Yair Rosenberg: Fem myter om antisemitism

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2017

I debatten om antisemitismen florerar en rad felaktigheter och missuppfattningar. De försvårar möjligheterna att bekämpa fördomar och hat. Yair Rosenberg, journalist på Tablet Magazine, petar hål på några vanliga vrångbilder.

För att vara ett fenomen som ofta kallats ”världens äldsta hat” är antisemitismen illa förstådd. Med ledande företrädare för Iran som beskyller Talmud för den internationella narkotikahandeln och brittiska politiska aktivister som anklagar Mossad för att stjäla deras skor kan antijudiska uppfattningar te sig både förbryllande och bisarra. Dock finns det med tanke på fördomens beständighet och virulens, liksom dess uppblossande i Europa och USA under senare tid – notera bland annat vågen av bombhot mot ett stort antal judiska institutioner i USA under den senaste månaden och kontroversen kring Trump-administrationens upprepade vägran att inkludera judar i sitt uttalande på Förintelsens minnesdag – goda skäl att blotta vanliga missförstånd som försvårar vår förmåga att bekämpa den.

Myt nr 1: Antisemitismen försvann till stora delar efter Förintelsen

Så länge jag rapporterat om antisemitism har jag ofta mött en slags välmenande skepticism:  Innebar inte Förintelsen, med dess skakande fasor, att samhället till slut såg sig nödgat att utplåna fördomar mot judar? Insatta människor säger inte sådant, men det är en föreställning jag ständigt stöter på i mitt arbete.

Uppfattningen är djupt och nedslående felaktig. Trots att judarna endast utgör två procent av den amerikanska befolkningen är de enligt FBI den religiösa grupp i USA som årligen utsätts för flest hatbrott. I Europa är bilden ännu mörkare. 2014 riktades 51 procent av alla rasistiska attacker i Frankrike 2014 mot judar, som utgör mindre än 1 procent av landets befolkning. Under senare år har synagogor, judiska skolor och museer utsatts för terrorattacker i Frankrike, Danmark och Belgien. En EU-studie från 2013 visade att närmare 40 procent av Europas judar kände rädsla inför att öppet visa sin judiska identitet, bland svenska judar var siffran 60 procent.

Det finns även mängder av exempel utanför västvärlden. Den judiska befolkningen i arabiska länder, som en gång uppgick till närmare en miljon, har reducerats till endast ett par tusen. Det är resultatet av en förföljelse som under det senaste århundradet gick så långt som till utdrivning eller ledde till att de flydde.

Dessa fakta understryker en central punkt: Det är fel att se antisemitismen som en endast en del av nazismen, dess värsta uttrycksform. Denna månghundraåriga fördom har vanligtvis tagit sig mindre extrema eller folkmordsinriktade uttryck. Det amerikanska slaveriets avskaffande innebar inte slutet på amerikansk rasism; på liknande sätt innebar inte nazismens undergång som en dominerande politisk kraft att antisemitismen tystnade.

Myt nr. 2: Antisemitismen kommer i huvudsak från högern

Den växande alt-right-rörelsen, en grupp reaktionära vita nationalister med en böjelse för att trakassera judiska journalister, fyllde under den senaste valrörelsen Twitter med nynazistiska memer, lade ut photoshoppade bilder med reportrar placerade i gaskamrar och koncentrationsläger och skanderade antisemitiska slagord vid politiska möten.

Julia Ioffe var en av de judiska journalister som trakasserades av alt-right-rörelsen, bl.a. med photoshoppade bilder med reportrar placerade i koncentrationsläger.

(Min kritiska rapportering om Trump gjorde mig till den näst mest trakasserade judiska journalisten på Twitter, enligt en studie från Anti-Defamation League.) Det är förståeligt om man håller för sannolikt att denna typ av hat emanerar från framför allt en politisk källa.

Men antisemitiska utbrott ägde samtidigt rum inom vänstern. Vid liberala Oberlin College delade Joy Karega, lärare i skrivande, Facebook-memer om judisk kontroll av medierna och den globala ekonomin tillsammans med inlägg som hävdade att Israel bar ansvar för Islamiska staten och attentaten 11 september 2001. Men när skolledningen och andra kritiserade hennes agerande avvisade studentrådet kritiken som ”häxjakt”.

I New York stod, trots lokala protester, den hippa vänsterhubben Brooklyn Commons värd för ett möte med Christopher Bollyn, en konspirationsteoretiker som påstått att ”sionistiska judar” låg bakom 11 september-attackerna. Under demokraternas primärval konfronterades den judiske kandidaten Bernie Sanders av en frågeställare som förklarade att ”de sionistiska judarna…styr USA:s centralbank, de styr Wall Street, de styr varenda kampanj”. Samantha Bee, komiker på tv-kanalen TBS, illustrerade fenomenet med en film som visade en antisemit som gormade på ett valmöte för Trump, och kommenterade: ”För att stöta på en så rabiat antisemitism måste man ta sig till, tja, vilket vänsterinriktat amerikanskt college-campus som helst.”

Antisemitiskt flygblad som spreds på universitetscampus i USA.

Att fördomsfullheten delas över politiska gränser bör inte förvåna. Antisemitismen skulle aldrig ha uppnått ett så anslående inflytande om det inte vore för allianser som korsat ideologiska och religiösa gränser. Judehatet har sedan länge hämtat näring ur sin förmåga att binda samman helt motstridiga världsuppfattningar. Således fann EU-studien från 2013 att italienska och svenska judar upplevde att antisemitiska yttranden främst kom från vänsterhåll, ungerska judar uppfattade att de i huvudsak kom från kristna och högersympatisörer, och franska judar uppgav att de primärt trakasserades av muslimska extremister. Det är frestande att framställa antisemitismen som någon annans försyndelse, men det är ofta ett sätt att slippa konfrontera problemet i den egna gruppen.

Myt nr 3: Kritik av Israel är i allmänhet antisemitisk

När staten Israel förs på tal blir debatten om antisemitism ofta förvirrad. Vissa utgår ifrån att ett angrepp på Israel och dess politik med nödvändighet utgör ett angrepp på judar; den evangelikale ledaren Franklin Graham, till exempel, beskrev kritik av israeliska bosättare som en attack på ”Guds utvalda folk”. Andra rättfärdigar sina angrepp på judar runt om i världen genom att hänvisa till Israel och påstår sig vara antisionistiska, inte antisemitiska. En hel del av denna förvirring härrör från en sammanblandning av alla judar med staten Israel, dess regering och politik.

Kritik av Israel är emellertid inte nödvändigtvis antisemitism. Det är i själva verket en populär aktivitet i Israel och bland judar runt om i världen. Motstånd mot bosättningar till exempel, eller till och med uppmaningar att bojkotta dem, är ståndpunkter som går att diskutera, inte fördomsfulla förolämpningar. Måttfulla förespråkare för sådana ståndpunkter företräder lika lite antijudiska uppfattningar som säkerhetshökar och religiösa nationalister som motsätter sig israeliska territoriella kompromisser. Israel är en demokrati, och kan precis som vilket annat land som helst hållas ansvarigt för sitt agerande.

Myt nr 4: Kritik av Israel kan inte vara antisemitisk

Samtidigt kan kritik av den judiska staten dölja illvilja mot judar. I vissa fall är detta uppenbart, som när organisatörerna bakom en konvoj som sökte bryta Israels sjöblockad av Gaza 2010 senare förnekade Förintelsen och påstod att Israel låg bakom massakern på Charlie Hebdos redaktion. De som anklagar Israel för att begå ett ”folkmord på palestinierna”, samtidigt som den palestinska statistiska centralbyrån redovisar en fyrfaldig ökning av den palestinska befolkningen sedan Israels bildande, ägnar sig på liknande sätt åt förtal och inte legitim debatt.

Samantha Power. Foto: US State Department

I andra, mindre uppenbara fall, kritiseras Israel på ett sätt som inte gäller något annat land. Ta till exempel FN:s råd för mänskliga rättigheter som fördömt Israel fler gånger än alla andra länder tillsammans, inklusive Syrien, Nordkorea, Iran och Ryssland. Som president Barack Obamas FN-ambassadör Samantha Power noterade: ”Under hela den tid Israel varit medlem av denna institution har Israel behandlats annorlunda än andra länder i FN.” I oktober antog ett FN-organ till och med en resolution som förnekade den judiska anknytningen till Tempelberget i Jerusalem, judendomens heligaste plats.

Vad som förenar dessa beklagliga förhållningssätt är att de behandlar den judiska staten på ungefär samma sätt som antisemiter genom historien behandlat judar: de pekas på ett särskilt sätt ut och fördöms, och anklagas för groteska konspirationer.

Myt nr 5: Antisemitismen utgör primärt ett hot mot judar

Flertalet former av gruppfientlighet försvagar dem som drabbas, samtidigt som de ger makt åt dem som sprider uppfattningarna och praktikerna; jämför med hur slaveriet och den rasistiska diskrimineringen av svarta berikade USA:s vita majoritet på bekostnad av dess afroamerikanska minoritet.

Antisemitismen utgör emellertid ett speciellt fall – den har en mer än vanligt underminerande inverkan på de samhällen som omfattar den. Det beror på att den ofta tar formen av en konspirationsteori om hur världen fungerar. Genom att skylla verkliga problem på påhittade judiska missdådare gör antisemitismen det svårare för samhällen att på ett rationellt sätt lösa dessa. Ett av de mest kända exemplen är de nazistiska vetenskapsmän som försvagade sin egen förståelse genom att avvisa Einsteins forskningsrön som ”judisk fysik”, vilken ställdes i motsatsställning till ”tysk fysik”.

Som Walter Russel Mead vid Bard College uttryckt saken: ”Folk som tror att ‘judarna’ kontrollerar ekonomin genom dolda strukturer kan varken bygga upp eller långsiktigt vidmakthålla en framgångsrik modern ekonomi. Folk som tror att ‘judarna’ styr politiken förlorar förmågan att tolka politiska händelser, analysera sociala missförhållanden och effektivt organisera sig för att åstadkomma positiva förändringar. Folk som tror att ‘judarna’ styr medierna och kontrollerar nyhetsförmedlingen tappar förmågan att förstå vad som händer och sker runt omkring dem.”

Mot denna bakgrund har Mead utfärdat följande varning: ”Hårdför antisemitism i förening med en förlitan på orimliga konspirationsteorier är en mycket stark förutsägelse för nationell undergång.” Det är ett exempel på hur hatet i slutänden förgör hataren.

Yair Rosenberg

Senior writer på Tablet Magazine. Artikeln publicerades ursprungligen i Washington Post 3/2 2017.

Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.