Charlotte Wiberg: Den judehatande författaren

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2016

I en artikel i Expo i somras visades hur författaren Niclas Lundkvist, mer känd under pseudonymen Nikanor Teratologen, av allt att döma under lång tid spridit grovt judehat på nätforumet Flashback. En av författarna till artikeln var Charlotte Wiberg. Här återvänder hon till ämnet och den debatt som följde om avslöjandets innebörd för synen på Teratologens författarskap.

Varje år belönas en scenföreställning som inom kritikerkåren anses särskilt förtjänstfull med en särskild utmärkelse, Medeapriset. I år tilldelas det Turteaterns dramatisering av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, en roman skriven av pseudonymen Nikanor Teratologen. Jag är en av de som sett föreställningen, och jag förstår valet.

Den välgjorda föreställningen utspelade sig i olika rum, som publiken slussades igenom. Vid ett tillfälle bjuds den på kaffe. Tidigare har då huvudpersonerna simulerat en dödsskjutning av en publikmedlem och stekt upp en bit av dennes lever. Med den stickande lukten av den faktiskt stekta köttbiten i näsan går vi från scen till scen i en både vansinnig och vardaglig  värld av kannibalism och pedofili, råhet och kvinnohat, mord och nazism. Samtidigt uppstår en upplevelse av intimitet med rollfigurerna. Det hela är fängslande, både skräckinjagande och komiskt.

Från Turteaterns uppsättning av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Foto: KlaraG.

Från Turteaterns uppsättning av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Foto: KlaraG.

Romanen var när den gavs ut en skandalsuccé. Vissa upprördes och ansåg texten fascistoid, andra uppskattade den språkliga storblommigheten och menade att boken gav en grotesk spegling av samhället. Ganska snabbt efter publiceringen av romanen 1992 upptäcktes det att personen bakom pseudonymen Teratologen heter Niclas Lundkvist och härstammar från Kåge i Skellefteå kommun.

Språket i boken är till stora delar skelleftemål. Berättelsen är konstruerad så att den framställs vara upptecknad av ett barn, Pyret, och funnen av barnets mördare. Den är full av våld, beskrivningar av hur Pyret utnyttjas sexuellt av sin Morfar och hur de tillsammans beger sig ut på äventyr som kulminerar i mord och/eller våldsamt sex.

Morfar, som Pyret beundrar djupt, håller monologer och delger Pyret sina fascistoida övertygelser – han hyser exempelvis ett beckmörkt kvinnohat – och kulturella preferenser. Han är mycket beläst och bevandrad i filosofi, litteratur, historia och religioner. Morfar är å ena sidan en skröplig och motbjudande åldring, å andra sidan en slags övermänniska som är för stor för sin omvärld (och hatar det mesta i den). Han säger sig ha umgåtts med till exempel Ludwig Wittgenstein och influerat honom. Han har också tumme med de flesta makthavare och nittonhundratalsdespoter.

Det förekommer väldigt mycket namedropping i boken och mer eller mindre vitsiga parafraser på kända titlar. Mer esoteriska sådana återges dock riktigt, som här när morfar sysselsätter sig med rasmystik:

Morfar stod vid pulpeten å läste tie sekunder i Max Ferdinand Sebaldt von Werths rasmystiska ”Sexualreligion”; sen tog han tag me Frodi Ingolfsson Wehrmanns ”Die Tragik der Germanen: Gottgeschöpf Weib und sein Fall” en halvminut; sen försökte han läsa Rene Fülöp-Millers ”Der heilige Teufel” å Otto Rahns ”Luzifers Hofgesind” samtidit. På fem timmar hade han avverka drygt 300 böcker, läst nån rad ur varje, ibland en sida. /…/ – Lanz å Wiligut! De ä dom enda som fått själen å dansa! De ä dom enda som stå sä! (Sidan 30 i 2012 års upplaga)

(Förmodligen menas Jörg Lanz von Liebenfels och Karl Maria Wiligut, båda rasmystiker.)

Niclas Lundkvist har fortsatt sitt författarskap under namnet Nikanor Teratologen. Han har också varit verksam som översättare och kulturskribent. I den senare kapaciteten verkar han fortfarande i Tidningen Kulturen.

Men allting tyder på att det finns ytterligare ett alias. Ett konto på Flashback har kunnat knytas till en e-postadress som med största sannolikhet tillhör Lundkvist. Den går till en bostadsrättsförening där Lundkvist bott, och ingen annan med det namnet har funnits där. Flashbackanvändaren med den adressen kallar sig Ezzelino.

Namnet lär härstamma från den medeltida härföraren Ezzelino da Romana – ett namn som också återfinns i Teratologens uppföljare till debuten: Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Där är han medlem av ett lag Morfar spelar på fotbollsspelet, i en liga där alla spelare döpts efter olika typer av tyranner och/eller mördare. ”Unforgettable Pathfinders” är namnet på det lag da Romana tillhör, tillsammans med figurer som Vlad Tepes och Gilles de Rais.

Flashback-personan Ezzelino har varit en mycket aktiv skribent i olika diskussionstrådar på forumet genom åren; på senare tid dock enbart i fråga om sport. Under åren runt 2003—2012 engagerar han sig framför allt på två områden: det ena litteratur, det andra fientlighet mot judar. Han är en extrem antisemit, som förnekar Förintelsen och spyr ut hat i ren form mot både enskilda judar och judar som folkgrupp. Han uttrycker även andra former av rasism, men det är den starka antisemitismen som dominerar.

Inlägg av "Ezzelino" på Flashback (skärmavbild).

Inlägg av ”Ezzelino” på Flashback (skärmavbild).

I Lundkvists/Ezzelinos föreställningsvärld (som ju delas av många andra rasideologiskt orienterade högerextremister) är antisemitismen överordnad men sammanhängande med annan rasism – judar beskylls för att ligga bakom ”massinvandringen” som han menar förstör det etniskt rena Sverige. Exakt hur radikal Ezzelinos antisemitism är framgår i den här kommentaren:

Den organiserade judenheten, och judaismen som andlig makt, är i sanning en samhälleligt förgiftande entitet, som om den får härja fritt obevekligt ödelägger värdfolket. Hitler visste det naturligtvis, och uttryckte det otvetydigt i sitt politiska testamente/…/ (Kommentar nr 23 i tråden ”Juden (sic!) ansvarig för massinvandringen”)

Angående de runt 6 miljoner judar som dog i Förintelsen skriver Ezzelino:

En propagandistisk fantasisiffra: varför inte dra till med 60 miljoner eller 600 miljoner, det finns ungefär lika mycket belägg för det? (Kommentar nr 83 i tråden ”Judar som vill förinta yttrandefriheten”)

Siffran 600 miljoner är den som används i slutet av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, när Morfar dödas och förnedras:

— Förneka du gasningen av 600 miljoner judar? vråla Johan Westermark, sög i morfars spetskrås och å skaka han som en prostatakuk.
— Hördududu, snygging, håna morfar, dom judar som ja flådde under kriget var ena jävlar på å tända eld på sina egna fisar, å de va den enda gas ja hörde talas om, he svär ja vid allt som dyrt å helit är! (S. 155 i 2012 års utgåva)

Även i pjäsen används den här ordväxlingen. En överdriven siffra som används i ett groteskt stycke fiktion återkommer alltså i en faktisk diskussion där författaren hånar och förnekar Förintelsen.

Jag, Jonathan Leman och Mikael Färnbo skrev en gemensam artikel om Ezzelinos antagliga identitet i Expos juninummer (finns på nätet här). Niclas Lundkvist har haft åtskilliga möjligheter att kommentera, men varit tyst. Vi har däremot sedan publiceringen fått bekräftelse från flera håll att tesen håller.

Debatten och diskussionen som därpå följt har varit koncentrerad på debutromanen, pjäsmaterialet, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Senare verk har knappt nämnts, inte heller har Teratologens verksamhet som kulturskribent väckt något intresse trots att det – som framgår av vår artikel – finns beröringspunkter mellan den och Flashbackskribenten.

Magnus Ullén angrep kritikerkåren. Aftonbladet 11/7.

Magnus Ullén angrep kritikerkåren. Aftonbladet 11/7.

Först efter en text av Magnus Ullén i Aftonbladet (11/7) där han gick till angrepp mot den kritikerkår som omhuldat Teratologen utbröt en faktisk diskussion om vad avslöjandet egentligen innebär. Och lite krasst kan man konstatera att angreppet på kritikerna egentligen utlöste större indignation än det, av allt att döma, faktum att en hyllad författare i åratal sprutat ut hat mot judar.

Aase Berg, som tidigare avfärdat möjligheten att Teratologen skulle kunna vara nazist, och Carl-Michael Edenborg, Teratologens tidigare förläggare, talade om drev och hets. Mot litteraturen – och mot dem! Berg (i DN 20/7) bytte spår från sin tidigare position gentemot Teratologen och menade nu att litteraturen måste räddas från ”renhetsivrare”. Båda var måna om att bevara textens oskuldsfullhet. Genom att som Edenborg (AB 18/7) förklara den vara entydigt ”antifascistisk”, och genom att – i båda fallen – tala om presumtiva föreståndande bokbål.

Men kanske att vi, som Ullén i sitt avslutande inlägg (AB 26/7) påpekar, gör det för enkelt för oss om vi ”utesluter möjligheten att en fascistoid text också kan vara god litteratur”. Det är också väl att märka att Berg i sitt inlägg gör det slentrianmässiga misstaget att sätta ett likhetstecken mellan fascism och propaganda. Och att både hon och Edenborg utgår från att fascister inte skulle kunna gilla ett verk som Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – vilket, som jag påpekade i min respons på honom (AB 21/7), inte stämmer.

Fallet Ezzelino-Teratologen ställer oss inför många frågor. Om relationen mellan författare och text. Om olika läsarter och det faktum att en och samma text ibland kan tolkas på diametralt olika sätt och användas i väldigt olika syften. Om vad skönlitteratur är. Men, framför allt, om de föreställningar vi har i fråga om hurdan en fascist ska vara och hur en sådan ska kunna kännas igen.

Det finns en väldig naivitet i fråga om det sistnämnda, och, vad det verkar, en uppsättning fastlagda schabloner – bokbål, propaganda, entydighet – som förenklar och förhindrar en förståelse av vad fascism och rasism kan vara, och var den kan vara. Och de som främst kan drabbas av det är förstås de som rasismen och judehatet riktar sig mot.

Charlotte Wiberg

Fri skribent.