Ingegerd Norder: En resa som berör och upprör

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2016

Under hösten arrangerade SKMA en fortbildning om Förintelsen, nazismen, antisemitism och rasbiologi för framför allt lärare. Ett viktigt led i utbildningen var en studieresa till Förintelsens platser i Polen. En av deltagarna var Ingegerd Norder, gymnasielärare i Karlstad, som här skriver om resan och de tankar den väckte.

Under hösten 2016 arrangerade SKMA en utbildningsresa till några av Förintelsens platser i Polen med syftet att föra vidare kunskapen om och minnet av nazisternas brott mot mänskligheten. Det är av största vikt att vi lärare fördjupar våra kunskaper om Förintelsen. Dels för att öka vår förmåga att undervisa om ämnet och möta de diskussioner och samtal som uppstår i klassrummet. Dels för att få ungdomar att förstå varför kunskap om dessa historiska händelser är viktigt för oss idag.

Vi var en grupp på 21 personer varav de flesta var lärare, men även ungdomsledare från Svenska kyrkan och ett par personer som går SKMA:s guideutbildning deltog. Lena Jersenius var vår ständiga guide. Förutom att resan var mycket välplanerad med besök på relevanta platser bistod Lena med historiska fakta och överlevandes vittnesmål kopplade till de autentiska platserna.

Treblinka. Foto Jakob Eliasson

Treblinka. Foto Jakob Eliasson

 

Fakta är självfallet oerhört viktig att kunna, men det var när Lena läste vittnesmålen som vi blev mest berörda. Det var de som fyllde våra ögon med tårar, som vi mådde fysiskt illa av. Jag blev överraskad av hur starkt vittnesskildringarna påverkade mig. Mina förväntningar på resan var ju att besöka platser och få mer kunskap om historien men den smärta som berättelserna förmedlade gav ännu mer förståelse.

Vår resa startade på Arlanda den 26 oktober, innan dess hade vi deltagit i SKMA:s förberedande tredagarsseminarium i Stockholm om Förintelsen, antisemitism och rasbiologi. Resans första stopp var Warszawa. Där besökte vi bland annat det före detta gettoområdet, där över 400 000 människor tvingades bo under fruktansvärda förhållanden. Trångboddhet, sjukdomar och svält som ledde till en långsam och plågsam död var det som väntade många av de människor som blev instängda innanför murarna.

En viktig plats i gettot var Umschlagplatz, omlastningsplatsen, eftersom det var därifrån som deportationerna till förintelselägret Treblinka skedde. När vi står på exakt den platsen läser vår guide Lena en oerhört stark text ur boken Ninas resa av Lena Einhorn. Det var här på Umschlagplatz som Lena Einhorns mamma Nina gjorde vad som skulle visa sig vara det rätta valet, ställde sig sist i kön, och därför av en slump hade turen att överleva.

Vi åkte vidare mot Treblinka, en liten by som ligger vid järnvägen mellan Warszawa och Białystok. Redan 1941 fanns där ett arbets- och straffläger, Treblinka I. Våren 1942 fick straffångarna en ny uppgift, de skulle bygga Treblinka II enligt samma modell som förintelselägren Sobibor och Belzec. När Treblinka II stod färdigt ansågs det vara det mest ”perfekta” förintelselägret. Dess stängsel bestod av dubbla rader med taggtråd varav det inre stängslet hade flätade grenar mellan taggtråden så att ingen kunde se ut eller in. Det byggdes även ett järnvägsspår in i lägret. Ingen av de judar som byggde lägret överlevde. Totalt mördades cirka 900 000 människor i Treblinka.

Auschwitz II-Birkenau. Foto Jakob Eliasson

Auschwitz II-Birkenau. Foto Jakob Eliasson

 

Vår färd förde oss vidare mot staden Tykocin, vars judiska församling länge var känd för sina framstående rabbiner. Redan på 1500-talet hade judar börjat flytta in i staden. År 1941, i augusti månad, mördades omkring 2000 judar från Tykocin. De fördes ut ur staden och in i en närliggande skog. Där grävdes tre stora gropar som blev massgravar. Idag finns det tre monument resta på platsen. När vi vandrar genom skogen är det helt vindstilla och tyst. Inga fåglar. Inga djur. Bara tystnad.

Tystnaden finns även i synagogorna. Det finns inga män på sabbaten. Det finns inga kvinnor på sabbaten. Det föds inte längre några judiska barn. Många av Polens städer och byar tömdes helt på judar, som ibland utgjorde majoriteten av befolkningen.

Det väcktes nya frågor hos oss deltagare för varje plats som vi besökte. Till exempel: Vad hände i Europa 10-15 år före Förintelsen? Vad händer i Europa idag? Vad ser vi av det som händer idag? Vad ser vi inte av det som händer idag? Vi måste försöka lära oss om och av historien genom att se den propaganda som systematiskt basunerades ut om människors olika värde. Vågar vi se dagens propaganda? Ja, jag tror att många ser att retoriken om människors olika värde har förändrats i Sverige och världen, men det är få som reagerar och agerar.

Auschwitz I och Auschwitz II-Birkenau blev våra sista och kanske de svåraste upplevelserna under resan. När vi gick in genom porten med texten Arbeit macht frei var stämningen i gruppen spänd. Efter att ha vandrat runt bland hus fyllda med resväskor, kastruller, glasögon och skor från fångarna går vi in i ett rum som visar filmer på lekande judiska barn före Förintelsen. Jag mår fysiskt dåligt och måste gå ut ur huset. Kontrasten är outhärdlig. Barnen som leker på filmerna var borta bara några år senare. Barn.

Sista dagen var vikt åt Birkenau. Vi startar med att Lena läser en överlevandes vittnesmål vid järnvägsrampen. Texten handlar om tonårspojken Sioma Zubicky som berättar om när han och familjen anlände hit. Mamman hade svårigheter att gå av tåget samtidigt som både väskan och lillebror skulle med. Sioma är mycket irriterad på sin långsamma och fumliga mamma. Han säger till henne flera gånger att hon måste skynda sig – ”rör på dig!”. Sioma fick leva resten av sitt liv med att han hade snäst åt sin mamma den sista gången de sågs.

Ingegerd NorderI Birkenau finns minnesstenar resta, bland andra för de judar som kom från Norge och mördades i lägret. Det ofattbara drabbade även Norges judiska befolkning under den tyska ockupationen. Judar som bodde utspritt över hela landet tvingades åka till Oslo och därefter båt till Polen för att gasas ihjäl. Hur kunde det hända? Här har mänskligheten nått sin absoluta nollpunkt.

Vi måste våga se det som hänt och det som händer i dag. Vi måste våga ta diskussionen men också våga engagera oss i andra människor. Just nu är det många som delar upp människor i ”vi” och ”dem”. Det är dags att arbeta för de demokratiska värdena på riktigt, kämpa för att de mänskliga rättigheterna ska bli mer än bara ord på ett papper.

Ingegerd Norder

Ingegerd Norder arbetar på Introduktionsprogrammen på Nobelgymnasiet i Karlstad. Hon undervisar i samhällskunskap, historia, religion och svenska som andraspråk.