Görel Granström: Den antisemitiske bokhandlaren och kriminaliseringen av hets mot folkgrupp

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2017

Efter en utdragen process kriminaliserades hets mot folkgrupp i Sverige 1948. Bakgrunden var spridningen av antisemitism under krigsåren och inte minst den propaganda som även efter kriget emanerade från bokhandlaren Einar Åberg. Men alla var inte positiva. Flera remissinstanser ansåg att en kriminalisering skulle privilegiera judarna.  Rättsvetaren Görel Granström belyser Lex Åbergs tillkomsthistoria.

År 1948 kriminaliserades hets mot folkgrupp i Sverige. Enligt strafflagens 11 kapitel 7 § skulle den som offentligen hotade, förtalade eller smädade folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse dömas till böter eller fängelse. Det här var slutet på en tämligen utdragen diskussion som fördes i olika utredningar, i motioner och i riksdagsdebatten kring behovet av insatser mot den alltmer aggressiva antisemitiska propagandan före, under och efter andra världskriget. I den här artikeln ges en bild av vilka avvägningar som gjordes mellan olika intressen, hur argumenten såg ut och hur det kunde komma sig att en bokhandlare i Stockholm fick ge namn (åtminstone inofficiellt) till ett lagrum i strafflagen vid den här tiden.

Allt började med att det år 1942 lades identiska motioner i både första och andra kammaren med krav på kriminalisering av hetspropaganda på rasistiska och religiösa grunder. Det var socialdemokrater i första kammaren och socialdemokrater och folkpartister i andra kammaren som stod bakom motionerna. De hänvisade till att den antisemitiska propagandan blivit allt vanligare och att det i vissa kretsar fanns påtagliga antisemitiska strömningar som tagit sig sådana uttryck ”som vi tidigare skulle ha betraktat såsom fullkomligt uteslutna i en kulturstat som Sverige.” Det påpekades att antisemitiska budskap framfördes både i tal och skrift, och att de också hade kommit till uttryck genom att en bokhandlare i Stockholm hade satt upp en skylt i sitt fönster med innebörd att judar inte hade tillträde till lokalen.

Bokhandlaren i fråga var Einar Åberg. Han hade sedan 1920-talet ägnat sig åt att trycka upp och distribuera antisemitiska flygblad samt ge ut antisemitisk litteratur på sitt eget förlag. År 1941 bildar han Sveriges antijudiska kampförbund vars mål var ”Judendomens totala förintelse i Sverige.” Samma år öppnade han också en bokhandel i Stockholm och satte upp en skylt i fönstret med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde.” Skyltens budskap ledde till bråk och slagsmål utanför bokhandeln och han åtalades för förargelseväckande beteende och förelades att vid vite ta ned skylten. Det gjorde han, men satte istället upp en ny skylt där det stod ”Endast svenskar äga tillträde.”

Einar Åbergs bokhandel i Stockholm.

 

När motionerna behandlades i riksdagen konstaterade lagutskottet att det fanns behov av lagstiftning mot hetspropaganda. Det fanns dock en utredning – straffrättskommittén – som arbetade med en översyn av strafflagen och därför ansågs inget ytterligare agerande från riksdagen behövas utan man skulle avvakta utredningens förslag.

Året därpå återkom motioner i båda kamrarna om behov av lagstiftning mot hetspropagandan, nu med ett än tydligare fokus på den antisemitiska propagandan. Det konstaterades i motionerna att man inte kunde vänta på straffrättskommitténs förslag eftersom situationen i världen hade förändrats så att omedelbara åtgärder behövdes. Motionärerna påpekade att det nu fanns mer information om förföljelserna och förintelseåtgärderna mot den judiska befolkningen i hela Europa, och att judeförföljelserna i Norge hade utlöst våldsamma reaktioner i Sverige. En stark folkopinion stod därför bakom kraven på snabba och effektiva åtgärder mot den antisemitiska hetspropagandan.

Som exempel nämndes att det på Stockholms gator vandrade omkring ”sandwichmän” med antisemitiska plakat utan att myndigheterna ingrep. En av dessa sandwichmän var bokhandlaren Einar Åberg. Det rapporterades att han vandrade omkring på Stockholms gator med plakat där det stod ”Judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare”. Hans plakat provocerade, och ledde till slagsmål och bråk precis som skedde vid hans bokhandel tidigare år. Och återigen åtalades han för förargelseväckande beteende.

Motionärerna får dock samma besked från lagutskottet som året innan; man avvaktar straffrättskommitténs översyn. År 1944 presenterar så straffrättskommittén sitt förslag; ett nytt lagrum som kriminaliserar det man hade valt att kalla hets mot folkgrupp. Det konstaterades att vissa sorters propaganda eller hets redan kunde straffas som exempelvis förargelseväckande beteende, men att det straffrättsliga skyddet behövde utvidgas till att omfatta även andra situationer.

Det framgår av förslaget att kommittén inte oreserverat ställde sig bakom behovet av lagstiftning på området. Tvärtom konstaterades att det fanns skäl som talade mot en utvidgning. Ett sådant var enligt kommittén att den antisemitiska propagandan inte verkade ha haft så stor påverkan och att propagandan inte heller tagit allt för elakartade uttryck. Det påpekades också att en fara med den föreslagna lagstiftningen var att den, genom att skydda vissa utsatta grupper, skulle kunna ses som en privilegiering som kunde öka motsättningar i samhället. Det var därför viktigt att straffstadgandet fick en generell utformning och inte begränsades till att bara avse antisemitisk propaganda. Skyddet skulle dock inte omfatta alla medborgargrupper, då en sådan utvidgning av det straffrättsliga skyddet kunde leda till inskränkningar i den politiska och sociala debatten och i förlängningen till en inskränkning av yttrandefriheten.

Annons från Einar Åberg i en nazistisk tidning 1943.

Hets mot folkgrupp skulle omfatta offentliga handlingar, dvs. uttalanden som på ett mer direkt sätt vände sig till allmänheten, exempelvis genom att någon talade till en folksamling, i skrift som spreds eller i annat meddelande till allmänheten. Befolkningsgrupper som skulle skyddas av stadgandet var judar, ”zigenare”, ”lappar”, flyktingar samt ”sekterister av skilda slag”. Kommittén konstaterade dock att ”omdömen, vilka väl äro förklenande men som icke överskrida gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste anses falla utanför straffbudet.”

Förslaget gick ut på remiss och en majoritet av remissinstanserna var kritiska. Som exempel kan nämnas att Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatte om den antisemitiska propagandan verkligen grundade sig på att judarna hade en annan härstamning eller religion. Länsstyrelsen menade istället att propagandan riktade sig mot judarna som en intressegrupp i samhället. En skyddslagstiftning skulle därför otillbörligt gynna gruppen.

Stadsfiskalen i Helsingborg gick så långt som att hävda att det inte fanns något behov av skydd för de andra grupper som kommittén nämnt som exempel. ”För lapparnas vidkommande saknade nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt.” Skyddet skulle endast vara av betydelse för judarna, men då fick stadgandet, enligt stadsfiskalen, karaktär av ett undantag som privilegierade deras ställning.

Dock fanns det också röster för ett behov av skydd, som Föreningen Sveriges landsfogdar som sa att ”det knappast kunde bestridas, att med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån.”

När justitieministern lade fram regeringens proposition år 1948 fanns det föreslagna lagrummet inte med, just med hänvisning till de många kritiska remissinstanserna. Justitieministern ifrågasatte om det verkligen fanns ett behov av stadgandet, och tog fasta på argumentet om att det fanns en risk att stadgandet skulle uppfattas som att framför allt den judiska gruppen skulle få en privilegierad ställning i förhållande till andra grupper, något som i sin tur kunde riskera att skärpa motsättningarna inom befolkningen.

Men hets mot folkgrupp kriminaliserades ju år 1948, så vad var det som hände efter att propositionen presenterades? Jo, när lagutskottet fick frågan på sitt bord konstaterades att man redan år 1942 ställt sig bakom kravet på en lagstiftning på området. Lagutskottet förespråkade därför kommitténs förslag och det var det förslaget som röstades igenom i riksdagen. Och i ett av argumenten som lyfts fram för att visa på behov av kriminalisering finner vi ännu en gång en koppling till bokhandlaren Einar Åberg.

I lagutskottets utlåtande nämns att det efter krigsslutet började komma rapporter från svenska beskickningar och konsulat utomlands om att antisemitiskt propagandamaterial skickades från Sverige till en rad länder i Europa och resten av världen, samt att detta ställde till problem avseende Sveriges rykte i den internationella gemenskapen. Återigen är det Einar Åbergs agerande som här används som exempel i den politiska debatten.

Han fortsatte sin antisemitiska propaganda även efter krigsslutet och tryckte upp och spred material som bland annat innehöll uttalanden om att vittnesmålen om Förintelsen var en bluff iscensatt av judarna. När hets mot folkgrupp kriminaliserades var Einar Åberg den första som dömdes enligt det nya stadgandet, eller Lex Åberg som lagrummet kom att kallas.

Görel Granström

Görel Granström är docent i rättsvetenskap vid juridiska institutionen, Umeå universitet. Hon forskar om hatbrott i både ett nutida och historiskt perspektiv och arbetar för närvarande med en bok på temat brottsoffer i rättsväsendet med ett särskilt fokus på regleringen av hatbrott.