Chai. Dikt av Hanna Rajs Lundström

Dikten publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2019

 

Chai

 

va har folk på flashback å niko på mitt jobb gemensamt

de gillar att prata om illuminati å all världens judar

på flashback kallar dom morfar för kroknäsa

och vill att vi ska dra “tillbaka” till israel snart

hur vi äger världen och hur vi styr media

ja öppnar me niko å han frågar mig om allting stämmer

å ja svarar; om ja ägde världen, varför fan skulle ja vara här?

för att ja älskar att städa å diska å skära

lök å att lyssna på dig när du svär

om att judar firar varje gång en bulgarisk man dör

varför skulle ja räkna timmar me gråten i halsen

bara för att få den fantastiska chansen

att lyssna på dig när du snackar skit

om att min familj äger byggnader hit och dit

vrf skulle ja bo andra hand i hemlighet

för att hyresvärden inte får veta

att ja ens bor där för han skulle kasta ut oss

ja skulle flyttat för länge sen till ett av mina slott

idiotiskt, för lätt att skratta åt och glömma bort

men ja vill aldrig glömma att allt du säger mig betyder nåt

ja kan fråga mormor å morfar dom minns hur de va förrut

förra gången du vet, hur de inte tar slut

utan växer och växer minut för minut

deras mördade familjer vänder sig i graven nu

de e ett nytt år å ja vågar knappt gå ut

på yom kippur å då har ja ändå tur

för ja e blond å blåögd å ser inte ens judisk ut

eller tur å tur, som nån fråga morfar i en intervju

att han skulle ha tur för att han lever nu

överlevde hela sin familj, vilken tur eller hur

hans bror skulle firat rosh hashana me oss å varit typ 87

men istället drar mormor å morfar utomlands på yom kippur

dom brukar alltid gå på kol nidre men inte i år

å ja funderar på att dra till göteborg men ja bangar

för ja e rädd å för ja vill va me min familj å vi firar

in de nya året å vi håller våra tummar

å önskar varandra shana tova umetuka

å ja biter mig i tungan för ja vill inte prata

om att om tio dar demonstrerar nassarna på öppen gata

å att ja borde va där men ja stannar här

å vi ses igen på yom kippur å pratar om annat

å ja går me min magen david ja trodde att ja tappat

å min klasskompis stirrar på mig på vår lunchrast

säger: fint örhänge, men ja fattar de e sarkasm

ja säger: börja inte ens för ja har inge tålamod kvar

å oavsett vi gillar ju varandra du å ja

men ärligt talat vi borde ba va på samma lag

med allt du berättar för mig på tvärbanan varje dag

om hur det var att komma hit själv från afghanistan

hur du saknar din familj hur du saknar mammas mat

hur du inte behöver undra längre om du ska få va kvar

men du har skulder som du fått för du har spelat varje dag

ville vinna pengar att skicka till familjen frågar ja

å du nickar å kollar igen på mitt öra

ler å säger: de behöver väl du aldrig göra

pengar ja fått pengar ja haft

grejen är att pengar går över fett snabbt

min familj hade de relativt gott ställt innan kriget

men allt dom hade, nassarna tog de

allt förutom de dom gömde i bordet

bland annat ringen ja fria till min fästmö med

å örhänget ja bär som folk älskar att kommentera

och då är de ändå ganska diskret

min bror har ett halsband me stjärna men han går aldrig med det

å mamma har ett chai för ingen vet va de e

hon brukar säga: dom som vet dom vet

chai e ett tecken som står för livet

ett tecken vi bär i hemlighet

de spelar ingen roll hur långa armarna e

när dom målar hakkors nu på vasa real å på moskén

å kastar brandbomber i synagogan hur sjukt e de

å ja gör aliya å sjunger starkt så de ekar

å när vi kommer ut ur gogan står vakterna å pekar

upp mot nybrogatan där nmr demonstrerar

å ja sänker mina armar

kippan i handen å handen darrar

handen på hjärtat å hjärtat darrar

å ja sänker mina armar

 

Hanna Rajs Lundström

Hanna Rajs Lundström är poet. Chai är publicerad i hennes diktsamling Armarna (10TAL bok, 2018).

 

Hanna Rajs Lundström med sin mormor Dina Rajs. Foto: Jonathan Brott