Majgull Axelsson: I hela mitt liv har jag försökt begripa det obegripliga. Tal i Stockholms stora synagoga den 8 november 2018

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2018

I samarbete med Judiska församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens överlevande och Forum för levande historia arrangerade SKMA i Stockholms stora synagoga den 8 november 2018 en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Kvällens huvudanförande hölls av författaren Majgull Axelsson. Här följer hennes tal.

Året var 1963, jag var sexton år gammal och förvånad. Mycket förvånad. Inte för att jag vågade avbryta mannen som höll föredrag för oss ungdomar, men lusten var stark. Kunde det han berättade verkligen vara sant? Kunde det vara möjligt att folk i Sveriges frommaste stad, Jönköping, hade gett sig på invånarna i de s k tattarkvarteren, att över tusen personer hade stått ute på Östra Torget och ropat ”Ut med tattarna” med det oerhört nyanserade tonfall som varje mobb besitter, att de hade kastat sten mot de här människornas fönster och att några av dem hade trängt in i husen för att hota och slå folk där inne? Och detta skulle alltså ha skett år 1948? Bara tre år efter Andra Världskriget? Tre år efter Auschwitz befrielse? Och bara tio år efter det där som min far hade berättat om, den s k Kristallnatten, den som blev själva inledningen till Förintelsen? Var de där människorna i Jönköping helt dumma i huvudet? Kunde de inte läsa? Såg de inte vilka de liknade?

I och för sig hade jag naturligtvis sett och hört en del ungar jaga andra ungar över skolgården hemma i Nässjö och skrika tattare efter dem, men eftersom jag var inflyttad så begrep jag inte riktigt vad en tattare var och varför de skulle jagas. Inte för att jag fick några verkligt vettiga förklaringar vid det här föredraget heller, ändå väckte det naturligtvis en väldig massa frågor. Och den viktigaste var: Vad är det med oss människor? Vad är som får oss att gång efter annan ge oss på andra människor av inget annat skäl än att de har en annan religion, en annan hudfärg eller ett annat sätt att leva än vi själva?

Det är dessvärre en fråga som så här femtiofem år efter det där föredraget, sjuttio år efter de s k tattarkravallerna i Jönköping och åttio år efter Novemberpogromen fortfarande kvarstår.

Dock: i hela mitt liv har jag ändå försökt begripa det obegripliga. Redan vid tolv års ålder iakttog jag en klasskamrats mamma med en viss noggrannhet. Hon var väldigt prydlig. Välkammad. Renskrubbad. Alltid klädd i välstrukna vita blusar. Gick med små steg och armarna tätt inpå kroppen som om hon var rädd för något… Ändå gick det konstiga rykten om henne. Att hon stal. Att hon faktiskt hade stulit ihop ett helt lager med konserver och gömt dem i källaren. Att hennes man hade fått gå till butiken, be om ursäkt och fått betala i efterhand för att det inte skulle bli någon polisanmälan. Förklaringen kom under en slöjdlektion, då jag som vanligt kämpade med det omöjliga projektet att sticka en raggsocka, och då dottern, som satt bredvid, plötsligt kupade sin hand runt mitt öra och helt oförmodat viskade: ”Auschwitz! Min mamma satt i Auschwitz!”

Jag blinkade till och försökte förstå. Varför viskade hon? Varför kunde hon inte tala i vanlig samtalston om detta? Det tog några år innan jag insåg att just det faktum att min klasskamrat kände att hon måste viska fram den där repliken berättade nästan allt. Om moderns minne av hungern, om den fasa hon fortfarande gömde inom sig och om den oändliga ensamhet som följde på hennes skräck. Och i Nässjö, som var en ganska stillsam liten stad, fanns det egentligen bara ett sätt att bygga murar runt sin fruktan nämligen genom att vara lika prydlig som den prydligaste Nässjöbo, om än inte prydligare, kanske rentav den allra prydligaste. Men samtidigt visste min klasskamrats mamma alltför väl att yttre prydlighet inte alltid motsvaras av inre. Hade inte SS-officerarna i Auschwitz varit oändligt prydliga i sina Hugo Boss-designade uniformer? Jo. Alltså gällde det att vara beredd, till exempel genom att gömma ett litet lager med konserver i sin källare. Vad som helst skulle ju kunna hända. Och det skulle ju kunna hända när som helst.

Några veckor efter den där viskningen gick jag till mina föräldrars bokhylla och plockade fram Livsgnistan av Erich Maria Remarque. Och så började det – ett helt livs läsande om det som hade hänt några år innan jag föddes. Jag läste Cordelia Edvardson, Margarete Buber, Tryggve Bratteli, Miklos Nyizli och naturligtvis Imre Kertesz och Primo Levi för att nu bara nämna några. Samtidigt gick naturligtvis mitt eget liv vidare och till slut, i början av 90-talet, gick min dröm i uppfyllelse och jag blev själv författare.

Majgull Axelsson. Foto: Thron Ullberg/Brombergs

Men jag blev också en författare som inte för ett ögonblick kunde tänka sig att skriva om Förintelsen. Däremot drog jag mig inte för att ge mig in i huvudet på en filippinsk liten flicka som först hade hamnat på gatan och sedan i sexhandel, på en svensk diplomat i Indien, på en knarkare i Motala osv. Men Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt hade ju Theodor W Adorno sagt och jag höll stumt med honom. Fiktionen skulle akta sig för barbariet, det som skulle skrivas om Förintelsen skulle skrivas av överlevarna och ingen annan. Den övertygelsen stärktes när jag läste om Bruno Wilkomirski och hans roman Brottstycken. Den var, hävdade han till en början, en beskrivning av hans upplevelser i ett koncentrationsläger som barn. Skammen som drabbade honom när det visade sig att han aldrig hade suttit i läger var enorm och oändligt välförtjänt.

Dock: en dag i början av detta årtionde stod jag plötsligt utanför Sofia kyrka i Jönköping och tittade på ett hus på Kyrkogatan, allt medan jag försökte smälta den berättelse jag just hade fått under en rundvandring till de platser där de s k tattarkravallerna hade ägt rum. Och medan jag stod där hörde jag mig själv tänka: Det var ju där hon bodde! Följaktligen hade en romangestalt koncipierats, men jag visste ännu inte mycket om henne. Egentligen bara en sak: att hon inte hette Miriam. Efter en timme visste jag lite mer. Att hon var rom, att hon hade kommit med de vita bussarna till Sverige och att hon skulle leva nästan hela sitt liv under falsk identitet. Att hon skulle låtsas vara judinna.

Det har fortfarande inte skrivits mycket om romernas öde under Förintelsen. Under novemberpogromen klarade de sig utan att bli attackerade, förmodligen för att Heinrich Himmler vid det laget fortfarande grubblade på om det pinsamt nog kunde vara så att den här eländiga folkgruppen kunde vara släkt med arierna. Romerna hade ju kommit vandrande från Indien till Europa i början av 1000-talet och det var ju dessvärre vad arierna, enligt den nazistiska mytologin, också hade gjort, om än oändligt mycket tidigare. Så tänk om romerna var att betrakta som någon slags bryllingar på avstånd. Vad skulle man då göra med dem?

Ett sätt att lösa problemet skulle kanske vara att ta de romska barnen från deras föräldrar och låta dem uppfostras på kristna barnhem. Så det gjorde man. Dock: några år senare när Tyskland plötsligt hade blivit ett mycket större rike kom han fram till att man inte kunde anse att det fanns någon släktskap. Följaktligen klassades romerna som undermänniskor och vad skulle man göra med undermänniskor om inte att skicka dem österut till de stora lägren i Polen.

När jag berättade om min romanidé, detta att låta en romsk kvinna ta på sig en judisk identitet, för Dorotea Bromberg, som själv är flykting från antisemitismens Polen, och har haft vänner och släktingar i lägren blev hon alldeles uppenbart lite tveksam. En egendomlig idé, sa hon, att låta någon frivilligt ta på sig en judisk identitet i koncentrationsläger och det kan man naturligtvis hålla med om. Men för mig var det viktigt att Miriam, som visserligen är en fiktiv gestalt, skulle få det bra när hon kom till Sverige. Och chanserna till ett gott liv efter tiden i läger ökade om hon sade sig vara judinna. Som rom, eller zigenare som man sa på den tiden, skulle hon ha fått det oändligt mycket besvärligare. Vi var ju inte så pigga på att släppa in romer i landet, faktiskt hade vi inreseförbud ända fram till början av 50-talet. Och inte heller var vi särskilt pigga på att låta dem få det alla andra fick vid den tiden: bostäder, skolgång och en framtid.

Så här i efterhand kan jag alltså inte påstå att jag håller med om att all dikt efter Auschwitz är barbarisk. Tvärtom tror jag att det är oerhört viktigt att vi fortsätter att berätta om denna skammens tid i Europa. Vittneslitteraturen har redan börjat tunnas ut och snart kommer den av naturliga skäl att upphöra helt. Då måste vi andra ta över, vi som skriver fiktion. Å andra sidan vet vi ju att vi aldrig kan nå upp till de höjder som de som bär minnet i sitt eget kött. Men nazismens barbari lever, som vi alla vet, och häromdagen såg jag följande lilla dagsvers i Dagens Nyheter:

Försenad, några futtiga minuter

Står Judah Samet, hör att någon skjuter

I synagogan Tree of Life och säger

Tyst för sig själv: jag satt i Hitlers läger

 

Som barn och sökte sedan hela livet

Den trygghet varje människa behöver

Idag, i Pittsburgh blev det åter skrivet:

Förintelsen tycks aldrig vara över

 

Majgull Axelsson

Författare.