Sverker Oredsson in memoriam

Sverker Oredsson är död. Beskedet kom oväntat. Sverker var i full gärning; han skrev tillsammans med Olle Schmidt på ett arbete om Europas moderna historia. Det som skulle bli Sverkers sista egna bok, Nils Edén: demokratins statsminister, utkom i fjol. Bokens tillkomst ska ses som ett bidrag till det nu pågående demokratijubileet (1918–1921) men valet av studieobjekt säger också något väsentligt om författaren.

Edén var liberal och den regering han ledde, bestående av liberaler och socialdemokrater, genomdrev allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor liksom en demokratisering av första kammaren samt sociala reformer (åttatimmarsdagen). Edéns ministär stod den konservativa nationalismen emot när den vägrade ingripa i det finska inbördeskriget och istället förespråkade mellanstatlig organisering för internationell konfliktlösning och samarbete, samt lotsade igenom en svensk anslutning till Nationernas förbund.

Sverker Oredsson.

Redan innan Edén formellt tillträdde som statsminister hade han skapat förutsättningar för de reformer som listats ovan genom att övertala Gustav V att inte motsätta sig en proposition om allmän och lika rösträtt och acceptera de statsråd Edén föreslog, något som vittnar om hans strategiska talang och förmåga att utnyttja de möjligheter som öppnade sig. Som regeringschef gav han de enskilda statsråden stor frihet men i de avgörande frågorna var det han som skrev propositionerna och utkämpade de viktiga politiska striderna. Som partiledare var Edén mindre framgångsrik och lämnade politiken när hans parti splittrades över nykterhetsfrågan 1923 för uppdraget som landshövding i Stockholm

Sverker var liksom Edén historiker, en mycket duktig och ytterst produktiv sådan, och redaktör för tidskriften Scandia 1992–2002. Även han var liberal, folkpartistiskt kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Lund under andra halvan av 1970- och början av 1980-talet, och lämnade politiken för ett uppdrag som statstjänsteman, i Sverkers fall som universitetsdirektör vid Lunds universitet 1982–1990. Precis som föregångaren bröt han dessutom med majoriteten i det egna partiet när han återvände till politiken 2014 som grundare och ordförande för partiet Förnya Lund och representant för detta i kommunfullmäktige.

I likhet med Edén var Sverker vidare en kämpande demokrat. Han bekrigade nationalistiska vanföreställningar och var en stridbar antinazist som i flera viktiga vetenskapliga arbeten – Lunds universitet under andra världskriget – motsättningar, debatter och hjälpinsatser (1996), Svensk rädsla – offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första hälft (2001) och Svensk oro – offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets senare hälft (2003) – liksom i recensioner och debattartiklar gick tillrätta med mindre tilltalande inslag i den svenska historien och historikers uraktlåtenhet att analysera dessa.

I likhet med Edén gav Sverker sina medarbetare vidsträckt frihet men tog gärna själv de tuffa debatterna, bland annat debatterade han antisemitism med Lars Hillersberg i direktsändning i teve. Den debatten och andra förde Sverker i egenskap av ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, en post han beklädde 2002–2005. Parallellt med ordförandeskapet för SKMA var han f ö ordförande i Lund- och Malmöavdelningen av Svenska kommittén för kurdernas mänskliga rättigheter.

Under hans ordförandeskap för SKMA initierades en rad insatser för att öka kunskapen om antisemitismen. Bland annat gavs Mikael Tossavainen i uppdrag att göra en översiktlig kartläggning av förekomsten av antisemitism i arabiska och muslimska grupper i Sverige. Bakgrunden var återkommande rapporter om antisemitiska yttringar i grupper med rötter i Mellanöstern. Rapporten fick kritik, främst från dem som ogillade resultaten, men den bidrog till att öka medvetenheten om denna aspekt av den samtida antisemitismen. I samband med rapporten skrev Sverker i en ledare i SKMA:s nyhetsbrev 2003: “En diskussion om arabisk och islamisk antisemitism får inte leda till felaktiga generaliseringar om araber och muslimer eller om islam som religion. Islamofobi skall bekämpas, men vi menar inom Svenska kommittén mot antisemitism att lika väl som man måste granska judefientlighet från andra källor, måste den arabiska och muslimska antisemitismen både analyseras och motarbetas.”

Precis som i sin historikergärning tog Sverker som ordförande för SKMA upp oviljan att göra upp med det förflutna, i synnerhet i Östeuropa, och med dagens antisemitism och rasism. I en ledare 2004 framhöll han: “Det är viktigt att Europa och européer mycket tydligt tar avstånd från antisemitism och övrig rasism i både nya och gamla EU-länder. Sverige får här inte huka sig, som det ibland finns tendenser att vårt lands företrädare gör. Viktigast är dock att bekämpa antisemitism och rasism i det egna landet. Det har tagit alltför lång tid innan man börjat inse att antisemitism är en levande och växande företeelse.”

Sverkers uttalande äger dessvärre fortfarande aktualitet. Den kamp han lämnade ett mycket viktigt bidrag till går vidare men nu utan honom. Vi känner tacksamhet över att ha fått arbeta tillsammans med honom och lyser frid över hans minne; han var en hedersman.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism

Lars M. Andersson

Styrelsemedlem i SKMA, historiker vid Uppsala universitet