Ola Larsmo: Högern och antisemitismen: Utvädringen som aldrig blev av

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2015

Många som var drivande i den pronazistiska och antisemitiska opinionen före och under andra världskriget välkomnades in i Högerpartiet och fick tunga positioner i partiapparat och offentlighet. Detta är en del av svensk historia som fortfarande väntar på att genomlysas, skriver Ola Larsmo.  

I februari 1936 kommer det ett brev till Sveriges Nationella Förbunds kontor på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är från juriststudenten Åke Leissner i Uppsala, som knappt två år tidigare bildat ”Nationella Studentklubben”, en lokalavdelning till SNF. Nu är man klara med det uppdrag man fått från huvudkontoret hösten innan: att ”kartlägga det judiska inflytandet i Uppsala”.

Det besked man skickar till Stockholm ska uppfattas som lugnande. ”Endast i ringa utsträckning ha judiska flyktingar vunnit inträde i härvarande läroanstalter.” Antalet ”professorer av judisk ras är obetydligt – inom medicinska fakulteten finnas två och bland pensionerade lärare tre.”

Man slutar sitt brev: ”Beträffande de i den allmänna diskussionen om judiska rasegenskaper påtalade sakförhållandena, dels att judar i allmänhet äga en mindre god fysisk konstitution och dels att judiska affärsprinciper föga äro förenliga med nationella principer eller ens nu gängse svensk köpmannamoral, framhålla vi, att ett genomförande av nationella krav på positiv befolkningspolitik och vidtagande av åtgärder mot roffarkapitalism i största möjliga utsträckning skulle eliminera dessa rasegenskapers skadliga följder.”

Rubrik i SNF:s partiorgan Nationell Tidning i december 1935.

Rubrik i SNF:s partiorgan Nationell Tidning i december 1935.

De som undertecknat ”utredningen” är den nämnde Åke Leissner och hans klubbkamrater Rune Waldekranz, Rolf Sjöberg, juristen Stig Radhe och språkvetaren Helge Kökeritz.

”Judefrågan” debatterades i Uppsala åren före kriget, och långt ifrån bara vid det notoriska Bollhusmötet i februari 1939. Inte minst Åke Leissner utmärker sig; vid en offentlig debatt i december 1935 hävdar han att ”kampen mot antisemitismen vore täckmantel för politisk propaganda”. Samme Leissner är central vid Bollhusmötet, där han talar om ”numerus clausus” – alltså förordar samma begränsning av judiska studenter vid universitetet som man redan infört i Polen. Leissner och hans gode vän Arvid Fredborg hör till dem som intrigerat fram mötet, de och deras kamratkrets med dubbelt medlemskap i Nationella Studentklubben och den borgerliga föreningen Heimdal; flera av dem sitter i bägge styrelserna. Förutom Leissner och Fredborg intar även juristerna Erik Anners och Igor Holmstedt viktiga roller.

Sveriges Nationella Förbund spelade under dessa år en central roll i agitationen mot judar i allmänhet och judiska flyktingar i synnerhet. Det märkliga är att SNF (tidigare SNU, Sveriges Nationella Ungdomsförbund) idag är så osynligt i diskussionen om den svenska antisemitismen. SNF, som 1934 bröt med den tidens högerparti Allmänna valmansförbundet,  var framförallt antisemitiskt och antidemokratiskt. Deras partiorgan Nationell Tidning förde en envis kampanj mot ”judeinvasionen”. Ändå är SNF i dag ganska okänt och den akademiska forskningen kring dem har varit tunn efter historikern Eric Wärenstams två böcker, som kom redan på 60- och 70-talet.

Men i Uppsala, liksom i andra akademiska städer, syntes och hördes de. Allra tydligast i samband med den kampanj våren 1939 som kallats ”Mota Moses i grind” och där de olika studentmötena om ”judeimporten” eller ”akademikerimporten” avlöste varandra. Från nazistiska SSS studentdemonstration på Östermalm 6 februari 1939, Bollhusmötet den 17 februari, över mötet bland läkarstudenter på Karolinska Institutet den 22 februari till motsvarande möte i Lund den 6 mars. Alla dessa möten syftar till att skapa bilden av en stark antisemitisk opinion bland akademisk ungdom, och bakom arrangemangen finner man personer aktiva i nazistiska SSS eller SNF. De brukade inte samarbeta, men att så skett blir synligt särskilt i Uppsala och Lund.

Arvid Fredborg. (Wikipedia, fotograf okänd.)

Arvid Fredborg. (Wikipedia, fotograf okänd.)

Och man lyckas. Debatterna i riksdagen veckorna efter ekar av studentmötenas formuleringar. Dåvarande ecklesiastik- ministern Arthur Engberg (vilken under tjugotalet, som redaktör för Arbetet, själv gjort ett antal antisemitiska utfall) frågar nu med förtvivlan om ”hela Sveriges studentvärld [var] så nazistinfiltrerad som resolutionerna tycktes ge vid handen”?

Bilden är ett resultat av en skicklig kampanj förd av bland andra Leissners och Fredborgs krets i Uppsala och deras kamrater i Lund. Men det är den bild riksdag och regering kommer att förhålla sig till fram till slutet av 1942 – den period då merparten av de massmord vi idag kallar Förintelsen begås.

Åren 1940 till 42 ser det ut som om Tyskland i princip vunnit kriget. Särskilt under 1940. Det är nu som Leissners och Fredborgs kamratkrets gör sitt karriärsprång, med framgångarna från ”Bollhusmötetkampanjen” i ryggen. De publicerar den öppet antisemitiska pamfletten ”Den Svenska Linjen”, där de försöker samla de unga intellektuella ”höger om högern” till ett gemensamt uttalande hur Sverige ska förhålla sig i det nya internationella läget, framförallt gentemot det framgångsrika ”Nya Tyskland”. Man gör klart att man anser att Sverige bör försvara sig militärt om vi blir angripna – men allra helst bör vi samarbeta med andra ”germaner” och spela en roll i ”det nya Europa”.

”Rasfrågan” är och förblir central:

”I nära samband med befolkningsfrågan stå frågorna om rashygien och immigration. Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss t. ex. att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning, som framförallt gör sig påmint i våra sinnessjukhus och på våra sinnesslöanstalter. Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra intet undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. Immigrationsproblemet är helt avhängigt av befolkningsfrågan. Det gäller för oss att se till att något behov av immigration ej finnes. […] Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja.” (DSL s. 23-24)

Ord och inga visor. ”Den Svenska Linjen” har trettiosex undertecknare, förutom sina sex huvudförfattare, och där igenkänns namn från såväl ”judeutredningen” 1936 som Bollhusmötet två år senare.

Den svenska linjenMed denna pamflett som biljett välkomnas stora delar av kretsen kring ”Den Svenska Linjen” in i den tidens Högerparti av partiledaren Gösta Bagge. De är ”coming men”, står för öppenhet mot det ”Nya Tyskland” och via dem kan Högern nå delar av de unga högerintellektuella som drivit av till SNF. De hamnar också på tunga positioner i partiapparat och offentlighet. Arvid Fredborg blir SvD:s nye korrespondent i Berlin – hans företrädare Bertil Swahnström hade rapporterat utförligt om Novemberpogromen men var enligt Fredborgs formulering ”knappast något ljus”. De flesta i gruppen börjar bygga sin karriär på en extrem högerposition där antisemitismen utgör en tydlig beståndsdel.

Det går bra för dem. Leissner knyts till Högerpartiets riksdagskansli som handsekreterare åt vice partiledaren Fritiof Domö. Senare blir han byråchef på AMS och en av grundarna av SACO. 1942 var han också förste ordförande för Sveriges Konservativa Studentförbund, idag Fria Moderata Studentförbundet – vars tidskrift fortfarande heter ”Svensk Linje”. Och under femtiotalet avlönas han med frikostiga stipendier av affärsmannen Axel Ax:son Johnson för att bedriva ”politisk opinionsbildning” – tillsammans med andra ur samma grupp som intrigerade fram Bollhusmötet och senare skrev ”Den Svenska Linjen”, bland dem Arvid Fredborg och Erik Anners. Man kan följa kamratkretsens karriärer i ”Vem är det” och olika uppslagsverk – det rör sig om ett tätt nätverk vars politiska engagemang mot ”judeimporten” på intet sätt legat dem i fatet.

Från 1944 och under åren närmast efter kriget är det flera opinionsbildare som försöker ”göra upp” med de grupper som åren före kriget och under dess upptakt motverkade en mer humanistisk behandling av flyktingar undan naziterrorn. Tidningar som Expressen och syndikalistiska Arbetaren skriver uppmärksammade artikelserier om medlöperiet och antisemitismen, vilket bland annat driver fram den så kallade Sandlerkommissionens granskning av hur Sverige behandlat flyktingar.

Ture Nerman läser Trots allt! 1942. Foto: KW Gullers

Ture Nerman läser Trots allt! 1942. Foto: KW Gullers

En annan som driver på för en sådan uppgörelse är antinazisten Ture Nerman, som i sin tidskrift ”Trots allt!” manar till granskning av ”roddarna” – de som börjar ro mot andra stranden när vinden vänder. Så skriver han till exempel den förödande skarpa artikeln ”När kandidat Fredborg förde raskamp mot judarna” i ”Trots allt!” nr 24 1945.

Under en tid ser det ut som om en sådan uppgörelse skulle komma igång. Men sedan stillnar allt, i Sverige såväl som i de länder som faktiskt genomlevt en ockupation av Nazityskland. Man kan skylla på krigströtthet. Men än viktigare var förmodligen den så kallade ”Pragkuppen” 1948 då kommunistpartiet, uppbackat av Sovjet, tog regeringsmakten. Det är en symbolisk startpunkt för Kalla kriget, där nya stridslinjer dras genom Europa och ”uppgörelsen” med de till synes marginaliserade högerextrema inte längre står högst på agendan.

Antisemitismen tonar också undan i svensk debatt – dock utan att försvinna – när Förintelsen under hösten 1942 blir alltmer känd för en svensk allmänhet, med det starka engagemanget för de deporterade norska judarnas sak i november som en tydlig vändpunkt. Den bild som riksdag och regering tagit för sanning, om en stark antisemitisk opinion som målats upp genom en skicklig kampanj våren 1939, visade sig vara mer av kuliss.

Och varför ska man då rota i sådant? Den som läst så här långt kan tänkas ha vissa invändningar. Varför så ensidigt fokusera på antisemitism till höger när vi idag med säkerhet kan tala om en vänster-antisemitism – för att inte nämna den som alltmer öppet odlas bland grupper med rötterna i Mellanöstern? Är detta viktigt? Det ligger ju långt tillbaka i historien?

Det handlar förstås om helhetsbilden; och om en historieskrivning som förklarar hur antisemitismen traderas i ett samhälle. När jag var barn på sextiotalet var det lätt att göra sig bilden av att Sverige var helt fritt från antisemitism. Den nämndes inte, den var ”passerad” och nedkämpad.

Och så kom den tillbaka.

Som Helene Lööw påpekat finns det en ”svart överlämning” – platser där idéerna från nittonhundratalets första hälft övervintrat. De växer inte ur ingenting. Och låter vi våra politiska preferenser styra vilken sorts rasism och antisemitism vi vill se, vare sig vi blundar med höger eller vänster öga, förminskar vi kampen för det öppna samhället till en fotbollsmatch mellan höger och vänster. Ingen vinner.

En av de få personer som öppet talat om en ungdomlig fascination för fascismen – och hur han genomskådade den – är prästen och författaren Olov Hartman, som i sin självbiografi beskriver hur han drogs till Per Engdahls möten i Uppsala för att senare ta avstånd. Han förklarar sig med ”brist på demokratisk fostran”.

Men denna öppenhet är en bristvara. Och ingenting tyder på att gruppen kring ”Den Svenska Linjen” fann några skäl att tänka om. De verkar tvärtom ha varit mycket konsekventa i sin hållning livet igenom. Och aldrig behövt förklara sig.

Personligen tror jag att det ligger en sanning i den gamla metaforen om att ”vädra ut”. Det som granskats och nagelfarits offentligt blir mindre farligt än det som får gro i hörnen. Det handlar i grunden om hur en demokratisk offentlighet fungerar.

Ola Larsmo

Ola Larsmo är författare. Han har i tre böcker skildrat Sverige under andra världskriget, En glänta i skogen (2004), Djävulssonaten (2007) och senast Förrädare (2012).