Heléne Lööw: Bakom våldet

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2015

Gästkrönika av Heléne Lööw

 Åter brinner flyktingförläggningar. Debattklimatet hårdnar. En viss mobilisering från olika nätverk och grupperingar, bland annat med en uttalad  antimuslimsk agenda som t.ex. Nordisk Ungdom, börjar skönjas. Attacker mot förläggningar, framför allt de som hyser ensamkommande ungdomar, har dock förekommit under förhållandevis lång tid, men plötsligt i samband med de flyktingar som nu kommer från Syrien, Irak och Afghanistan så tar det fart och exploderar in i offentligheten.

I november 2015 kastades t.ex. en handgranat mot ett planerat flyktingboende, vilket tar attackerna till helt nya nivåer. Samtidigt har utsattheten för minoriteter som judar, romer och muslimer ökat och visar inga tecken på att avmattas.

Och mitt i allt detta omsatte en lone wolf-terrorist sina föreställningar i fasansfull verklighet: hans mål var skolbarn i Trollhättan, utvalda på grund av sin etnicitet och hudfärg. Ingen vet om dessa parallella vågor av hatbrott kommer att avta eller om vi befinner oss i början av en upptrappning, ingen vet heller, med undantag för fallet i Trollhättan, vilka gärningsmännen är.

Det finns vissa paralleller med hur situationen var på 1980- och början av 90-talet. Då som nu skedde en successiv upptrappning av attacker mot flyktingförläggningar, som tilltog i intensitet och exploderade in i offentligheten. Lasermannen härjade, den judiska begravningsplatsen i Stockholm vandaliserades och vit makt-grupper började mobilisera.

I så väl media som i den offentliga debatten beskrevs gärningsmännen omväxlande som organiserade rasister eller ”fulla okunniga pojkar som inte vet vad de gör”. Det var dock  ingen koordinerad våg. Det var flera parallella vågor som sammanföll i tid och som kom att existera i en symbios med varandra.

Men vilka var gärningsmännen? Vilka motiv hade de? Säkerhetspolisens undersökningar av 103 misstänkta/dömda attentatsmän 1990–1992 ger vissa ledtrådar till vilka människor som förövar attentat mot flyktingförläggningar/asylsökande.

Utredningarna visar följande. Huvuddelen av de personer som dömts eller misstänkts för främlingsfientliga angrepp vid tidpunkten för brottet var mellan 16 och 25 år.  Av de 103 misstänkta/dömda gärningsmännen var 58 straffade tidigare, 30 av dessa var gravt kriminellt belastade, de övriga av de straffade var dömda för mindre förseelser, 52 var alkoholpåverkade vid tidpunkten för brottet och 100 av de misstänkta/dömda kom från orten där brotten begicks eller från dess omedelbara närhet. Polisutredningarna visar också att ytterst få av de misstänkta/dömda hade någon form av organisationsanknytning.

En genomgång av det juridiska materialet gav fler ledtrådar till vilka de var, bl.a. klarnade motivbilden. De motiv personer som dömdes för attentat mot flyktingförläggningar under perioden 1988–1992 uppgav – vi ska ha i åminnelse att uppklaringsprocenten var låg – visar dock klart att det huvudsakliga motivet var rasism i olika former.

Motiven kan indelas i tre huvudkategorier. Den första kategorin är ”personliga motiv”, dvs. gärningsmannen uppger som orsak till attentatet att han exempelvis blivit eller tror sig ha blivit bestulen av flyktingar från den lokala förläggningen. Ett annat vanligt motiv som kan föras till samma kategori är att gärningsmannen uppfattar flyktingarna som oförskämda.

Den andra motivgruppen kan karaktäriseras som ”frustration och protest”, dvs. gärningsmannen uppger som motiv att han ”ville väcka debatt om svensk flykting- och invandringspolitik”, ”få folk att vakna” osv. I vissa fall uppger även gärningsmannen att attentat är det enda sättet att göra sig hörd, eftersom ”politikerna inte lyssnar”. I vissa fall motiverar gärningsmännen attentatet med att ”alla andra tycker så här men ingen gör något”, ”flyktingarna är det enda man snackar om, alla är emot dem”.   Gärningsmännen tycks i viss mån uppfatta sig själva som ”hjältar” som utför ”det som många vill men inte vågar göra”.

Den tredje kategorin kan benämnas ”hat och ovilja”, dvs. gärningsmannen uppger t.ex. att han ”hatar dom djävlarna”, ”inte tål araber” etc. Även om det är svårt att spåra någon djupare ideologisk medvetenhet bakom attentaten, visar således  genomgången av domar och förundersökningar att det huvudsakliga motivet bakom handlingen är ovilja mot flyktingar.

Attackerna mot flyktingförläggningar och asylsökande är i ett antal fall kulmen på en lång historia av fientlighet och konflikter på orten, i form av  spontana lokala protestaktioner mot förläggningen, butiksägare som vägrar låta flyktingarna handla i butiken, bråk mellan asylsökande och lokalbefolkning osv. De män från trakten som slutligen utför attentaten skulle kunna ses  både som det extremaste uttrycket för en existerande mentalitet på orten och som resultatet av olösta konflikter i lokalsamhället .

Om mönstret är detsamma nu återstår att se. Nya dimensioner har också tillkommit, den kommunikativa revolutionens ankomst är en sådan. Andra skillnader är att vi inte ännu så länge ser protester i form av demonstrationer utanför förläggningar i samma omfattning som tidigare.

Det tycks också  finnas ett mönster i att attacker riktas mot förläggningar innan flyktingarnas ankomst, vars syfte synes vara att förhindra etablerandet av förläggningar eller få kommuner att backa på tidigare beslut att ta emot flyktingar. Att rikta attacker mot planerade boenden tycks i viss mån  vara en “framgångsrik” strategi, då försäkringsbolag säger sig inte vilja försäkra fastigheterna och kommuner drar tillbaka sina erbjudanden.

Heléne Lööw

Docent i historia och biträdande föreståndare för centrum för polisforskning vid Uppsala universitet.