”När vi tar upp antisemitism blir reaktionerna annorlunda”. Intervju med Henrik Johansson, ”Inte rasist, men…”

När den antirasistiska bloggen ”Inte rasist, men…” (IRM) kritiserar antijudiska yttringar blir reaktionerna bland läsarna ofta annorlunda än då kritiken gäller andra former av rasism. Många irriteras och vissa försvarar antisemitiska hållningar – inte sällan i antirasismens namn. SKMA har talat med IRM:s redaktör Henrik Johansson om antirasismens antisemitismproblem.

Den 19/8 publicerade den före detta demokratiministern Birgitta Ohlsson en artikel i Aftonbladet där hon uppmanade regeringen att fortsätta stödja de elev- och lärarutbildningar om Förintelsen, antisemitism och rasism som SKMA genomfört åren 2014-2016. Ohlssons artikel uppmärksammades av den antirasistiska bloggen ”Inte rasist, men…” (IRM). ”Dagens viktigaste, läs och sprid!”, skrev de på sin Facebooksida.

IRM:s länkning till Ohlssons text utlöste en omfattande diskussion i kommentarsfältet. Vissa kommentarer var positiva, men ett stort antal uttryckte antisemitism och sökte bagatellisera eller rationalisera judehat.

"Inte rasist, men..." granskar framför allt Sverigedemokraterna.

”Inte rasist, men…” granskar framför allt Sverigedemokraterna.

Redaktionen meddelade efter ett tag att man beslutat radera artikeln: ”Idag blev vi tvungna att radera en artikel för första gången pga en hög antisemiter som letat sig hit. Vi hade inte haft koll på hur tråden utvecklat sig och det blev ohållbart att försöka moderera i efterhand.” Apropå den argumentation som präglade vissa av inläggen, skrev IRM: ”Tro inte för en sekund att ert förakt för SD är en ursäkt för er antisemitism.”

Det är inte första gången sajtens ställningstaganden mot antisemitism utlöst denna typ av reaktioner. När Henrik Johansson, redaktör för ”Inte rasist, men…”, 2014 kritiserade rapparen Dani M:s antisemitiska budskap möttes han av en flod av inlägg från vanligtvis uppskattande följare som ifrågasatte antisemitismen och förbannade kritiken mot Dani M. Johanssons svar till dessa löd: ”Hej alla så kallade antirasister som nu helt plötsligt är så ‘kritiska’. Ni har inga problem att kalla en politiker eller person för rasist när vi visar att hen gillat rassesidor, sagt rasistiska och svepande saker osv. Men nu helt plötsligt duger inte mängder av ovanstående information för att belägga att en person har problem med sina värderingar? Ni bör se över hur konsekventa ni är i er syn på rasism.”

Samma sak upprepades efter ett inlägg 2015 som också uppmärksammade Dani M:s antisemitism. Bloggens redaktion markerade även den gången och angrep, vad de beskrev som, ”alla ‘att kritisera staten Israel är inte antisemitism’- kommentarer!´” ”Inget av detta är någon som helst kritik mot Israel, det är antisemitiska konspirationsteorier som skulle kunna återfinnas på nazistiska Nordfront”, skrev IRM.

Det är viktigt att se att dessa yttringar inte endast handlar om antisemiter som tar chansen att uttrycka hat mot judar, utan att de också återspeglar det djupgående problem med antisemitism som finns inom delar av den antirasistiska rörelsen. Många av dem som ger uttryck för eller på olika sätt söker rättfärdiga judehat gör detta i namn av antirasism – och det är en argumentation som alltför ofta accepteras i antirasistiska miljöer.

Det borde vara självklart att en antirasism som exkluderar, legitimerar eller till och med reproducerar antisemitism inte har något med antirasism att göra. Men det är det oroväckande nog inte. Den tydliga hållning som utmärker IRM är tyvärr ganska ovanlig.

SKMA bad Henrik Johansson, redaktör för ”Inte rasist, men…”, ge sin bild av problemet och dess orsaker.

“Inte rasist, men…” är en av Sveriges största antirasistiska bloggar och ert fokus ligger på Sverigedemokraterna. Era granskningar och kritik mot rasism och muslimfientlighet inom SD brukar möta stor uppskattning bland dem som gillar IRM. Men när ni uppmärksammar antisemitiska yttringar i det svenska samhället tycks reaktionerna bli delvis annorlunda. Hur vill du beskriva de reaktioner ni då möter?

Henrik Johansson

Henrik Johansson

Henrik Johansson: Reaktionerna blir helt klart annorlunda och kommentarsfältet delas snabbt upp i två läger; de som stödjer vår beskrivning av antisemitism och de som blir irriterade. Den senare kategorin kommer ofta dragandes med ”är det antisemitism om…?” och en rad andra påståenden som inte har att göra med det vi skrivit om.

Det finns en stor ironi i att denna typ av argumentation ofta återfinns hos den SD-vänliga rörelsen, men de som irriterar sig på våra ställningstaganden mot antisemitism tycks inte se att de argumenterar på samma sätt. Man ska inte tro att dessa människor hör till någon slags majoritet av våra följare. De är snarare flitiga debattörer när frågan kommer på tal och utmärker sig därför. Det är dock ett problem som varje seriös aktör måste markera mot.

Är detta förhållningssätt till antisemitism något som du stött på även i andra antirasistiska sammanhang?

HJ: Absolut. Den antisemitism och det försvar av antisemitism som vi hittar på den högra sidan av den politiska skalan upplever jag som mer direkt och inte lika inlindad i kritik eller påstådd kritik mot Israel. Men det är ingen hemlighet att ett problematiskt förhållningssätt till antisemitism även finns inom delar av vänstern. Det är dock svårt att veta hur utbrett det är.

Bland dem som reagerar negativt på att IRM uppmärksammar och tar ställning mot fientlighet och fördomar mot judar finns uppenbarligen en del uttalade antisemiter, men det handlar i många fall även om personer som ser sig som antirasister. Hur ser argumentationen ut bland dem som i antirasismens namn blundar för, förminskar eller försvarar antisemitism?

HJ: Den absolut vanligaste formen är att de förringar antisemitism, och vägrar se likheten med den övriga rasistiska diskursen. Ta exemplet när vi uppmärksammade Dani M:s antisemitiska utspel, då knappt någon svarade på vår faktiska kritik. Istället blir det en diskussion om sionism, eller påståenden om att all kritik mot Israel stämplas som antisemitism osv. Det vill säga exakt samma debatteknik som SD använder sig av när någon sagt något fördomsfullt om muslimer. Man försöker skifta fokus från sakfrågan och argumentationen landar snart i att det egentligen bara handlar om ”kritik mot radikal islamism” eller något liknande.

Hur vill du förklara att delar av den antirasistiska rörelsen har svårigheter att se och ta ställning mot antisemitism?

HJ: Det finns nog flera förklaringar till att antisemitism kunnat komma att accepteras i den antirasistiska rörelsen. En del är Israel-Palestinakonflikten, där man ofta tar ställning för och ser Palestina som den självklara underdogen. En viktig faktor här blir okunskapen om antisemitismen och dess föreställningsvärld. När dessa två kombineras hamnar människor i en gråzon där legitim kritik blandas med antijudiska föreställningar. Och vissa får nog svårt att säga ifrån om de hör eller ser uttalanden som inte känns helt okej från andra som uppfattas stå på ”samma sida” politiskt och/eller tillhör en grupp som själva utsätts för rasism. Den faktiska och väldokumenterade utbredningen av klassiska antisemitiska föreställningar exempelvis om judars girighet och inflytande över världspolitik och media ska dock inte underskattas. Sådana idéer får aldrig förringas.

Hur kan den antirasistiska rörelsen komma till rätta med dessa problem?

HJ: Utbildning är såklart ett steg att komma till rätta med problemet, men jag tror också att dagens antirasistiska rörelse behöver se att rasism inte är en trappa där den som påstås stå ”ovanför” endast kan vara rasist mot den ”nedanför”. Rasistiska strukturer kan ofta hänga samman med ojämlikhet, samtidigt går det inte att blunda för att rasism kan finnas hos alla människor på vår jord. Rasism är en triangel där varje hörn representerar en form av rasism: organiserad rasism, attityder och strukturer.

Bara för att man tillhör en minoritet eller en grupp som är eller uppfattas vara socioekonomiskt svagare betyder det inte att man inte kan hysa rasistiska uppfattningar om andra minoriteter och grupper som är eller uppfattas som socioekonomiskt starkare. Inte minst bland människor som ser rasism som en enkelriktad trappa uppfattas judar idag inte sällan som ”vita”, ”privilegierade” och ”inflytelserika”. Det är inte bara stereotypiserande i sig, utan kan också vara en av förklaringarna till ett problematiskt förhållningssätt till antisemitism.

Intervjuare: Mathan Ravid