Svante Weyler: I Birkenau tvingas vi föreställa oss människorna inför Förintelsen

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2018

Det är nu kanske tio år sen. Jag och min hustru hade bilat runt i sydöstra Europa, nu var vi i Budapest och bjudna på middag av Nobelpristagaren Imre Kertész och hans hustru. Jag var då hans svenske förläggare och vi hade lärt känna varandra ganska väl.

När middagen gick mot sitt slut frågade de vart vi var på väg härnäst, och vi sa som det var att vi på hemvägen skulle besöka Auschwitz, där ingen av oss hade varit tidigare. ”Nej, hoppa över Auschwitz”, sa Kertész, ”det är så tråkigt. Åk direkt till Birkenau i stället. Det är riktigt intressant.”

Det är nog bara om man, som Kertész, själv har stått framför Josef Mengele i Auschwitz och sen suttit i läger och av ett slags oförklarlig slump kommit därifrån med livet i behåll som man kan uttrycka sig så där, närmast frivolt. Vi blev en smula chockerade, men förstod när vi några dar senare kom till Krakow och de båda lägren strax utanför staden vad han hade menat.

Jag skulle aldrig använda ordet tråkigt om Auschwitz, men det motsvarade på ett märkligt sätt den bild jag redan gjort mig av ett lägermuseum. Pedagogiken var tydlig, läxorna att lära uppenbara. På ett paradoxalt sätt kunde man känna igen sig från alla bilder man redan sett och en gång förfasats över.

Birkenau var en mycket starkare upplevelse. Raderna av husgrunder med kala skorstensstockar som bredde ut sig på det intensivt gröna fältet. En kanin som hoppade fram mellan dem. Bara några få baracker stod kvar, alla de andra fick man själv föreställa sig. I ena ändan av det tidigare lägret hade man återskapat de hus där fångarna fick klä av sig, blev klippta och tvingades tvätta sig för att sedan föras vidare till gaskamrarna. Allt mycket enkelt och åskådligt.

När man sedan kom ut ur dessa dödens förberedelsesalar möttes vi av en utställning med bilder av levande judar: bröllopsfoton, familjefoton av alla de slag, semesterbilder. Kontrasten blev oerhört stark, effekten allt annat än pedagogiskt tillrättalagd. Auschwitz minns jag mer från bilderna av Auschwitz, Birkenau från de bilder jag var tvungen att skapa själv.

Det var det här författaren Imre Kertész hade menat. Upplevelsen av Birkenau står närmare den upplevelse han med sin självbiografiska roman Mannen utan öde hade velat åstadkomma: att tvinga besökaren/läsaren att göra arbetet själv med att föreställa sig människorna inför Förintelsen.

Birkenau. Foto: Paweł Sawicki, Auschwitz.org

 

Ett besök i ett koncentrations- eller förintelseläger är ingen enkel sak, inte för vuxna och verkligen inte för unga människor. Det måste förberedas väl och följas upp noga efteråt. Annars finns det en uppenbar risk att den starka känslomässiga upplevelsen, som är närmast given, blockerar möjligheten till förståelse. Det är inget bra resultat av det som är tänkt att vara en upplevelse som leder både till kunskap och motstånd.

Vi i SKMA har lång erfarenhet av att förbereda, genomföra och följa upp den här typen av studieresor. I det ingår även en gedigen belysning av dagens antisemitism, rasism och antidemokratiska läror. När nu den röd-gröna regeringen beslutat om ett större bidrag till en uppföljning av den förra borgerliga regeringens initiativ med det som idag allt oftare kallas hågkomstresor är vi stolta över att regeringen valt oss för genomförandet av huvuddelen av projektet. Det är ett kvitto på att man tycker att vi gjort ett bra arbete hittills och ett förtroende som vi ska förvalta på bästa sätt.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism