Volker Weiss: Damaskusaffären 1840. Så nådde europeisk antisemitism Mellanöstern

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2015.

Anklagelser om ritualmord i Damaskus 1840 ledde till förföljelser av judar i Levanten och bidrog till att europeiska kristna antisemitiska bilder gavs spriding i Mellanöstern. Affären ledde även till internationella politiska förvecklingar och markerar den judiska diplomatins begynnelse. Damaskusaffären är inte bara en viktig historisk händelse, beskyllningarna från 1840 ekar än idag, skriver den tyske historikern Volker Weiss.

I maj 1840 sände Heinrich Heine från Paris en det plågade förnuftets suck till Augsburger Allgemeine Zeitungs läsare. I Europa, skrev han, är det utan tvekan ”bara i dikter och romaner som det talas om de där häxorna, varulvarna och judarna som behöver blod från fromma kristna barn för sin satanistiska ritual”. Här tjänade sedan länge förfädernas ”förfärande naiva sägner” som underhållning för den upplyste. Men i ”Österlandet” återuppväcker man nu dessa förskräckliga legender, skrev Heine. Under tortyr hade man pressat  judar att säga att det ”behövdes en del kristet blod till pesachfirandet” så att det ”torra påskbrödet” kunde ”doppas” i det.

Bild på fader Tommaso och hans tjänare från tiden för Damaskusaffären. Wikimedia Commons.

Bild på fader Tommaso och hans tjänare från tiden för Damaskusaffären. Wikimedia Commons.

Bakgrunden var en nyhet som kom från Damaskus. Där hade den sardiske kapucinermunken Tommaso da Calangiano och hans tjänare Ibrahim Amara försvunnit den 5 februari. Prästen, som verkat i Damaskus i mer än tre decennier och var känd som vaccinationsläkare, skulle senast ha iakttagits i stadens judiska kvarter. Misstankarna riktades omedelbart mot dess invånare. Ett rykte om rituell slakt började cirkulera. Mobben angrep judiska församlingar långt utanför Damaskus.

En i europeisk historia välkänd upptrappning hotade. Det var inte så mycket muslimer som kristna och europeiska diplomater i Damaskus som bidrog till detta: det var framför allt de som styrde händelseutvecklingen och som framkallade en katastrof för judarna.

Mellanösterns katoliker stod under Frankrikes beskydd, och därför lade sig den franske konsuln greve Benoît de Ratti-Menton i utredningen. Han uppfattade munkens försvinnande som ett angrepp på den franska nationen – och var övertygad om att fader Tommaso fallit offer för en hemlig judisk kannibalistisk rit.

Utan ingreppet från diplomaten och dennes omgivning hade kanske de osmanska myndigheterna låtit saken bero, särskilt som judarna togs i beskydd av stadens muslimske polischef. Men Ratti-Menton hade guvernören Sherif Pasha på sin sida. Så följde massarresteringar, under vars höjdpunkt mer än 60 judiska barn togs som gisslan. Spioner sattes i arbete och judiska hem genomsöktes. Men varken munken eller dennes tjänare hittades. Däremot fann man något annat: man hittade benrester och sönderrivna tygbitar i avloppsvattnet – och påstod att de tillhörde de saknade.

Några bevis fanns inte. Men Ratti-Menton fick det han ville. Flera judar ”erkände” under tortyr att munken ”skäktats” av församlingsmedlemmar. Namn på rabbiner, bankirer och köpmän uppgavs. En lärd jude konverterade till islam för att rädda sitt liv. Tillsammans med andra tvingades han översätta Talmud till arabiska och anföra teologiska bevis på judarnas fientliga inställning.

Många judar överlevde inte tortyren, däribland ett vittne som observerat munken utanför det judiska kvarteret. Andra upplysningar, som den om en konflikt i vilken munken skulle ha varit indragen, undanhölls. De passade helt enkelt inte in i bilden.

Ändå nådde inte Ratti-Menton sitt mål. Utan att vila – det var som en regelrätt besatthet – letade han efter flaskorna med ”kristet blod” som de judiska mördarna enligt honom måste ha fyllt. Naturligtvis hittade han ingenting och kapucinermunkens och dennes tjänares öde förblev ouppklarat, och är så än idag.

Vidsträckta konsekvenser

Men judarnas situation förändrades i hela Levanten, det område vid östra Medelhavet som stod under osmanskt styre och där judar sedan förislamisk tid utgjort en integrerad del av samhället. Plötsligt verkade olösta brott ha fått en förklaring: I Smyrna och på Rhodos framkastades anklagelser om ritualmord, och uppror och övergrepp blev följden. Även i Beirut vågade judar knappt visa sig ute på gatorna.

Judisk familj i Damaskus, kring sekelskiftet 1900. Wikimedia Commons.

Judisk familj i Damaskus, kring sekelskiftet 1900. Wikimedia Commons.

Via fransk press nådde  underrättelserna Europa där de vidareförmedlades från land till land som ett blodigt spektakel från Orienten. Eftersom tidningar kopierade varandras internationella nyhetsartiklar kom den negativa ton som dominerade i den franska pressen snabbt att prägla den europeiska debatten. För att åskådliggöra förhållandena i ”Orienten” lade tidningarna stor vikt vid beskrivningarna av förhörsmetoderna. Blodisande detaljer – om hur människor klämdes, piskades, brändes och utsattes för andra plågor – möjliggjorde för läsarna att uppröras lika mycket över ”judarna” som ”turkarna”. Framför allt var det monarkistiska och katolska medier som betjänade publikens sensationslystnad.

I Europa var blodsanklagelserna mot judar bekanta sedan medeltiden. Här visste judarna att beskyllningen kunde utvecklas till en fråga om liv eller död: I Damaskus stod än en gång hela judenheten under misstanke. Judiska tidningar försökte därför motverka att affären blev till en omfattande mediahändelse.

I den reforminriktade  Allgemeinen Zeitung des Judentums uppmanade Ludwig Philippson till solidaritet med Damaskus judar. Och i Leipziger Zeitung publicerade Leopold Zunz, som ledde det judiska lärarseminariet i Berlin, sin berömda text Wort zur Abwehr [Ett genmäle].

Han upprördes framför allt över fabrikationen av förfalskade Talmudcitat. Med skärpa angrep han en anonym kristen skribent som under pseudonymen ”Professor von der Saale” intygat att åtminstone andemeningen i de falska passagerna kunde vara riktig. När kristna misstänks, invände Zunz ilsket, skulle ingen komma på tanken att översätta hela deras kanon av heliga texter ”till arabiska eller saxiska”. Om en jude mördades var det ingen som krävde att ”de kristnas gator” skulle spärras av, att ”barnen skulle tas ifrån dem och ledare torteras”.

Zunz visste att orsaken endast var de europeiska imperiernas makt. De ”kristna förordningarnas” förmåga att övertyga berodde endast ”på slagskeppen”, sammanfattade han nyktert. Judarna saknade allt detta, för dem återstod ”endast att argumentera det rättfärdiga i sin sak”.

Judisk diplomati

Affären markerar samtidigt den judiska diplomatins begynnelse. Medan de tyska judarna förlitade sig på argumentens styrka tog deras trosfränder i andra länder ytterligare ett steg. I Frankrike och England var judarnas rättsliga och samhälleliga ställning bättre och där skedde en politisk organisering av försvaret. Medel samlades in från hela Europa och motåtgärder samordnades. Till och med från USA rapporterades om demonstrationer och protestskrivelser.

Petitioner skickades även till bankhuset Rothschild; en stödkampanj började skönjas. Den brittiske magnaten Moses Montefiore och den franske juristen Adolphe Crémieux upprördes till den grad av nyheterna att de i början av augusti reste till Alexandria i Egypten med en judisk delegation. Initiativet saknade motstycke i judisk historia.

Muhammed Ali. Målning av Auguste Couder 1840. Wkimedia Commons

Muhammed Ali. Målning av Auguste Couder 1840. Wikimedia Commons.

Krisen ledde till internationella politiska förvecklingar. När den franske konsuln Ratti-Menton och guvernören i Damaskus, Sherif Pasha, framkastade sina monstruösa beskyllningar var nämligen Syrien en provins som styrdes av en regering anförd av Egyptens illojale osmanske härskare Muhammed Ali. Från Alexandria hade denne utmanat sultanens centralmakt i Istanbul. Frankrike gav honom understöd, vilket gynnade den kristna minoriteten i Syrien och gav den franske konsuln betydande makt. På så sätt drogs Damaskus judar in i en av européerna underblåst kris i det osmanska riket.

Konflikten fick näring inte minst av en egenart i den osmanska rättsordningen: milletsystemet. Sedan 1400-talet reglerade det ärenden som rörde de icke-muslimska grupperna. I jämförelse med det medeltida och tidigmoderna Europa – ”den stora tortyrkammaren”, som judarna kallade det – var systemet närapå förebildligt: det gav dem skydd och erbjöd ett omfattande självstyre. Förvisso diskriminerades kristna och judar i förhållande till muslimer, men de kunde vända sig direkt till makthavarna och nå de högsta befattningar.

Konkurrens och utsatthet

Under 1800-talet, om inte tidigare, visade sig dock milletsystemets baksidor. Samtidigt som medborgarskapstanken bredde ut sig i Europa, så fortsatte i det osmanska riket de olika religiösa grupperna att, oberoende av varandra, ha kontakt och förhandla med makten. Endast grupptillhörigheten säkrade den enskilde individens existens, och i den sköra proportionella representationens kulisser stred tvångsgemenskaperna förbittrat om inflytande. Istället för stabilitet skapade systemet fiendskap: Alla lurpassade på varandras svagheter. I oklara fall ställdes hela grupper till ansvar.

Judarna var inte de enda som föll offer för sådana motsättningar: 1860, tjugo år efter Damaskusaffären, raserade muslimer stadens kristna kvarter. Spår av milletsystemet sätter ännu idag sin prägel på konflikterna i regionen.

Anklagelsen från 1840 bar dessutom omisskännliga spår av en konflikt som rörde ekonomisk konkurrens och som löpte längs etnisk-religiösa linjer. I Damaskus fanns kristna, judiska och muslimska handelsmän. Genom sitt läge längs med Sidenvägen hade staden sedan århundraden varit en viktig handelsplats mellan öst och väst. Men genom den europeiska sjöfartshandeln hamnade den i skuggan av det lägligare belägna Beirut, och dess betydelse försvagades.

I denna situation klarade sig i synnerhet kristna och judisk handelshus bättre, med deras tätare förbindelser med Europa, men i och med den allt skarpare konkurrensen kom de allt oftare i konflikt. Det var således ingen tillfällighet att medlemmar ur de mest inflytelserika judiska köpmannafamiljerna snart stod i centrum för anklagelserna.

En av de anklagade, Isaac Picciotto, kunde uppvisa ett solitt alibi för tidpunkten för försvinnandet: han hade deltagit i en fest hos en muslimsk köpman. Det var också Picciotto som slutligen fick affären att byta riktning. Som österrikisk medborgare erhöll han privilegiet att hållas fången på det habsburgska konsulatet. Där riskerade han ingen tortyr – utan kunde gå på offensiven. Framför allt hjälptes han av det internationella anseende hans familj åtnjöt. Släktingar till honom verkade som honorärkonsuler vid bland andra de svenska, holländska och preussiska beskickningarna; en farbror till Picciotto var habsburgsk konsul i Aleppo. Dessa förbindelser gav löfte om beskydd.

Den unge köpmannens oväntade självförtroende fick Ratti-Menton ur gängorna, inte minst efter att den österrikiske konsuln, Caspar Merlato, gått på konfrontationskurs med sina franska kollegor och ifrågasatt anklagelsen. Merlato informerade sina överordnade i Alexandria om de franska kollegornas hållning och rapporterade om de grymma förhörsmetoderna. Rapporten nådde till sist den franska pressen, och även Heine tog upp den.

Skandal i Paris

Affären växte nu i allt vidare cirklar. Och under tiden hamnade även Merlato i åklagarens sikte: rykten kom i svang om att katoliken i själva verket var jude. Till slut vände sig den österrikiske generalkonsuln i Alexandria till baronen James de Rothschild, som tillvaratog Habsburgs intressen i Paris, och bad honom informera den franska regeringen om deras företrädares olämpliga agerande. Han understöddes av sin preussiske kollega i Beirut, som också fann anklagelsen absurd.

Som en följd av internationella påtryckningar och uppvaktningen från den europeiska judiska delegationen agerade slutligen de osmanska och egyptiska myndigheterna. I augusti beslutade den syriske guvernören i Alexandria, Muhammed Ali, att de sista fångarna skulle friges.

Paris riskerade en skandal. Den franske konsulns plan, att på judarnas bekostnad stärka kristenheten i Damaskus och i förbund med Muhammed Ali utvidga Frankrikes inflytande i Levanten, hade gått om intet. Muhammed Alis växande makt hade tvingat ut den gamla antifranska koalitionen med Storbritannien, Ryssland, Preussen och Österrike på scenen. De intervenerade till förmån för den osmanska centralmakten. Frankrike tvingades ge upp sina ambitioner. Det blev ett utrikespolitiskt bakslag, som Frankrike sökte kompensera med territoriella anspråk gentemot Tyska förbundet: på Mellanöstern- och Damaskuskriserna följde Rhenkrisen 1841.

Även om den idag allmänt har fallit i glömska så är Damaskusaffären en av 1800-talets avgörande händelser. Den fogar samman nästan alla dåtida negativa utvecklingstendenser till en bild som hotfullt pekar mot framtiden: religiösa motsättningar, imperialistisk politik och ekonomiska intressen utlöste folkliga känslostormar som riktades mot judarna.

Syriens tidigare försvarsminister Mustafa Tlas gav på 1980-talet ut boken "The Matzah of Zion", som spred myten om judiska ritualmord.

Syriens tidigare försvarsminister Mustafa Tlas gav på 1980-talet ut boken ”The Matzah of Zion”, som spred myten om judiska ritualmord.

För det första misslyckades den europeiska diplomatin, istället kom judar att på ett gränsöverskridande sätt själva värna sina intressen. Affären gav viktiga impulser till den judiska självorganiseringen, från bildandet av  Alliance Israélite Universelle i Frankrike 1860 till försvaret av judars rättigheter, ända till den tidiga sionismen. Och den gjorde de europeiska judarna medvetna om de orientaliska judarnas belägenhet.

Hatet ekar än idag

Men Heines förhoppning, att blodsanklagelsen mot judarna slutgiltigt skulle förvisas till sagornas värld, kom inte att infrias under de påföljande decennierna. Under 1800-talet ägde ytterligare 40 ritualmordsrättegångar mot judar rum, mer än en fjärdedel av dem i de tyska staterna. Och Damaskusprocessen fortsatte att hemsöka sinnena.

Friedrich Wilhelm Ghillany, professor i Nürnberg, publicerade 1842 sitt omfångsrika verk Die Menschenopfer der alten Hebräer [De gamla hebréernas människooffer]. I hemlighet, skrev han, fördes inom judendomen en förmosaisk offerkult vidare – detta stod visserligen i strid med alla religiösa lagar, men genom påståendet om en hemlig praxis så kunde varje teologisk invändning avvisas redan på förhand.

Även i Frankrike ansåg motståndarna till judarnas jämställdhet att affären givit dem rätt. Gougenot des Mousseaux, som orubbligt förfäktade ett katolskt kungadöme, publicerade 1869 en bok om Damaskusaffären som inkluderade de antisemitiska konspirationsteoriernas alla grundelement. Texten fann så småningom sina läsare även i Tyskland. 1921 översattes den av Alfred Rosenberg, som senare blev den nazistiska rörelsens ”chefsideolog”.

Propaganda om judiska ritualmord i Hizbollahs tv-kanal Al Manar 2003 (skärmbild).

Propaganda om judiska ritualmord i Hizbollahs tv-kanal Al Manar 2003 (skärmbild).

De mest dramatiska följdverkningarna hade affären emellertid i Mellanöstern. Genom intrigerna 1840 spreds där den kristna judefientlighetens stereotyper. Som historiker har visat återspeglade dessa med endast marginella avvikelser de beskyllningar som låg till grund för de medeltida ritualmordsprocesserna i Europa. Jerusalemhistorikern Jonathan Frankel betraktar därför inte affären som början på en tradition utan som dess återupplivande.

Så sent som på 1980-talet publicerade den syriske försvarsministern Mustafa Tlas en bok som upprepade blodsanklagelsen från Damaskus, och myten om den ”judiska blodtörsten” omhuldas än idag i regionen. Så ekar beskyllningarna från 1840 in i vår tid – det må sedan vara i Hamas antisemitiska hets eller, som nyligen, i ”Islamiska statens” hatpropaganda.

Volker Weiss

Artikeln publicerades ursprungligen i Die Zeit, nr. 31, 2015. SKMA tackar Volker Weiss för tillståndet att publicera texten. Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.