Ulrika Knutson: Vi trodde att vi visste något om Förintelsen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2018

I oktober 2018 reste sjutton deltagare till östra Polen, under ledning av SKMA:s Lena Jersenius. Journalisten Ulrika Knutson berättar om resan i Förintelsens landskap.

Vi trodde att vi visste något om Förintelsen. Vi har inte bara sett Schindler’s List. Vi har läst mycket. Vi har träffat överlevande. Många i gruppen har redan varit i Auschwitz. Alla utom två är lärare i historia, och undervisar om andra världskriget.

Detta är SKMA:s stora studieresa, som ges vartannat år, en tio dagars intensiv tur. Vi är alla motiverade, och vill befästa våra kunskaper på plats.

Men någonstans i östra Polen, denna vackra höst, rubbas våra cirklar. Långsamt går det upp för oss att vi inte kan någonting om Förintelsen. Det är för tungt att ta in allt  detta, för stort. För mycket död.

Känslan tilltar. Någon börjar ana det när vi står vid det som en gång var Umschlagplatz i Warszawa, i kanten av ghettot, där tågen avgick till byn Treblinka. Mer än en halv miljon människor passerade denna plats.

Vi följer med till Treblinka, tio mil nordost om huvudstaden. Vi kommer för sent. Inte ett livstecken finns kvar av 850 000 människor. Det är alldeles tyst, inte ens fåglarna sjunger.

Andra kommer till insikt i en glänta i skogen utanför den lilla staden Joszefow. Tallarna är höga, solen bryter fram mellan stammarna. Här på mossa och lingonris, den 13 juli 1942, sköts 1500 kvinnor, män och barn. Sänkor i marken skvallrar om massgravarna. Förövarna vet vi något om, den 101:a reservpolisbataljonen från Hamburg. Det är de poliserna som historikern Christoper Browning berättar om i sin bok Helt vanliga män.

Att döda en människa är inte lätt, skriver Browning, än mindre 1500 människor. Gevärsmynningen ska peka rätt mot offrets nacke. Geväret slinter. Det blir stökigt och blodigt. Några av männen från Hamburg ber om att få slippa döda, men de flesta knogar på. Det är svårt att döda, men det går att vänja sig.

Lena Jersenius röst stockar sig lite. I tjugo år har hon lett resor i Förintelsens landskap, för lärare, elever och journalister. Hon vet så mycket, men vänjer sig inte.

Vad kan vi göra för de mördade i Joszefow? Vi tänder två ljus, och lägger platsen på minnet.

Skogen i Joszefow, där 1500 mäniskor sköts i juli 1942. Foto: Anders Franzén

 

Två ljus tänder vi också i Rabka, en semesterort i Karpaterna. Under mellankrigstiden ett populärt resmål för den judiska medelklassen, som kom för att andas frisk luft, åka skidor och dricka brunn. Men det blev andra tider. SS förlade sin skola till Rabka. På skjutbanan i skogen, vid en djup bäckravin, övade SS-männen prickskytte mot levande mål.

Tyngden släpper inte på hela resan. Så mycket död. Men om kvällarna pratar vi, och skrattar. Hur är det möjligt? – Därför att det är nödvändigt, säger Lena Jersenius. Och hon borde ju veta.

Vi lyssnar också på eldsjälarna, polackerna som har vigt sitt liv åt att minnas, ofta på tvärs mot den nuvarande regimen, som inte uppmuntrar dem. Det avskräcker inte Natalja i Siedelce. Till vardags säljer hon belysningsarmatur över hela Europa, men fritiden ägnar hon åt judarna i Siedelce. 1939 utgjorde de 37 procent av stadens befolkning. Natalja guidar i deras kvarter, visar oss den judiska begravningsplatsen. Människor kommer till henne med gravstenar som de funnit i murar och byggnadsrester.

I Belzec, liksom i de andra dödslägren, finns inga spår. Ingenting, bara lite aska. Men i Belzec finns ett utomordentligt museum, med en karta över Polen. En knappnål för varje stad där mer än en tredjedel av befolkningen var judisk. Siedelce har en nål. Det finns mer än tusen knappnålar på kartan.

När vi väl kommer fram till Auschwitz är vi förberedda. Vi har börjat känna folkmordets struktur, anar vidden av Hitlers plan. Mordet på Europas judar var ingen bisak. Mordet på judarna var ett självändamål. Insåg polackerna som såg judarna föras iväg, att det var deras tur nästa gång? Också polackerna var ett slavfolk.

Vi går mellan barackerna i Auschwitz-Birkenau. Det är svårt att höra om alla bevis på sadism, nednötningen av människor, föraktet för kroppens behov.

Vid kvinnobaracken i Birkenau läser Lena Jersenius högt ur Hédi Frieds bok, Skärvor av ett liv; berättar hur tonåringen Hédi i lägret får sitt livs finaste födelsedagspresent av en kamrat. En liten bit styvt, brunt toa-papper, litet nog att rymmas i handflatan.

SKMA:s Lena Jersenius talar i Birkenau. Foto: Anders Franzén

 

Nu har vi kommit hem. Vad är det viktigaste den här resan har förmedlat? Kanske var det först nu vi blev varse att Förintelsen är en del av Europas historia, av vår historia. I de flesta av Europas länder kan man i varje by, i varje gathörn, ställa frågan: vad hände här under andra världskriget? Sverige skonades från att bli en avrättningsplats, men det är knappast vår förtjänst.

Vår grupp av historielärare och journalister vet att vi på tio dagar i Polen har gjort lärdomar som inte kan vinnas ens ur tio års studier i böcker. Det är märkligt, men så är det.

Ulrika Knutson

Journalist.