Charlotte Wiberg: Fördomar och förnekelse. Om vänstern och den ”goda” antisemitismen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2018

Israelfrågan är central för antisemitismen inom vänstern, men problemet handlar i regel inte om ”kritik av Israel”, utan om föreställningar om judar och om tvångsmässiga liknelser mellan Israel och Nazityskland. Charlotte Wiberg har läst den brittiske sociologen David Hirsh nya bok om den brittiska vänstern och antisemitismen, och ser vissa paralleller till svensk debatt.

Inför det brittiska valet i juni i somras fick Labourledaren Jeremy Corbyn stöd från ett mycket oväntat, och med säkerhet än mer oönskat håll. Det var den amerikanska nazistiska nätpublikationen ”Daily Stormer” som chockartat uppmanade sina brittiska läsare att rösta Labour. Anledningen? Publikationen uppfattade Corbyn som antisemit. Inte ”bara” antisionist – utan som emot judar, punkt slut.

Att en europeisk vänsterledare applåderas av nazister för sin hållning mot judar må vara sjukt men kommer ändå inte som en blixt från klar himmel. Tecknen har funnits där ett tag. Diskussionen om antisemitism inom Labour har förts i flera år, anklagelserna och vittnesmålen har varit många, vilket också resulterat i att partiledningen tvingats tillsätta en utredning om saken.

Den utmynnade i Chakrabarti-rapporten som har dragit slutsatsen att partiet inte kan sägas omfattas av någon strukturell antisemitism (”institutional antisemitism”), men att man samtidigt behöver arbeta på att få judiska medlemmar att känna sig välkomna och trygga.

Den brittiske sociologen David Hirsh, som länge har arbetat med frågan om antisemitism inom vänstern, är inte imponerad. I sin bok Contemporary Left Antisemitism (Routledge 2017) beskriver han en miljö där den som så mycket som yppat ett ord om antisemitismen inom partiet tystats och mobbats ut. I stället för att diskutera frågan har de som tagit upp den skambelagts och misstänkliggjorts för att försöka ”tysta kritik mot Israel”.

David Hirsh. Foto: Monique Ebell

 

Israelfrågan är central för antisemitismen inom vänstern. Ändå är det oftast inte ”kritiken mot Israel” i sig som utgör problemet, utan 1) hur judar, i och utanför Israel, framställs som mäktigare än andra grupper, och i hemlighet påverkar världen på ett negativt sätt; och 2) hur judar och Israel tvångsmässigt liknas vid nazister och Tredje riket – något som brukar åtföljas av ett beklagande att judar inte ”lärt sig” av historien.

För att få delta i vänsterns gemenskap har judar därför varit tvungna att ta avstånd från Israel. Den så kallade antisionismen har blivit en godhetsmarkör och fientlighet mot Israel en förutsättning för att fullt ut accepteras som människa. Samtidigt, skriver Hirsh, är dagens antisemitism utrustad med ett skyddsnät – reflexen att vantolka allt tal om antisemitism inom vänstern som lögner och förtal.

Hirsh själv är uppenbarligen märkt av erfarenheten att bli utfryst och marginaliserad i den vänstermiljö han alltid varit del av. Den uppdämda vreden – även om den säkert är rättfärdig – gör att hans resonemang bitvis blir väl onyanserade. Hirsh ser till exempel dagens (majoritets)vänster som präglad av en auktoritär, rentav totalitär struktur där vissa positioner liksom redan är klart definierade; ett vi mot ett fientligt ”dem” som det gäller att undvika beröring med.

Följaktligen är han, begripligt nog, mån om att påvisa att antisemitism både kan existera och uttryckas även om den som uttrycker den inte ”känner sig” som en antisemit, ja rentav blir rasande av beskyllningen eftersom hen tycker sig bli likställd med nazister. (Att antisemitismen som företeelse är betydligt bredare och ibland mer trivial än så är något som fortfarande inte fullt ut förstås av alla). Men också kontexten är viktig, och den försvinner i takt med att Hirsh om och om igen bankar in att antisemitismen är något objektivt fastställbart trots att det ibland handlar om tolkning.

Samtidigt är det lätt att känna sympati för Hirsh i den maktlöshet han beskriver: förnekandet av problemet med antisemitism är fortfarande stark, även om antalet uteslutningar ur Labour på grund av antisemitism har ökat betydligt i Storbritannien. Så starkt att den välrenommerade och med rätta hyllade filmregissören Ken Loach (”Family Life”, ”Kes – falken”, ”Jag, Daniel Blake”), 81 år gammal och med ett livslångt engagemang i brittiska vänstern, aldrig någonsin säger sig ha upplevt något som ens liknat antisemitism. Varken inom eller utanför Labour.

Så varför tror då Loach att alla dessa anklagelser kommer upp? I en intervju för BBC från i höstas lanserar han teorin att de är ett försök att motarbeta Corbyn och alltså inte är ”på riktigt”. Vad gäller fallet med en talare som på ett möte ansåg att Förintelsens existens måste kunna ifrågasättas säger Loach att ”historien är öppen för oss alla att diskutera”, för att genast gå vidare till att prata om israelisk historia och etnisk rensning.

Det kanske känns avlägset att en svensk kulturikon skulle lämna dörren öppen för historierevisionism. Eller gör det? Så sent som förra året virrade Jan Myrdal in sig i ett resonemang som förvisso inte ifrågasatte Förintelsen men förminskade den. Han är dock inte längre en tongivande röst inom den svenska vänstern.

Men fenomenet med förnekelse av antisemitism finns i allra högsta grad. Ett absurt exempel på saken är Jan Guillous krönika i Aftonbladet (4/2), där han helt enkelt definierade bort problemet – ”Anklagelsen i sig är en orimlighet. Den som är socialist är självklart för alla människors lika värde, följaktligen antirasist.” En så grandios självbild är förstås mest komisk, men det hade inom parentes sagt ändå varit intressant att veta om samma sak gäller för sexism i Guillous huvud. Vänstern är ju feministisk i dag och följaktligen vaccinerad mot händelser som de som beskrivs i #metoo-uppropen. Eller?

Av egen erfarenhet vet jag att den som talar om antisemitism inom vänstern kan få det ganska svårt. Själv blev jag uppringd och grundligt utskälld av den lokala partisekretaren i vänsterpartiet i Malmö då jag varit kritisk mot att använda Kristallnattsmanifestationen som ett tillfälle att protestera mot Israel. Ändå är mitt intryck att medvetenheten om problematiken blivit starkare i Sverige och att fler röster tar upp och diskuterar den.

”Man kan inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit” är dock ett trött gammalt mantra som kommer att höras länge än. Jag vet att fler än jag har lämnat partiet kanske inte bara men åtminstone delvis på grund av denna fråga, men det handlar om en väldigt liten väljargupp – både i Sverige och i England – vilket inte ger frågan så hög prioritet.

Jeremy Corbyn och Ken Loach tillhör ett gammalt, radikalt garde inom engelsk vänster, och med Corbyn som ledare tar Labour ett steg längre ut på vänsterskalan. Förklaringen till den plötsliga populariteten för både Corbyn och radikal politik är sannolikt en trötthet på det hårda klassamhället.

Men som gammal aktivist bär Corbyn också med sig kontakter med krafter som Hamas och Hizbollah, som han bjudit in till det brittiska parlamentet. Han har även medverkat i den antisemitiska iranska propagandakanalen Press TV vilket ju onekligen ses som en legitimering av hårdfört ”antisionistiska” krafter.

Samtidigt odlas ett slags antirasism, inte minst inom den akademiska världen, där ”sionisterna” aldrig kan tillhöra de förtryckta utan tvärtom alltid är suspekta. Hirsh påminner exempelvis om Oxford, där medlemmar av Labours studentförening använder öknamnet ”zio” om judiska studenter och även har föreslagit att judiska medlemmar öppet bör redovisa sin inställning till Israel för att få delta i arbetet.

Attityder av det slaget har fått konsekvenser. En undersökning i anslutning till det brittiska valet i somras visade att endast 13 procent av Storbritanniens judar i dag röstar på Labour. Och frågan är om det ens finns tillräckligt intresse från partiet för att försöka förändra saken. Akademikerförbundet UCU har exempelvis uttryckligen röstat emot en motion om att undersöka varför judar väljer att lämna förbundet.

Och Londons tidigare borgmästare Ken Livingstone påstod för några år sedan att judar helt enkelt inte är vänster i någon större utsträckning eftersom de har mycket pengar. Ironiskt nog har hans medlemskap i partiet nu tillfälligt sagts upp – på grund av antisemitism.

I Livingstones fall var det hans historieskrivning som ledde till avstängningen. Enligt honom var Hitler anhängare till sionismen, och samarbetade med sionister, ”tills han blev galen” och började mörda judar.

Då hade han redan tio år tidigare gett upphov till Hirshs begrepp ”Livingstoneformulering”, en retorisk manöver för att förhindra ”Israelkritik” där en anklagelse om antisemitism bemöts genom att motivet för anklagelsen och ifrågasätts och misstänkliggörs. Livingstone jämförde en judisk journalist med en nazistisk krigsförbrytare (i en situation som över huvud taget inte hade med Israel att göra) för att sedan vifta bort anklagelserna om antisemitism med att ”man kan aldrig kritisera Israel utan att kallas antisemit”.

Absurt? Ja, antisemitism är absurd. Men varför ska man bry sig om absurd vänsterantisemitism när det finns mycket dödligare former av antisemitism ute på gatan? Därför att de olika skepnaderna göder varandra – som exemplet med Corbyn och ”Daily stormer” visar. De senaste händelserna i Sverige, där en synagoga eldbombats och slagord om att döda judar ekat under en manifestation för Palestina, visar vikten av den här frågan.

Att förstå antisemitism i alla dess former är inte en fråga för akademiska seminarier, utan ett krav för alla som anser sig vara antirasister och vill bibehålla sin moraliska anständighet.

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare