Moa Matthis: Vad gör liknelsen med vår förståelse och insikt?

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2016

Gästkrönika av Moa Matthis

Jämförandet är ett kraftfullt språkligt instrument och i retorikens verktygslåda ligger metaforen och liknelsen i det översta facket, blankslitna av flitigt användande. Det är inte så konstigt eftersom människan både synlig- och begripliggör världen genom associativt tänkande. Poesins språk bildsätter känslan – den älskade är som en ros, och ångesten är hjärtats skri – och den jämförande språkbilden kan vara ett verktyg för förståelse. Hade vi förstått Platons och Herakleitos budskap lika bra utan grottan och floden?

Litteraturvetaren Northrop Frye ägnade hela sitt liv åt att undersöka hur metaforer och liknelser verkar på känslor och intellekt. Han drevs av en kärlek till språkets förmåga att levandegöra, men också av respekt för dess kraft att förvilla. ”Man måste vara försiktig med det associativa språket”, skrev han: ”analogier eller likheter är knepiga att hantera, eftersom skillnaderna är lika avgörande som likheterna.”

För honom var det tydligt att det jämförande språket tenderar att osynliggöra skillnader när det skapar en statisk, retoriskt effektiv bild.  Den likställer det som bara skulle jämföras, fryser tiden och krymper rummet; allt är här och nu, allt är identiskt. Det vänder, skriver Frye, ”resolut ryggen åt förnuft och logik.”

Vad innebär det då i praktiken att vara försiktig med det associativa språket? Det kan till exempel innebära att fråga sig om den retoriska vinsten är värd förlusten i förnuft. När det gäller poesin är svaret på den frågan nästan alltid tveklöst ja: att säga att ångesten är ett skrikande hjärta eller att den älskade är som en ros är ett bildskapande som gör känslor möjliga att förmedla.

När det däremot handlar om att jämföra faktiska skeenden, bör man fråga sig vad som går förlorat utöver förnuft och logik. Att till exempel säga att människors flykt över Medelhavet idag är det ”nya Auschwitz”, eller överhuvudtaget skapa analogier mellan historiska skeenden som är åtskilda i tid och rum, är att vädja till publikens känslor. Man vill att de ska känna att det ena är förfärligt därför att det andra är det. Den enkla frågan man kan ställa, är om det ens behövs? Bör man inte lita på människors förmåga att ta till sig det förfärliga i och för sig; som en unik händelse i egen rätt?

Därefter bör man fråga sig vad analogin osynliggör. Vilka avgörande skillnader är det som utplånas i de analogier som använder Förintelsen som jämförelsematerial för att skapa effektiv retorik? Till att börja med de tvåtusen år av europeiskt judehat och antisemitiska förföljelser som möjliggjorde nazisternas folkmord, det vill säga den unika historien. Och samtidigt också den unika händelsen som består i att en statsapparat initierade och organiserade ett folkmord som inte syftade till att uppnå vissa politiska eller ekonomiska mål, utan som var ett mål i sig: utplånandet av judar enbart för att de var judar.

Men det som osynliggörs i likställandet av Förintelsen och till exempel flykten över Medelhavet idag är mer omfattande än så. Människor flyr från geografiska områden som formats av en kolonial historia av sönderslitande och rå exploatering, och dagens fattigdom, krig, och klimatförändringar är en direkt följd av den historien. Att uppmuntra människor att känna istället för att tänka är att avhända sig möjligheterna både att förstå orsakssammanhang och resonera om möjliga lösningar.

På samma sätt är jämförelser mellan dagens islamhat och antisemitism måhända retoriskt effektivt, men de onödiggör kunskap om de avgörande skillnaderna mellan dessa båda tanketraditioner som vuxit fram ur faktiska historiska och nutida skeenden. Dagens islamofoba stereotyper har en våldsam historia som började långt innan Europa fick en delvis muslimsk befolkning, och som formades under århundraden av maktkamp mellan kristna och muslimska maktsfärer, och senare av den koloniala maktapparaten. För att på allvar förstå och därmed kunna bemöta antisemitism och islamofobi, krävs en kunskap om deras sär-skildhet.

Ställd inför en liknelse som jämför mänskligt våldsutövande och lidande på skilda platser och i skilda tider, bör en därför alltid fråga sig vad liknelsen uppnår. Patos? Javisst, det ligger i dess retoriska natur. Men hur är det med förståelse och insikt? Och vad gör den med vår förmåga att tänka och handla, förnuftigt och empatiskt, i förhållande till verklighetens människor?

Moa Matthis

Litteraturvetare, författare och kritiker.