Natalie Verständig: ”Viktigare än någonsin att vi fortsätter berätta”

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2017

Zikaron är en förening som består av tredje generationens överlevande som genom föreläsningar vidareförmedlar sina mor- eller farföräldrars vittnesmål från Förintelsen till skolor runt om i landet. I våras arrangerade SKMA en resa för föreningen till Polen. Vår uppgift blir allt viktigare i tider av historierelativism och växande högerextremism, skriver Natalie Verständig, en av Zikarons föreläsare.

Min morfar förstod att minnet inte kunde hållas levande bara genom siffror. Han förstod att i den här ekvationen, som helt saknade logik, kunde en människa vara mycket större än sex miljoner. Morfar förstod att statistik och allmän historieskrivning aldrig skulle kunna få folk att förstå. Rädd för att insikten om vad som hänt honom skulle försvinna formade han sin berättelse ur minnet, överförde de skarpa bilder som under årtionden bara funnits i hans medvetande till svarta bokstäver på vitt papper.

”Den riktar sig till alla intresserade”, skrev morfar i den sista meningen av sin över hundra sidor långa redogörelse, ”men skrevs i första hand för att mina egna barn, barnbarn och kommande släktled skulle få veta hur denna fasans tid upplevdes av en enskild människa”.

Nu finns inte morfar längre. Idag finns endast några få Förintelseöverlevande kvar i livet. Av dem är det bara enstaka individer som fortfarande har kraften att fortsätta berätta om sina upplevelser i skolorna. De som ägnar och har ägnat sina liv åt detta har gett tusentals elever ovärderlig insikt i vår moderna historias mörkaste kapitel. De har gett siffrorna ett ansikte.

Zikarons föreläsare utanför den judiska begravningsplatsen i Kazimierz, Krakow.

 

Zikaron grundades ur samma rädsla som fick min morfar att nedteckna sina mest smärtsamma minnen på papper. Som barnbarn till överlevande är vi den sista generationen för vilka dessa individer inte bara är en bild i ett fotoalbum, en släkting som det berättas om. Av rädsla att det i en tid av alternativa fakta och historierelativism skulle gå att ifrågasätta Förintelsen skapades en organisation vars syfte är att ge skolor personliga berättelser baserat på våra mor- och farföräldrars upplevelser. Vår avsikt är inte att ge eleverna en historielektion. Det tar deras lärare hand om. Det vi kan bidra med är den enskilda individens öde.

I maj åkte Zikarons föreläsare på en resa till Polen som arrangerades av SKMA och leddes av Lena Jersenius. Resan var en del av den utbildning vi får, och genom att besöka platserna som vi berättar om skulle våra föreläsningar bli ännu starkare, få ännu mer tyngd. Det var en overklig upplevelse, tyngre och mörkare än någon av oss hade kunnat tro. En av Zikarons föreläsare brukar likna Förintelsen vid ett svart hav där man bara sjunker djupare, utan möjlighet att se ljuset vid ytan. Efter att ha besökt dödslägret Auschwitz-Birkenau kunde jag börja förstå den liknelsen.

Men vi fann styrka i varandra. Bara det att vi var där, vi som var barnbarn till de som plågats i lägren vi besökte, visade ju att nazisterna inte hade vunnit. Samtidigt var det svårt att hitta glädje i att det var just våra mor- och farföräldrar som överlevde. För att för varje person som överlevde fanns det hundratals som inte gjorde det.

Besök i Auschwitz-Birkenau.

 

Hemma i Sverige rasar under sommaren och hösten en debatt om yttrandefriheten. Men vad handlar debatten egentligen om? Nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, får demonstrera, säger Polisen, så länge det inte liknar Nürnbergdagarna. Så länge de inte går i ”taktfasta led fyra och fyra” kan nazisternas tåg inte sägas utgöra hets mot folkgrupp.

Resonemanget är skrämmande ologiskt och bygger på ett antagande om att nazismen är något som tillhör historien, en isolerad rörelse som föddes i 1930-talets Tyskland och som endast kan uppstå i exakt samma skepnad, med exakt samma marschtakt. Jag kan inte låta bli att undra, om femtio år – kommer vi se tillbaka på 2010-talets dagar då vi lät nazister sprida sina hatbudskap på våra gator, och säga att just sådana symboler som de hade då, de ska vi förbjuda.

Eller kommer vi ha lärt oss att nazister är nazister, oavsett hur raka led de går i, oavsett vilken symbol som finns på deras flaggor? Och att hets mot folkgrupp är själva kärnan i deras ideologi?

I Expressen (20/9) berättar överlevande som bor i Göteborg om återkommande mardrömmar om koncentrationsläger, 72 år efter krigets slut. Flera kommer inte våga gå till synagogan på Jom Kippur; ångesten och rädslan är för stor.

Mot denna bakgrund känns det viktigare än någonsin att vi fortsätter berätta. Vi kan och vill inte ersätta de överlevande som outtröttligt och med sådant mod och handlingskraft vigt sina liv åt att berätta, om och om igen, om den mörka, smärtsamma tiden. Vi kan bara önska att vi lyckas fylla lite av det tomrum som nu växer sig allt större. Och att vi lyckas hålla berättelsen levande, släktled efter släktled. Vi lovar att inte prata om siffror och statistik. Vi ska ge historien ett ansikte.

Natalie Verständig

Natalie Verständig arbetar som konsult med samhällsvetenskapliga analyser och utvärderingar. Hon har föreläst för Zikaron sedan 2016. Zikaron erbjuder skolor kostnadsfria föreläsningar med överlevnadshistorier från Förintelsen. Läs mer och boka en föreläsning på zikaron.se