Polischefen Lena Matthijs: ”I realiteten har det blivit fritt fram att bedriva hetskampanjer”

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2018

Det straffbara området för brottet Hets mot folkgrupp tycks ha blivit allt mindre. Påståendet att Sverige har en tillräckligt effektiv lagstiftning för att leva upp till våra åtaganden i FN:s rasdiskrimineringskonvention kan därför ifrågasättas, skriver polischefen Lena Matthijs.

Under 2000-talet ser jag en ökad tolerans mot intolerans och en minskad vilja att utreda och åtala för brottet hets mot folkgrupp när det gäller uttalanden, föreläsningar eller kommentarer på sociala medier. Tonen har hårdnat, kränkningarna är fler och saker sägs som aldrig skulle ha varit möjligt för tjugo år sedan.

Nazister marscherar i uniform med fanor och sköldar, och trots den uppenbara kopplingen till Hitlerregimens handlingar i Tyskland på trettio- och fyrtiotalet, handlar diskussionen istället om en enstaka symbol och om denna kan kopplas till nazism på samma sätt som hakkorset. Rasbiologi, nationalism och smutskastning av hela grupper ursäktas med motivationen att det ingår i den fria åsiktsbildningen.

Resultatet tycks ha blivit att det straffbara området för brottet Hets mot folkgrupp till slut är så litet, att det i realiteten blivit fritt fram att bedriva hetskampanjer mot medmänniskor. Påståendet att Sverige har en tillräckligt effektiv lagstiftning för att leva upp till våra åtaganden i FN-konventionen mot rasdiskriminering och rasism från 1965, kan därför ifrågasättas. Särskilt under valåret 2018.

Lena Matthijs. Foto: Polisen

I media har Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), en öppet nazistisk organisation, getts oproportionerligt stort utrymme i förhållande till sin storlek. Deras agenda och budskap har på detta sätt fått stor spridning. Deras närvaro i Almedalen och försöken att den parlamentariska vägen få in kängorna i Ludvikas och Kungälvs kommunfullmäktige, väcker frågor kring hur Sverige bör hantera våldsbejakande extremism när den klär sig i kostym och vill sitta med vid middagsbordet. Deras egen hemsida är under utredning hos justitiekanslern och det kommer förhoppningsvis en prövning kring lagligheten i innehållet, men detta får vi invänta.

Det står klart att Sveriges långtgående yttrandefrihet och omhuldandet av den öppna debatten där alla åsikter i princip ska få utrymme, skapar dilemman som också påverkar polisens roll och uppdrag. Polisen ska vara opartisk och alltid följa lagarna men bakom varje lag finns förarbeten och bakom varje rättsfall en praxis att förhålla sig till. Utan att ta ställning till om Sverige borde införa ett organisationsförbud mot rasistiska och eller våldsbejakande organisationer, anser jag att det finns anledning att titta över hur den nuvarande lagstiftningen på området ska tillämpas med tanke på den glidning som skett av vad som kan accepteras.

Dels vill jag ifrågasätta att brottet Hets mot folkgrupp (BrB 16:8) är straffbart i såväl Tryckfrihetsförordningen och i Brottsbalken, men inte samtidigt. Det väcker frågor när en demonstrant som helt öppet bär på fanor med hakkorset eller affischer med rasistiska, hotfulla eller kränkande budskap, ändå inte kan åtalas om fanan och plakaten är framställda i en tryckpress. Dels ska de som ”utspridare” inte åtalas om det finns någon annan känd person, bakåt i tillverkningsprocessen, som kan åtalas i första hand, t.ex. tryckaren, utgivaren, eller den som sålt fanan. Enbart om dessa inte kan identifieras, kan utspridaren åtalas, men bara om åklagaren bevisat att fanan eller affischen inte hunnit bli mer än ett år gammal innan den nu kom att användas vid demonstrationen. För om så inte kan ske, gör preskriptionsregeln att demonstranten ska gå fri från straff, trots sitt uppsåt att förarga eller skrämma.

Jag menar att detta är orimligt och gör det i princip omöjligt att förhindra nazistisk och rasistisk propaganda från att spridas, om gärningspersonen använder sig just av trycksaker. Den som däremot målar hakkors på en fasad eller själv ritar ihop sitt plakat, kan dömas för brott. Självklart måste alla, som uppsåtligen sprider nedlåtande och kränkande budskap som överensstämmer med lagrummets rekvisit, kunna lagföras för det de gör, där och då, med stöd av brottsbalkens lagrum 16:8, oavsett i vilken form budskapet framställts. Tillverkningen av plakatet eller fanan kan utredas i egen ordning och där kan Tryckfrihetsförordningen självklart vara rätt lag och fler bör kunna åtalas.

Även ordningslagens regler behöver en översyn. Rätten att marschera genom städer i skydd av massiv polisbevakning till stora summor borde ifrågasättas liksom möjligheten att få tillstånd till sammankomster under långa tider och på många platser samtidigt vilket blockerar andras möjligheter.

Andra svagheter som jag kunnat identifiera i lagstiftningen, är hur vi ska hantera den otillbörliga påverkan mot de demokratiska rättigheterna, som bedrivs av organisationer med uttalat våldskapital. En utbredd rädsla och otrygghet hos folkvalda påverkar deras beslutsfattande men inskränker också yttrande- och mötesfriheten för dem som vars åsikter går stick i stäv med de våldsbejakande organisationernas uppfattning. Detta oavsett om dessa organsationer är högerextrema eller fundamentalistiskt religiösa. Förtäckta hot, språkbruk med kopplingar till vad man gör med ”landsförrädare” eller ”otrogna”, är svårt att beivra med nuvarande formuleringar i brottsbalken.

Lagstiftaren behöver även se över vilka krav som ska ställas på partier som vill delta i parlamentariska val och ingå i styrande församlingar. Vilket ansvar har en organisation för enskilda medlemmars systematiska agerande i partiets namn? Ett känt exempel är hur kriminella gäng använder sig av symboler för att markera vilka de tillhör och därmed skapar rädsla och tystnad hos andra. Har en organisation väl byggt upp sitt våldskapital behöver den enskilde medlemmen sedan inte göra särskilt mycket för att skrämma eller påverka. I Almedalen spred NMR skräck hos HBTQ-personer, besökare med annan etnisk bakgrund och politiska motståndare, genom att bara befinna sig nära deras arrangemang. Följden blev att många valde att inte resa dit eller delta. Om samma sak sker i kommunfullmäktige i en kommun, är risken för den lokala demokratin påtaglig.

Det är i detta ljus vi måste ta oss en nationell funderare om vi efterlever intentionerna i Rasdiskrimineringskonventionen.

Lena Matthijs

Polisområdeschef i Region Väst.