Per Svensson: De små stegens barbari. Tal i Stockholms stora synagoga den 9 november 2015

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2015

Den 9 november arrangerades i Stockholms stora synagoga en sammankomst till minne av Novemberpogromen 1938. Kvällens huvudanförande hölls av journalisten och författaren Per Svensson, som talade om hur språket effektivt kan slipa bort ett samhälles lager av civiliserande fernissa. Här följer hans anförande.

Med händerna på ryggen står Richard Stern utanför sin sänglinnebutik i Köln. På vänster kavajslag har han fäst sitt järnkors. På trottoaren, till höger om honom står en SA-man på post, i brun uniform och med hakkorsarmbindel.

Det är den 1 april 1933. Två månader tidigare har Adolf Hitler blivit rikskansler, en vecka tidigare, 23 mars, har han drivit igenom den ”fullmaktslag” som givit honom diktatorisk makt. Nu har nazisterna proklamerat en köpbojkott mot  judiska affärer. Richard Stern har i protest skrivit och tryckt ett flygblad. ”An alle Frontkameraden und Deutsche”, Till alla frontkamrater och tyskar.

Richard Stern i dörren till sin butik i Köln den 1 april 1933.

Richard Stern i dörren till sin butik i Köln den 1 april 1933.

”Min bror anmälde sig den 4 augusti 1914, 25 år gammal, som krigsfrivillig och tjänstgjorde till slutet av 1918 vid fronten”, skriver Stern och berättar sedan att han själv som soldat i ett maskingevärskompani kämpat ”i första linjen” och tilldelats järnkorset för tapperhet i fält.

”Måste vi nu, efter att på detta sätt som goda tyskar ha tjänat nationen, låta oss bli offentligt smädade?” Krigsveteranen Richard Sterns frågor vibrerar av indignation. ”Har den tyska juden nu blivit en andra klassens människa som i sitt fosterland bara tolereras som gäst?”

Samma eftermiddag som fotot av Stern togs utanför butiken greps han av polis, men frigavs senare samma kväll.

Fotografiet finns tryckt i katalogen över den permanenta utställningen i ”Haus der Wannsee-Konferenz” i Berlin. Det var här, i en patriciervilla vid Berlins populäraste badsjö, som femton högt uppsatta nazistiska funktionärer och ämbetsmän under ledning av chefen för säkerhetspolisen, Reinhard Heydrich, samlades till en konferens den 20 januari 1942. Åtta av de femton hade doktorstitlar. Ämnet för dagen var, som det heter i protokollets rubrik, ”die Endlösung der Judenfrage”, den slutgiltiga lösningen av judefrågan. Överläggningarna var avslutade efter cirka nittio minuter.

Skulle Richard Stern, när han trotsade den nazistiska köpbojkotten, ha kunnat föreställa sig innebörden av den frasen, ”den slutgiltiga lösningen”?  Helt säkert inte. Jag vågar gå så långt som till att gissa att inte ens SA-mannen bredvid honom hade kunnat det, trots att han var fullstoppad med antisemitisk hatpropaganda.

Människan är på gott och ont exceptionellt anpasslig. Vi vänjer oss förvånansvärt lätt vid nya omständigheter och villkor. Det är därför vi finns över hela jorden, från regnskogen till polarisarna. Men det är också därför förhållningssätt och handlingar som för inte så länge sedan framstod som oacceptabla successivt kan te sig allt mer försvarliga, ja till sist uppfattas som nödvändiga, ofrånkomliga. Så kan ett samhälles lager av civiliserande fernissa ofta förvånansvärt snabbt slipas bort. Språket är här ett effektivt sandpapper. Ibland tänker man sig språket som verklighetens spegelbild. Men språket gör mer än speglar verkligheten. Språket är i sig självt en aktiv kraft som formar och förändrar verkligheten, just så som ett sandpapper.

I tidskriften Axess (nr 8/2015) har Charlotte Seiler Brylla, docent i tyska vid Stockholms universitet, skrivit en essä om den tysk-judiske litteraturvetaren Victor Klemperer. Han blev 1935 fråntagen sin professur i romanska språk i Dresden, och förbjöds också att besöka bibliotek och att äga böcker, men lyckades ändå inte bara överleva nazismen utan också föra dagböcker som nu räknas till den oundgängliga vittneslitteraturen om Hitlers Tyskland.

Victor Klemperers bok LTI (Reclam Verlag).

Victor Klemperers bok LTI (Reclam Verlag).

Redan två år efter krigsslutet, 1947, gav Klemperer ut sin klassiska studie över nazistiskt språkbruk, det nazistiska sandpapprandet av det tyska samhället och de tyska själarna; LTI, Lingua Tertii Imperii, Tredje rikets språk.  Den nazistiska språkstrategin gick inte bara ut på att byta ut vissa ord och beteckningar mot andra, det handlade istället framförallt om att förändra verklighetens syntax, dess grammatik, nöta ner gamla civilisatoriska konventioner, slipa fram en ny ”folkgemenskap”. Sandpappra.

Klemperer framhöll att om vissa uttryck ständigt upprepas kan de skapa nya tankefigurer, skriver Brylla och fortsätter: ”Om exempelvis adjektivet ’judisk’ tillräckligt ofta kombineras med farliga, negativt laddade företeelser, så kommer ordet att åtminstone delvis överta dessa ords betydelse i form av bibetydelser och värdeladdningar som associeras med ordet. Vid sidan av frekventa formler som den ’judiskt-bolsjevikiska kulturlösheten’ och ’det judiskt-kapitalistiska utsugarsystemet’ existerade den enligt Klemperer mest ödesdigra metaforen av alla (som av många inte alls uppfattades bildligt): ’det judiska kriget’. Det är alltså inte det enskilda ordet eller den enskilda texten som påverkar medvetandet, utan att språkbrukaren under en lång tid vävs in i en diskurs”.

Då blir det till sist inte konstigt, utan liksom självklart, att tala om en ”judefråga”.  Och en fråga kräver förstås ett svar, en lösning, gärna en ”endlösung”.

I dag har vi samlats för att minnas och reflektera över novemberpogromerna, de riksomfattande terrorattacker mot Tysklands judar som den nazistiska regimen iscensatte natten mellan den nionde och tionde november 1938, den så kallade ”Kristallnatten”. Den 7 november hade en ung judisk man, den 17-årige Herschel Grynszpan, vars föräldrar deporterats från Tyskland till Polen, skjutit en tysk diplomat i Paris. Två dagar senare hade diplomaten dött. Det gav Hitler och Goebbels den förevändning de väntat på. SA och SS beordrades iscensätta massiva pogromer: synagogor brändes ner, tusentals butiker med judiska ägare slogs sönder, judiska familjer överfölls i sina hem, judar greps, fördes bort, misshandlades och mördades.

Tyskland, och Europa, hade tagit ännu ett steg mot det slutgiltiga barbariet.

Förstod Richard Stern nu vad som sedan kunde komma att ske? Förstod han nu hur meningslöst det blivit att vädja till ”frontkamraters” anständighet? Åtminstone på den andra frågan kan man svara ”ja”. Också Sterns butik hade vandaliserats. Själv lyckades han 1939 ta sig till USA. Om hans fortsatta liv kan man läsa i en kort artikel på tyska Wikipedia. Stern gick 1942 in i amerikanska armén, återkom 1945 till Köln som amerikansk sergeant och fick då veta att över 50 av hans släktingar mördats. Han återvände till USA, var där verksam som egenföretagare och dog 1967, 68 år gammal.

Jo, novemberpogromerna var kanske en ögonöppnare. Men alla kunde eller ville inte se, framförallt inte alla i omvärlden.

Protestmöte på Östermalmstorg i Stockholm i februari 1939, arrangerat av nazistiska SSS.

Protestmöte på Östermalmstorg i Stockholm i februari 1939, arrangerat av nazistiska SSS.

Den 6 februari 1939, inte fullt tre månader efter Novemberpogromerna, samlades någonstans mellan 400 och 500 studenter på Östermalmstorg i Stockholm. Klädda i studentmössor och med tända facklor tågade de sedan genom centrala Stockholm. På deras banderoller stod ”Sverige åt svenskarna” och ”Protest mot judeimporten”. Manifestationen var iscensatt av av de svenska nazisternas studentorganisation.

Denna vinter hölls liknande protestmöten, då arrangerade av respektive studentkår, också i Uppsala och i Lund. Även Medicinska föreningen i Stockholm samlades till ett diskussions- och opinionsmöte i samma ärende. Där fråntogs en kvinnlig läkarstudent, Esther Lamm, efter en omröstning rätten att yttra sig. Hon ansågs tala ”i egen sak”. Hon kom från en judisk familj.

Vad gällde protesterna? Vad fick Lunds studentkår att anta en resolution som slog fast ”att en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”?

Ett rykte, byggt på en idé född i äldre läkarkretsar och bejakad av den dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen, att Sverige skulle ge ett tiotal tysk-judiska läkare uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Det räckte för att driva fram en hysterisk antiflyktingkampanj på de svenska universiteten, underblåst och applåderad av nazistisk och pronazistisk press.

Min kollega Ola Larsmo har i olika genrer, bland annat essäboken Djävulssonaten (2007) skildrat kårmötet i Uppsala, det så kallade ”Bollhusmötet”. Själv har jag ägnat mig åt Lundamötet i en bok med titeln Vasakärven och järnröret (2014). Men ingen av oss är färdig med frågan, kommer nog aldrig att bli det. Hur ska man förklara att en stor del av det demokratiska Sveriges blivande elit – blivande läkare, domare, höga statstjänstemän, redaktörer och präster, efterkrigs-Sveriges nomenklatura – så självklart intog positioner och sa saker som i eftervärldens ögon, ironiskt nog, framstår som just oförsvarbara?

”Att ta hit något tusental judar skulle inte resultera i något annat än att vi i vårt land fick ett svenskt och ett orientaliskt skikt och det kanske inte vore så enbart lyckat”, sa till exempel det blivande regeringsrådet, dåvarande kårknutten, Gustaf Petrén under Lundamötet.

Varifrån kom ”den akademiska ungdomens” (som man gärna sa då) övertygelse om att den gjorde Sverige en tjänst genom att säga nej till att ge tyska judiska flyktingar en fristad? Som jag inledningsvis framhöll är människan till sin natur anpasslig. Jag är rätt övertygad om att dessa studenter, dessa lillgamla 25-åringar, var fullt och fast övertygade om att de talade och agerade inom ramen för det förväntade, det förnuftiga och det normala, att de talade för och med sin klass och det samhälle som var, och skulle förbli, deras.

Min egen tidning, det lundensiska och malmöitiska borgerskapets husorgan Sydsvenska Dagbladet, gav dagen efter kårmötet i Lund studenterna sitt stöd: ”Man är icke en fiende till judarna, därför att man önskar bevara den svenska folkstammen ren. Ej heller är man antisemit därför att man varnar för att genom en alltför släpphänt flyktingpolitik lämna ’fältet fritt för en spirande judefråga’. De skrämmande exempel, som våra dagars världshistoria lämnar, borde giva vissa lärdomar i det avseendet.”

Judefråga. Judeimport. Det är slående hur förled och efterled här får förstärka varandra. Frågan är oroande därför att den gäller judar. Judarna är ett bekymmer därför att de kommer att bli en ”fråga”.  Importen, ett i olika varianter återkommande nyckelbegrepp i kampanjjournalistiken vintern 1939, är farlig därför att den gäller judarna. Judarna framstår som hotfulla därför att de ska ”importeras”, lastrum efter lastrum kan man föreställa sig.

Så sandpapprades det denna vinter också den svenska civilisatoriska fernissan. Så tog också Sverige ett litet steg på vägen mot barbari, ett myrsteg i jämförelse med den tyska grannens sjumilakliv i marschstövlar, men ändå ett steg…

Och det är ju så det går till när ondskan blir normaltillståndet i ett samhälle. Det sker inte över en natt. Människor behöver anpassa sig till brutaliteten, lära sig ta hatandet för givet, ta det ena steget efter det andra in i barbariet, lite som när man successivt tar sig ur sin jetlag efter en lång flight. Det som till en början känns som natt i kroppen accepteras efterhand som eftermiddag.

Så gick det till också i Hitlers Tyskland. Steg för steg mot ”die Endlösung”.

Victor Klemperer berättar i sin dagbok om hur han och hans hustru söndagen den 13 november 1938 besökt en bekant i Leipzig och av henne fått höra om hur SA preparerat synagogan och ett judiskägt varuhus med bensin, om hur brandkåren skyddat de omgivande byggnaderna men inte varuhuset och hur varuhusägaren sedan gripits för mordbrand och försäkringsbedrägeri. I Leipzig hade Klemperer också fått kännedom om att Hitler nu dömt de tyska judarna till ett kollektivt bötesstraff på en miljard riksmark för deras fientlighet mot det tyska folket och riket.

Med andra ord; tysk och jude var varandra uteslutande begrepp. Så hade Richard Stern fått svar på sin fråga. Nej, den tyske juden var inte en andra klassens människa. Juden var för det första inte tysk. För det andra skulle han snart inte heller vara människa.

Steg för steg exkluderades Tysklands judar från sammanhang efter sammanhang, identitet efter identitet: ”folkgemenskapen”, samhällslivet, den fysiska miljön, det egna landets territorium, mänskligheten.

Minnessten (Stolperstein) för Dr. Martin Baer, Coburg.

Minnessten (Stolperstein) för Dr. Martin Baer, Koburg.

Processen hade förberetts länge, genom intensivt sandpapprande, vid möten i antisemitiska föreningar, genom antisemitiska skrifter och tidningar. Ta till exempel den sydtyska småstaden Koburg, där vår egen kungs morfar hertig Carl Eduard, regerade även sedan han avsatts efter kejsarrikets fall. Koburg var en av Hitlers favoritstäder. Hertigen belönades efter maktövertagandet med generalsrang i SA för sin generösa attityd.

På en gata i Koburg fick några SA-män redan under dagtid den 9 november 1938 syn på advokaten Martin Baer. ”Där är juden Baer” ropade de, jagade sedan ifatt honom, slog ner honom med en järnstång och släpade honom till polisen där misshandeln fortsatte. Då hade advokat Baer försökt få några förbipasserade soldater att hjälpa honom: ”Jag har själv varit soldat!”.

I den lokalhistoriska volymen ”Die Coburger Juden”, som jag ramlade över i samband med att jag skrev en biografi över vår kungs far för några år sedan, kan man i detalj följa hur exkludering gick till, steg för steg mot barbariet; från de antisemitiska kamporganisationernas möten och föredrag på 20-talet till bojkotterna mot judiska butiker, överfallen, införandet av för judar förbjudna zoner (Hofgarten, teatern, badplatserna), inrättandet av särskilda ”judehus”, deportationerna…

Skulle det kunna ske igen?

Det finns en oklarhet i den frågan. Vad, mer exakt, menar vi med ”det”? När vi tänker på nazismen tänker vi närmast ofrånkomligt på dess sista utvecklingsfas, det fullbordade barbariet: Auschwitz. Vi ser SS-vakterna, hör deras vrålande kommandon, schäferhundarnas skall, ser röken från krematorierna.

Men hur ofrånkomligt det än är att det är detta vi tänker på, och hur viktigt det än är att framtida generationer ständigt har dessa bilder på näthinnan, så medför det ett problem.

Historien upprepar sig ofta, men det är strukturen, de inre mönstren, som återkommer. De yttre formerna förändrar sig. Och, än mer problematiskt, om man bara lärt sig känna igen det redan förvuxna trädet missar man de plantor man hade kunnat rycka upp.

Nazisterna bekände sig till en extrem version av en tankemodell som har djupa rötter i den europeiska historien och i dag tycks populärare än på länge: föreställningen att en given och familjeliknande gemenskap (”folket”, ”nationen” eller, i den nazistiska versionen, ”rasen”) utgör den bästa, eller kanske rentav enda, hållbara grunden för trygghet, välstånd och lycka.

Denna gemenskap definieras oftast genom att man drar en gränslinje mot dem som inte hör till familjen. Man kan tänka sig det hela som en enkel stiliserad teckning av, exempelvis, en häst. Det är de ytor på papperet som inte är häst som får hästen att träda fram, som skapar den.

Därför kräver en politik baserad på gemenskapsidén att sådana ytor identifieras; icke-hästen måste pekas ut.  I sin mest extrema och aggressiva form nöjer sig gemenskapspolitiken inte med att etablera en tydlig skiljelinje mellan familjen och de andra, den postulerar också att de andra, icke-hästen, utgör ett hot som måste elimineras. Det var hitlerismens kärna; det är detta historikern Saul Friedländer kallar ”frälsande antisemitism”.

Per Svensson talar i Stockholms stora synagoga. Foto Hampus Andersson

Per Svensson talar i Stockholms stora synagoga. Foto Hampus Andersson

I dag kommer de antisemitiska attackerna och utfallen ofta från annat håll än på 30-talet. De islamistiska terrordåden i Paris och Köpenhamn, liksom de trakasserier som drabbar den judiska gruppen i min egen hemstad Malmö, är exempel på denna förskjutning.

Men just för att antisemitismen är så anpassningsbar, och just därför att den med sitt djup och sin intensitet och sina konsekvenser (Auschwitz) har en unik plats i den europeiska historien och samtiden, finns det starka skäl att ringa i varningsklockorna också när det ofta är andra grupper än judar som får agera  icke-häst.

När Europa börjar sandpappra fram sitt hat kommer detta hat förr eller senare också att riktas mot judarna. Och just nu kan man höra sandpappret gnidas fram och åter över den civilisatoriska fernissan runt om i Europa, också i Tyskland.

Den tyska flyktingdebatten liknar just nu den svenska: ”Välkomstkulturen” urholkas av nervositet och inrikespolitiska konflikter. Den sociala polariseringen ökar. På den flyktingfientliga ytterkanten växer aggressiviteten och hysterin.

Utvecklingen sammanfattas i en rubrik på tidningen Die Zeits förstasida den 22 oktober 2015: ”Jetz ist es Hass”, Nu hatas det. Och i ingressen till ett långt reportage i veckomagasinet Der Spiegel (24/10 2015) beskrivs läget så här: ”Hatparoller på gatan, hot på internet, attentat mot politiker.”

Vid en Pegida-demonstration i Dresden beklagar en talare att koncentrationslägren inte längre är i bruk. I ett hotmejl till en framträdande representant för SPD, de tyska socialdemokraterna, talas det om ”duschar”, ”gas” och ”ugnar”.

Den hetspropaganda som i flera år odlats på nätplattformar som tyska ”Politically incorrect” flyttas nu ut på torget av rörelser som Pegida, skriver Der Spiegel. ”Hatet blir gripbart, hörbart, kroppsligt”.

Och själv upptäcker jag att den svenska hatsajten Avpixlat publicerar en artikel med rubriken ”Stor rusning efter skjutvapen hos Europas civilbefolkning”, och illustrerar den med flyktingar som trängs på en tågperrong.

Tabun bryts ner. Det som tidigare inte kunde sägas kan nu ropas ut. Det är både ett symptom på, och en bidragande orsak till att den liberala demokratin inte längre kan tas för given ens i de nordeuropeiska välfärdsstaterna.

Per Svensson

Senior Columnist på Sydsvenskan och författare.

Minneskvällen den 9 november arrangerades av SKMA i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens Överlevande och Forum för levande historia.