Shelly Ravid: Skuldbeläggandet har normaliserats

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2017

Gästkrönika av Shelly Ravid

I Sverige ses eftertanke och ödmjukhet ofta som dygder. Men det finns situationer där sådant snabbt glöms och diskussionen om Israel-Palestinakonflikten är en av dem. Där tas det gärna i så folk spricker, verkligenheten framställs som svart-vit, begrepp snurras ihop och rent antisemitisk retorik följer lätt med i upphetsningen när folk försöker samla pluspoäng på ”aktivistkontot” genom att ta något komplext och förenkla det enormt. Beteendet är ofta riskfritt – många håller med.

Februari 2017. På ett Instagram-konto som hålls av en ny judisk person varje vecka postas en bild på ett bakverk. Kontohavaren frågar följarna vilka teman de önskar läsa om och någon kommenterar ”hur går diskussionen bland Er judar om möjligheter, vilja och förutsättningar för en tvåstatsledning för Israel och Palestina?”. Kommentaren påminner mig om en smärtsam känsla som jag har känt sedan tonåren, ilskan över att alltid reduceras till politik.

En bra jude vill nämligen alltid diskutera Israel-Palestina. En bra jude är en ursäktande och avståndstagande jude. Och en bra jude hatar Israel.

Var jag än rör mig sitter en snubbe och vill att jag förklarar var jag står i Konflikten. Han förväntar sig och accepterar inget annat än att jag ska vara just den där ursäktande, avståndstagande juden som helst avsäger mig min judiska identitet eller åtminstone min israeliska. Och när jag inte gör det blir han förbannad. Undertonen är att alla israeler – eller varför inte alla judar? – bär på skuld. Dessutom är antagandet att ”vi judar” – cirka tjugo tusen i Sverige – skulle ha diskuterat ihop oss och kommit fram till en gemensam åsikt helt bisarrt och ansluter till antisemitiska föreställningar.

Shelly Ravid

Jämt och ständigt vill icke-judar och icke-israeler förklara för mig “hur det egentligen ligger till”, av den enda anledningen att jag är jude och israel. Och väldigt ofta applåderas de för det av andra icke-judar och icke-israeler. Själv undrar jag om dessa människor, som när det passar gärna skriker till om andra utsatta minoriteters tolkningsföreträde, drabbats av plötsliga personlighetsförändringar. Eller kan det kanske vara så att väldigt många i vårt land har så in i Norden svårt att erkänna eller ens se att det är åtminstone lite problematiskt att peka ut judar som grupp?

Detta kollektiva skuldbeläggande av judar är så pass normaliserat att det ibland inte ens bekommer de mest uttalade antirasisterna. Det är inte trovärdigt att påstå sig värna vissa gruppers mänskliga rättigheter när man samtidigt svartmålar andra grupper och det är ovärdigt och rasistiskt att hålla judar som folkgrupp ansvariga för Israels politik.

Min uppväxt som jude och israel i Sverige har gjort mig less på rätt många saker. Till exempel människor som utgår ifrån att jag som jude och israel tycker att palestinierna får vad de förtjänar. De är inte sällan samma människor som aldrig upplevt ett krig, och som är helt ointresserade av mina faktiska upplevelser av just krig, men prompt vill läxa upp mig om ”Israels brutala krigföring” trots att jag varken förnekat dess existens eller visat det minsta intresse för att diskutera frågan. Och om jag mot förmodan känner ett plötsligt intresse för att diskutera konflikten med människor som inte påverkas av den, så bestämmer jag gärna själv vad jag ”som jude” tycker.

Jag bär inte längre Davidsstjärnan och skulle nog aldrig våga vifta en Israelflagga i något sammanhang, men mitt namn avslöjar mitt utanförskap och bjuder in till obehagligt personliga frågor om tillhörighet som snabbt urartar i indirekta eller direkta påhopp i landet ”Fritt Fram”. När det gäller judar och Israel är det tydligen alltid okej att fråga. Gärna oinbjudet och ovälkommet. När som helst och hur som helst, oavsett om det är runt fikabordet eller på Instagram. Den ibland öppna och kalkylerade men ofta dolda och omedvetna antisemitismen lär man sig tyvärr att leva med. Arrogansen är värst, och svårare att hantera.

Nuförtiden vägrar jag känna skam och skuld. Jag är inte ansvarig för Israels politik eller antisemiters fördomar, men jag behövde flytta ifrån Sverige för att övertala mig själv om det.

Shelly Ravid

Shelly Ravid, judinna och israelisk/svensk medborgare, är sångerska och artist bosatt i London sedan 5 år tillbaka. Hon har tidigare publicerat krönikor och debattartiklar i Feministiskt Perspektiv och hos Statens kulturråd.