Håkan Holmberg: En flexibel attityd till antisemitism. Om SD:s syn på judar, ”svenskhet” och ”nationen”

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2019

I sin uppmärksammade bok Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild (2018) analyserade Håkan Holmberg SD:s samhälls- och människosyn. Här belyser han hur partiets uppfattningar om ”svenskhet” och ”nationen”, men även traditionella antisemitiska föreställningar, färgar synen på den judiska minoriteten.

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Anna Hagwall tvingades snabbt lämna alla sina uppdrag i oktober 2016 sedan hon i ett mail till Aftonbladet och i en följande intervju uttalat att pressen i Sverige styrs av judarna. Bakgrunden var den riksdagsmotion som hon lämnat in, om ägarkoncentrationen inom pressen. SD:s gruppledare Mattias Karlsson motiverade uteslutningen med hänvisning till Hagwalls tydligt demonstrerade antisemitism.

Det var en ofrånkomlig utveckling. Sverigedemokraterna kan inte ge synlig plats i riksdagsgruppen åt personer som ger uttryck för klassiska antisemitiska schabloner. Ändå måste man väl anta att Hagwalls motion passerat någon form av intern granskning –  SD anses ju allmänt vara ett mycket toppstyrt parti.

Hur som helst så var motionen ett uttryck för attityder som obestridligen finns på flera håll inom Sverigedemokraterna. Den bästa sammanfattningen av partiets hållning är antagligen att SD uppvisar ”en flexibel attityd till antisemitism”, som saken formulerats av SKMA.

Anna Hagwall var aldrig någon viktig person inom SD – och därför också lätt att kasta ut. En som har betydligt större betydelse, både för den praktiska politiken och för den idéutveckling som skett sedan Jimmie Åkessons grupp tog över ledningen 2005, är partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof intervjuades den 9 april 2015 av Expressens Jens Liljestrand, som frågade om partisekreteraren ansåg att det var ett problem att det finns en judisk minoritet i Sverige, med rabbiner, synagogor och judiska skolor. Svaret var nej – ”jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten.” Jomshof fortsatte: ”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller. Sen värderar jag som sagt religioner olika. Jag tycker att judendomen är en bättre religion än islam.”

Håkan Holmberg. Foto: wiki.in2pic.com/Wikimedia Commons

Vanliga politiker skulle knappast uttala sig på det sättet om olika religioners innehåll. Men det verkligt anmärkningsvärda är naturligtvis Jomshofs uppfattning att huvudproblemet med islam är att muslimerna är så många fler än judarna. Detta kan bara betyda att judarna får existera i Sverige som minoritet så länge som de är relativt få. Skulle antalet öka så skulle SD och dess partisekreterare se det som ett problem.

Överfört från inställningen till islam och muslimer så skulle vi i så fall, i konsekvensens namn, också kunna vänta oss debattinlägg där judendomen beskrivs som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” (Jimmie Åkessons formulering om islam i Aftonbladet 19/10 2009) liksom reklamfilmer där judiska kvinnor med barnvagnar och Davidsstjärnor kör över och förbi ”svenska” pensionärer med rullatorer.

Jomshofs företrädare som partisekreterare, Björn Söder, har uttryckt en hållning som är flexibel i en annan bemärkelse. Utgångspunkten är den föreställning om ”folket” eller ”nationen” som framstår som den centrala i Sverigedemokraternas ideologi och världsbild. Söder utvecklade temat vid partiets eftervalskonferens 2014 och därefter i en DN-intervju med Niklas Orrenius 15/12. Samma resonemang utvecklades på nytt av Söder sommaren 2018.

”Folket” eller ”nationen” är för SD:s tänkare något helt annat än begreppet ”svenska medborgare”. Det handlar dock inte längre om en uttrycklig ”etno-nationalism”. Vem som tillhör det svenska folket eller den svenska nationen avgörs i stället av vilken ”identitet” man anser sig ha – eller anses ha av andra.

Identiteten bestäms i sin tur av opreciserade ting som ”kultur”, religion, traditioner, vanor och till och med ”kroppsspråk” och ”rörelsemönster” (i en jämförelse av Mattias Karlsson i DN 9/11 2014 mellan fotbollsspelarna Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson). Men samtidigt innehåller partiets principprogram alltjämt ett kodbegrepp, nämligen uttrycket ”essens”, som ger utrymme för traditionellt rastänkande: ”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa … Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper …”

Man kan eller vill alltså inte helt överge de föreställningar som traditionellt frodats inom partiet. Men den ”kulturnationalistiska” begreppsapparaten, sådan den införts av gruppen kring Åkesson, gör det möjligt för SD att hävda att man övergett rasismen för att i stället förespråka något som man kallar för ”öppen svenskhet”. Vem som är svensk eller inte svensk ska ju inte längre vara en fråga om ”ras” utan om ”kultur” och det är därmed möjligt för var och en, oavsett bakgrund, att tillägna sig och träda in i den svenska kulturgemenskapen. Men – då måste man samtidigt lämna alla andra kulturella identiteter bakom sig.

Enligt SD kan man alltså inte vara både svensk och jude, svensk och kurd eller svensk och något annat – man måste välja. Enligt Söder måste det också råda konsensus om vilka som tillhör nationen för att demokratin ska fungera. Utan skymten av något belägg hävdade han så att de flesta med judisk bakgrund som blivit svenskar har ”lämnat sin judiska identitet”. De som till äventyrs inte har gjort det kan dock ändå få vara svenska medborgare, även om de alltså inte kan tillhöra ”nationen” – förmodligen för att de är så pass få.

Generöst? Knappast. Kärnan i resonemanget är ju att vi inte bestämmer själva vilka vi är – det gör Partiet, SD, som om man får tillträde till den politiska makten när som helst kan bestämma att en viss grupp ska anses stå utanför ”nationen” – och kanske inte heller får räknas som medborgare.

Det går dock att spåra en distinktion mellan hur man inom SD kan se på judar och hur man ser på muslimer. Islamofobin relaterar direkt till invandringen och till de ekonomiska och andra påfrestningar som denna sägs medföra. Islam ses som en hotfull religion som på ett självklart sätt identifieras med de mest extrema fundamentalisternas uppfattningar och många inom partiet sprider som en självklarhet föreställningen att muslimer som kollektiv medverkar i en hemlig plan för att förändra befolkningssammansättning och kulturmönster i den ”kristna” världen.

Judar uppfattas inte på samma sätt som ett demografiskt eller ekonomiskt hot. Snarare handlar misstänkliggörandet av judar om att de ses som ett främmande element som har ett destruktivt inflytande på nationens sammanhållning genom att vara vägröjare för ”mångkultur”, invandring (av muslimer) och ”globalism”, liksom för feminism, rättigheter för HBTQ-personer med mera.  Sådana påståenden, tillsammans med förnekanden av Förintelsen och traditionella påståenden om judisk kontroll över medier, politik och finansvärld, dyker gång på gång upp i inlägg av Sverigedemokratiska lokalpolitiker på sociala medier (se t ex den genomgång som gjordes av Expo och Expressen 31/8 2018).

Håkan Holmberg är författare till Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild (2018).

Sättet att definiera människor med hänvisning till SD:s uppfattning om deras ”etniska grupp” går igen också i Anna Hagwalls motion om pressen. Hon föreställde sig uttryckligen att en bestämd person (!) som hon kallade för Bonnier kontrollerar landsortspressen och dessutom uppbär presstöd för detta. Hennes slutsats var: ”Låt de små bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag ska tillåtas kontrollera mer än 5 procent av medierna.”

Att familjen Bonnier har stora intressen i svenska medier (när Hagwalls motion lades fram dock inte i några små landsortstidningar) förvandlades alltså till att en ”etnisk grupp”, det vill säga judarna, kontrollerar pressen. I februari 2019 meddelades att Bonnierkoncernen och den norska lokaltidningskoncernen Amedia köper större delen av Mittmedia med ett stort antal lokala tidningar i mellersta och norra Sverige. Inget av detta gör dock Hagwalls fantasier om etniska gruppers kontroll över pressen ett dugg rimligare.

Utpekandet av ”Bonnier” påminner om demoniseringen av den ungersk-judiske finansmannen och filantropen George Soros som i flera år varit ett huvudnummer för regeringen i Ungern och som tagits upp av högerpopulister i en rad andra länder. Ett svenskt uttryck för detta är Kent Ekeroths inlägg i riksdagens utrikesdebatt i februari 2018. Att kampanjen mot Soros har stora likheter med traditionella kampanjer mot ”judiskt inflytande” vill Ekeroth dock inte kännas vid (inlägg i UNT 21/2).

Också det är väl en sorts flexibilitet. Och kanske kan man också använda detta ord om hur ledande företrädare för SD försöker vända ut och in på välkända sammanhang. Antisemitiska våldsdåd som begåtts av invandrare från muslimska länder fördöms, samtidigt som man försöker skapa intrycket att antisemitism i stort sett inte förekommit i Sverige tidigare. För att kunna komma åt den muslimska minoriteten bagatelliserar man hat och förföljelse av den judiska minoriteten (Björn Söder på Facebook i december 2017).

Det mest uppseendeväckande bidraget i denna genre är nog hur partiets tidigare stabschef i riksdagen, Linus Bylund, försökte förklara Novemberpogromen (Kristallnatten) 1938 med hänvisning till ”PK”, den politiska korrektheten. I ett inlägg på Twitter 12/2 2016 beskrev han ”massinvandringsförespråkarna” som ansvariga. Det var ”PK som krossade butiksfönster under kristallnatten”.

Bylund låtsas inte veta något om nazistregimens planering av pogromen. I stället framstår denna som en konsekvens av att det tyska folket fick nog av judarnas inflytande och gav sig på enskilda judar, synagogor och judiskägda butiker överallt i Tyskland. Så går det – vill Bylund säga – när ”massinvandringsförespråkarna”, de som låtit judar invandra till Tyskland, får som de vill.

I verkligheten fanns i Tyskland en stor och etablerad judisk befolkning sedan tidig medeltid. Pogromerna i Ryssland från 1880-talet och framåt utlöste en stor judisk emigration, men Tyskland var snarare transitland än slutmål. Under första världskriget ledde dock tvångsrekrytering till rustningsindustrin och inflöde av krigsfångar till en kraftig ökning av antalet judar och 1917 förbjöd den kejserliga regimen judisk invandring till Tyskland. Tidens antisemitiska propaganda talade om ”gräshoppssvärmar”. Bylund talar om ”massinvandring”. Vad han helt uppenbart menar är att de som låtit judar bo och leva i Tyskland är de som bär ansvaret för våldet 1938.

Håkan Holmberg

Fil dr i historia, tidigare politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning, ordförande för SKMA under 1990-talet. Författare till Den farliga mångfalden, Om Sverigedemokraternas världsbild, Premiss förlag 2018.

En tidigare version av artikeln publicerades på SKMA:s blogg 23/1 2019.