Willy Silberstein i Dagens Arena: Kampen mot antisemitism kräver bättre kunskaper och en konsekvent antirasism

I Dagens Arena den 9 november 2015 – minnesdagen för Novemberpogromen 1938- skriver SKMA:s ordförande Willy Silberstein om den samtida antisemitsmen och om behovet av en fördjupad kunskap och en konsekvent antirasism.

”Mörka moln hopar sig över Europa. I land efter land ser vi hur nationalism, rasism och politisk extremism på nytt breder ut sig, och hur rasistiska våldsbrott ökar, ” skriver han och understryker att Sverige inte är något undantag. Silberstein fortsätter:

Till den dystra bilden hör även en allt öppnare och aggressivare antisemitism. I sociala medier förekommer en omfattande spridning av antijudiskt hat och konspirationsteorier, och i etablerade medier och debatt är stereotypa bilder långtifrån ovanliga. I vissa länder har antalet registrerade hatbrott mot judar ökat markant.

Situationen ser emellertid olika ut i olika länder. Attitydundersökningar visar att det finns stora skillnader vad gäller utbredningen och arten av antijudiska uppfattningar. Men de visar också att denna typ av attityder förekommer i olika opinioner, inklusive i den politiska mittfåran.

Forskningen tydliggör dessutom att den samtida antisemitismen i Europa hämtar näring ur olika källor – Mellanösternkonflikten är blott en av dessa – och exploateras i olika politiska syften.

För att förstå antisemitismens fortsatta närvaro och lockelse är det viktigt att vara medveten om dess djupa historiska rötter och utveckling, men också om dess särdrag, inte minst föreställningar om ”judisk makt” och världsomfattande konspirationer.

Antisemitismen kan på detta sätt tjänstgöra som en alternativ världsbild, en alternativ förklaring till historiska och politiska skeenden, i dåtid såväl som nutid, nationellt såväl som globalt.

I dag hittar vi denna form av judehat i framför allt nazistiskt präglade högerextrema rörelser och extrema islamistiska rörelser. I båda dessa miljöer är myten om den judiska världskonspirationen en central del av ideologi och propaganda. Och för båda dessa rörelser, som representerar den mest våldsinriktade extremismen, utgör judar en primär måltavla.

Detta har resulterat i mängder av antijudiska hatbrott begångna av högerextremister liksom en lång rad jihadistiskt motiverade terrorattentat mot judiska mål, senast i Paris och Köpenhamn tidigare i år.

Men antisemitiska föreställningar kan även framträda i föregivet progressiva sammanhang som förvrängd ”maktkritik”. Vi ser också hur judehatet i vissa fall utesluts från det antirasistiska engagemanget när det inte handlar om uppenbar nazism. I sådana fall kan i antirasismens namn antisemitiska yttringar och föreställningar urskuldas som kritik av ”Israel”, ”världsordningen” eller de politiska och ekonomiska ”eliterna”.

För att antisemitismen effektivt ska kunna motverkas behövs utan tvivel större kunskaper om vad antisemitism är, men också en antirasism som är konsekvent.

En antirasism som exkluderar eller är tyst om vissa former av rasism är ingen antirasism. Och en antirasism som dessutom accepterar och därmed legitimerar somliga typer av rasism är, oavsett vilken hatlära det rör sig om, endast ett symptom på det problem den påstår sig bekämpa.

Novemberpogromen i Nazityskland 1938 var en vattendelare, som markerar början på slutet av vägen till Auschwitz. Minnet av den förpliktigar, och när vi i dag högtidlighåller minnet finns det anledning att fundera över om vi dragit rätt lärdomar från den tiden och hur de i så fall förvaltats.

Läs hela artikeln här.