Margit Silberstein: Jag mötte en vålnad i Almedalen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2017

Att nazister var aktiva på politikerveckan i Visby sågs av somliga som en bagatell. Hos mig väckte de djup fasa, skriver journalisten Margit Silberstein.

Jag kan inte släppa taget om några sommardagar i Visby. När Nordiska motståndsrörelsen var en del av Almedalsveckan. När Johan Hakelius skrev en raljerande krönika i Expressen och förlöjligade dem som var upprörda över att våldsbejakande nazister var med. Hakelius skymtade inga nazister, han fick inte napp, skrev han. Det fick jag. Jag såg de mörkklädda männen, spöken, vars skugga når långt in i mitt liv.

Varje morgon under sitt liv i Sverige gick pappa till brevlådan med hoppet att finna ett brev från en älskad syster. Det var så fåfängt och så hjärtskärande. Vi visste ju att hans syster Irma inte levde, att hon deporterats till något av nazisternas koncentrationsläger och att hon förmodligen mött döden i en gaskammare. Det visste förstås pappa också, men han var en drömmare, som inte ville släcka hoppet helt. Kanske var det ett sätt att minnas henne. Det var mamma, som berättade om pappas desperata livslögn, pappa själv förmådde aldrig prata med sina barn om Förintelsen, det mörka, svåra i vår familj.

Jag kunde vakna av mammas skrik om natten, hon drömde ofta mardrömmar. Auschwitz förföljde henne. Ofta brukade jag tänka att jag och min bror var en triumf över Hitler. Mammas undernärda, sargade kropp hade burit liv. Det gav henne, trots all omänsklig smärta hon genomlevt, kraft att gå vidare. Men till slut hann Auschwitz ikapp henne. Under sina sista dagar, när mamma gick in i sig själv, var hon tidvis tillbaka i Auschwitz. Det var hemskt att uppleva.

Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten.

Margit Silberstein. Foto: Willy Silberstein

Mamma och pappa finns inte längre. Men det tar inte slut med dem. Förintelsen finns i mitt blodomlopp, den är en del av mig, en tung följeslagare, som påverkat hela mitt liv. När jag var liten var jag avundsjuk på mina kamrater. De hade mormödrar och farmödrar, mostrar och fastrar. De hade en släkt. Det hade inte jag. Min familj var mördad. Jag led i skolan på måndagarna, när de andra barnen berättade om sin helg, då de ofta besökt mor- och farföräldrar, som i min trånande fantasivärld bara var milda och snälla.

Johan Hakelius skriver lättsamt, retsamt och raljant om de politiskt korrekta, de som förfasade sig över att nazisterna var där. De som hör stöveltramp för minsta lilla. Själv hittade han inte en enda nazist. Och ingen verkade skakad i Almedalen. Typiskt, noterar han. ”Jag får aldrig vara med om något spännande.”

Jag var skakad. Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten. Till skillnad från Hakelius ville jag inte vara med om något spännande i Almedalen. Det var inte alls spännande att känna en rädsla inför besöket. Jag var rädd för att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem, som inte anser mig värd att andas deras luft. De som förnekar det som är sant, att jag berövats min historia och mina rottrådar, de som förnekar gasen och krematorierna. De som förnekar Auschwitz, mitt livs förbannelse. Jag var rädd för dem och jag var rädd för mina egna känslor.

Så såg jag dem. De stod där och vajade med sina gröna flaggor när Anna Kinberg Batra höll sitt tal. Jag överraskades själv av det som hände i mig. Jag kokade och hjärtat bultade. Och jag var tacksam för att varken mamma eller pappa fick uppleva scenen jag bevittnade. De hade inte heller tyckt att det var spännande. De svartklädda männen stod där som en befängd kontrast mot den skira, sköna, underbart gröna svenska sommaren. De var inte så många, men deras skugga la sig över hela Almedalsparken. Jag tänkte på vad mamma sagt om Auschwitz och det för henne så märkliga och på något sätt outhärdliga i att fåglarna kunde sjunga där i helvetet också. Gräset var grönt i Auschwitz, det hände att de svältande fångarna åt av det.

Senare på eftermiddagen gick jag till köpcentret, en liten bit utanför murarna i Visby. Där stod de, som Hakelius inte kunde hitta, och delade ut sin tidning Nordfront. Tänk att de ville ge sin antisemitiska propaganda till en judinna. Jag sa det till mannen som räckte fram tidningen mot mig. Han var helt nollställd. Det kanske var första gången han såg en livs levande judinna i ögonen. Jag fick napp. Det fick inte Hakelius.

Jag undrar om det hade känts bekvämt för Johan Hakelius att stå öga mot öga med Hédi Fried eller någon annan, som haft slumpen på sin sida och överlevt Förintelsen, och läsa upp sin krönika. Den skämtsamma texten om en misslyckad jakt på ”nassar”, som Hakelius ser som fantasifoster.

Den för ett år sedan avlidne författaren Elie Wiesel, i likhet med min mamma född i Sighet i Rumänien, har sagt att motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet. Jag undrar om jag inte just den här gången föredragit lite likgiltighet framför förlöjligande. Fast egentligen ville jag ha hur mycket ursinne som helst, politiskt korrekt eller inte, istället för förminskande. När ska vi skrika ut vår vrede om inte mot antisemitism och rasism?

Bredvid mig i parken, när Anna Kinberg Batra talade, stod en kollega och lyssnade. När han såg de mörkklädda männen blev han rasande. Tack. Jag tror inte du vet hur skönt det kändes.

Margit Silberstein

Margit Silberstein är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Hon har tidigare varit inrikespolitisk kommentator i SVT. Artikeln publicerades ursprungligen i DN 7/8 2017.