Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2016

Gästkrönika av Alvar Sand

På den judiska sektionen av östra kyrkogården i Malmö ligger gravstenar ned för att undvika vandalism. Judar som vakar över sina bortgångna i kapellet har trakasserats. Brandattentat har flera gånger riktats mot den judiska begravningsplatsen på Föreningsgatan. Anhöriga till judiska bortgångna väljer i vissa fall bort judiska symboler på gravstenen för att kunna sörja i frid. Ända in i döden visar den svenska antisemitismen sitt fula nylle.

Att bära judiska symboler på svenska gator och torg medför en risk för attacker och glåpord. Många svenska judar vittnar om hur de trakasseras i sina hem, på sina arbetsplatser och i skolan.

De flesta förstår självfallet att detta är vidrigt. Att det begränsar judars grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter. Ändå är acceptansen hög, ty många vill förstå förövarna. Man förstår att folk är upprörda ”med tanke på vad som händer i Mellanöstern”. Som om gravskändning och trakasserier av Sveriges judar på något sätt skulle utgöra en legitim form av kritik av Israel.

Oavsett hur flagranta uttryck antisemitismen tar sig tycks det dessutom alltid finnas en svensk kulturpersonlighet redo att rycka ut för att legitimera och bortförklara. Dessa kulturpersonligheter är alla självutnämnda experter på antisemitism. DE vet när det är på riktigt och när det blott är ”den israeliska lobbyn” som försöker skifta fokus från konflikten i Mellanöstern.

Vad svenska judar säger är helt oviktigt. Den i andra sammanhang vanliga antirasistiska analysen om tolkningsföreträde gäller av någon anledning inte den judiska minoriteten. Istället anklagas judar i Sveriges största kvällstidning för att ljuga och överdriva.

Det spelar ingen roll hur många gånger 1930-talet ringer och vill ha sin antisemitiska idétradition tillbaka, de svenska kulturpersonligheterna slänger argt på luren och konstaterar bryskt att judehat inte är något större problem i Sverige idag.

I ETC (7/10) skriver Andreas Gustavsson en ledare om antisemitismen inom SD. Han drar slutsatsen att de nu passerat en gräns för vad det svenska samhället tolererar. Enligt Gustavsson finns nämligen inte någon ”mindre accepterad form av rasism än just antisemitism” i Sverige.

Idén om att judar besitter ett privilegium över andra rasifierade grupper är dessvärre utbredd inom den antirasistiska rörelsen och en sida av den uråldriga antisemitiska tanken om judar som en premierad grupp. Ofta används judar därför som en pedagogisk modell för att visa att något är rasism. Förklaringar som ”byt ut [minoritet] mot judar och du ser att det är rasism” eller ”det där hade hen aldrig kommit undan med om det hade gällt judar och inte [minoritet]” ekar frekvent i de antirasistiska korridorerna.

Utsagorna saluför idén om antisemitism i Sverige som ett avslutat kapitel. Samtidigt vädras antisemitiska åsikter friskt i offentligheten utan att tillstymmelse till åtgärd vidtas.

Sverige har aldrig konsekvent bekämpat antisemitism och antisemitismen är knappast mindre accepterad än många andra former av rasism. Snarare tycks det vara så att acceptansen för antisemitism, liksom för andra rasismer, ser olika ut i olika opinioner. Det som avgör repressalierna för antisemitiska uttalanden handlar mer om avsändaren än om vad som sagts.

Majoritetskulturens ”krafttag” handlar ofta mer om att stärka den egna självbilden som god, och mindre om att minoritetskulturer skall kunna leva i frihet från förtryck och diskriminering. Därför kommer din karriär troligtvis inte alls att slås i spillror av att du yttrat eller legitimerat antisemitism.

Påstår du att judar ljuger om sin oro för hat och terror, då belönas du istället med epitetet ”veckans viktigaste text”, för att citera Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om Jan Guillous obehagliga krönika efter terrorattacken mot synagogan i Köpenhamn. Hävdar du att judar inte kan vara svenskar förrän de gett upp sin judiskhet, då kan du vara andre vice talman i Sveriges riksdag.

Påstår du att Sverigedemokraterna infiltrerat den judiska församlingen för att sprida antimuslimsk propaganda, då är du rätt man för att leda en statlig utredning. Är du av uppfattningen att en judisk familj styr världens banker och medier, då är du välkommen på antirasistiska festivaler och din EM-låt promotas friskt i kvällspressen.

Tycker du att ”jävla jude” är en rimlig benämning på någon du uppfattar som snål? Inga problem, så länge folk gillar din musik får du okritisk exponering i svenska TV-kanaler och tidningar. Anser du att judarna är ”jävligt gnälliga” och att detta judiska gnäll illvilligt stjäl fokus från allt annat lidande i världen? Frukta icke. I Sverige är detta utmärkt stand-up-stoff som du kan yttra till skrattsalvor och applåder.

Likställa judar med nazister? Sprida antisemitiska karikatyrer? Relativisera och/eller förneka Förintelsen? Inga konstigheter! Detta är Sverige 2016 och folk i allmänhet bryr sig precis lika lite om antisemitism som rasismen som drabbar andra minoritetsgrupper.

Alvar Sand

Alvar Sand är frilansskribent och antirasistisk debattör med Öresundsregionen som sitt primära verksamhetsområde.