar hon till exempel olika typer av högerextrema och vita nationaliströrelser i USA och på andra platser. I USA eftersträvar dessa grupper en homogen vit, kristen befolkning. Judar, muslimer, svarta och människor med latinamerikansk bakgrund ses som ett hot mot vita och måste avlägsnas. Den ideologiska kärnan utgörs av föreställningen om en judisk världskonspiration; den styr USA, vill underminera landets suveränitet och inrätta en ”världsregering”, kontrollerad av judar.

Till denna kategori räknas även den sk alt-right-rörelsen. Lipstadt menar att de företräder samma ideologi som andra högerradikala rörelser, men paketerar sitt budskap så att det framstår som något mindre extremt och är skickliga på att använda sociala medier. Än viktigare, framhåller hon, är att de lyckats etablera en koppling till president Trump och delar av hans administration. Presidenten och andra i hans närhet har retweetat deras kommentarer, memer och filmer, och har med hjälp av ”hundvisslingar” – kodspråk som är lätt igenkännbart för dem som är införstådda – frammanat föreställningar om judisk-globalistiska konspirationer. I likhet med många andra forskare och observatörer menar Lipstadt att detta har förstärkt den högerextrema rörelsen och legitimerat dess retorik och propaganda i amerikansk politisk debatt.

Som en följd av detta inordnas Trump i kategorin antisemitiska ”enablers”, de som underblåser och möjliggör för antijudiska budskap att spridas och bli en del av den politiska mittfåran. Dessa återfinns både till höger och vänster, påminner Lipstadt. Ett exempel på det senare är den brittiske Labourledaren Jeremy Corbyn. Trump och Corbyn är ”direkt ansvariga för legitimeringen av explicit fientlighet mot judar”, menar Lipstadt, och ger en lång rad exempel på hur dessa båda politiker försvarat och appellerat till antisemitiska uppfattningar och grupper.

Den hållning till antisemitism som plågat Labour under Corbyn reflekterar en bredare problematik som finns inom delar av den politiska vänstern, skriver Lipstadt. Antisemitism missförstås, ignoreras eller omgestaltas till ”kritik” av förtryck genom ett tankeschema som säger att judar är en del av en vit, privilegierad elit och därför omöjligen kan utgöra offer för rasism. Utifrån en världsbild präglad av en specifik form av ”anti-imperialism” ses judar i Israel som ”västliga imperialister” varför judehat i en antisionistisk eller islamistisk inramning kan rationaliseras som ett legitimt svar på ”västlig imperialism”.

Andra kategorier Lipstadt diskuterar är ”salongsantisemiter” (”dinner party antisemites”) och ”aningslösa antisemiter”. I det första fallet refereras till personer som förmedlar fördomar och förakt genom antydningar och andra mer subtila grepp, gärna i kombination med hänvisningar till ”judiska vänner”. I det senare till personer som inte bärs av motvilja men som omedvetet reproducerar en stereotyp bild av judar.

Lipstadts taxonomi har sina poänger, men gränserna mellan kategorierna blir flytande. Och försök att strukturera en komplex, mångdimensionell företeelse som antisemitism i termer av ”antisemiter” har sina begränsningar, i synnerhet som begreppet används på ett oprecist sätt. Få torde invända mot att personer som ger uttryck för en konsekvent och hatisk inställning till judar benämns antisemiter, men när beteckningen tillämpas på någon som oreflekterat och utan illasinnade avsikter återger en antisemitisk schablon blir det svårare att följa med.

Lipstadt har emellertid rätt i att den kontinuerliga reproduktionen – omedveten eller ej – av antisemitiska tankefigurer i vardagliga sammanhang spelar en avgörande roll för att hålla idétraditionen vid liv och föra den vidare till nya generationer. Och hon har rätt i att det i regel är samma antisemitiska föreställningar som återkommer, oavsett om det handlar om orerande extremister eller verserade middagsgäster: pengar, makt och konspiratoriska fantasier om kontroll.

Boken ger en fyllig beskrivning av utvecklingen i Europa och USA under senare decennier. Den belyser hatpropagandan från högerradikala och islamistiska grupper liksom de antisemitiska tendenser som kan iakttas i vissa vänsterextrema miljöer. Den visar hur antalet rapporterade hatbrott mot judar ökat i flera länder. Särskilt allvarlig är situationen i Frankrike där även en rad antisemitiskt och islamistiskt motiverade mord och terrorattentat ägt rum.

Lipstadt framhåller antisemitismens utbredning inom befolkningsgrupper med muslimsk identitet eller med rötter i Mellanöstern och Nordafrika som ett allvarligt problem. Och hon varnar med rätta för förklaringar som reducerar och rationaliserar denna problematik som en konsekvens av Israel-Palestinakonflikten. Attityderna har framför allt att göra med påverkan från en politisk kultur där judehat är normaliserat, påpekar hon. Men hon varnar också på goda grunder för försök att exploatera denna fråga för att demonisera muslimer, vilket är vanligt förekommande i högerpopulistiska sammanhang.

Boken beskriver även högernationalismens framgångar i Central- och Östeuropa och hur ledande politiker i flera länder underblåser xenofobi, muslimfientlighet, historierevisionism och antisemitism. Särskild uppmärksamhet ägnas den ungerske premiärministern Viktor Orbans antisemitiskt färgade hatkampanjer mot finansmannen och filantropen George Soros liksom de ungerska och polska regeringarnas försök att skriva om och försköna sina länders historia under Förintelsen.

Lipstadt analyserar i detta sammanhang även den allians som uppstått mellan Israels högernationalistiska regering och de polska och ungerska regeringarna. Hon menar att det främst är realpolitiska överväganden som fått Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att överse med och förneka antisemitism och, när det gäller den polska regeringen, sanktionera en förvanskad bild av icke-judiska polackers agerande under Förintelsen, att det är ett pris han är villig att betala för att få stöd för sin politik i EU och FN. Det ligger nog mycket i detta, men möjligen underskattar Lipstadt de ideologiska överlappningar – framför allt föraktet för den liberala demokratin – som finns mellan dessa regeringar.

När det gäller gränsdragningen mellan inställningar till Israel och antisemitism betonar Lipstadt att en tydlig skillnad måste göras mellan kritik av Israels politik å ena sidan och demonisering och krav på Israels upphävande å den andra. Hon för en intressant diskussion om vad hon kallar ”soft-core denial”, dvs den typ av retorik som likställer Israel med Nazityskland och israelisk politik med folkmordet på Europas judar, och den sk BDS-rörelsens mål och metoder.

Den övergripande bild Lipstadt tecknar är utan tvekan dyster. Men hon avvisar alarmism och de analogier mellan utvecklingen i dagens Europa och 1930-talets Tyskland som ibland förekommer i debatten. ”Ingenting av det vi idag bevittnar kan på något sätt liknas vid det endemiska hat och den förföljelse tyska och österrikiska judar utsattes för åren före andra världskriget”, skriver hon. Lipstadt påminner också om att antisemitismen på många håll möter motreaktioner.

För den som nära följer forskning och debatt om den samtida antisemitismen erbjuder Lipstadts beskrivning och analyser av utvecklingen kanske inte så mycket nytt, men boken torde kunna fungera som en god introduktion till ämnet. Och även för läsare som är bekanta med frågan stimulerar den till reflektion över hur problematiska yttringar i gråzonen mellan politisk kritik och fördomar kan och bör förstås och bemötas.

Henrik Bachner

Idéhistoriker och styrelsemedlem i SKMA.