SKMA: Antirasismens antisemitismproblem (uppdaterad version)

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2015. Den utgör en uppdaterad och något omarbetad version av en text med samma rubrik som publicerades på SKMA:s blogg 1/9 2015.

Under senare år har antisemitiska yttringar mött tydligare motreaktioner än på länge. Men ibland tycks solidariteten med judar som utsatt grupp fortfarande sitta långt inne, anmärkningsvärt nog även i delar av den rörelse som betecknar sig som antirasistisk. SKMA belyser en oroväckande tendens.

Få diskussioner om rasism förs idag utan att retoriska grepp av typen ”hade det gällt judar så hade reaktionerna sett annorlunda ut” eller ”byt ut X, Y, Z mot judar”. Därigenom frammanas en bild av ett samhällsklimat där judar i motsats till andra utsatta kategorier alltid omhuldas och skyddas och där antisemitismen i motsats till andra rasismer är bannlyst och, om den mot förmodan någonsin skulle visa sig, ständigt möter ett unisont och kraftfullt motstånd.

Denna verklighetsbild är lika falsk som obehaglig. Den vilar på problematiska och inte sällan antisemitiskt anstrukna föreställningar om judar som en enhetlig, privilegierad och mäktig grupp, och mynnar ibland ut i en irritation och ilska som tycks stegras av det blotta faktum att antisemitism alls ges uppmärksamhet eller möter protester. Vi såg tydliga exempel på detta senast i vintras då vissa debattörer föreföll uppröras mer av att polisen temporärt förstärkte skyddet vid judiska institutioner i Sverige än att judar mördades i terrordåd i Danmark och andra europeiska länder.

Rapparen Dani M var dragplåster på "Klassfesten".

Rapparen Dani M var dragplåster på ”Klassfesten”.

I en tid när motstånd mot gruppfientlighet i alla dess former borde vara en central uppgift för alla som värnar det demokratiska samhället är ”antirasism” tyvärr ofta ett stridsrop för dem som tycks ha litet emot rasism så länge den riktas mot ”rätt” grupp. Dessbättre accepteras dock i regel inte opinioner som är blinda för eller ser mellan fingrarna på rasismen mot muslimer, svarta eller romer som antirasister i den bredare samhällsdebatten. Men alltför ofta kan de som blundar för judehat eller till och med ser antisemitismen som förenlig med en antirasistisk hållning framträda och godkännas som representanter för den antirasistiska rörelsen i Sverige. Under senare tid har vi sett flera nedslående exempel på detta.

”Sataniska judar”

Varje år arrangeras Mänskliga rättighetsdagarna, en mötesplats där civilsamhälle, akademiker, politiker och myndigheter kommer samman för att stärka arbetet med mänskliga rättigheter. Bland arrangörerna återfinns t ex Svenska kyrkan, Fonden för mänskliga rättigheter, Föreningen Ordfront, Diakonia, Raoul Wallenberg Institutet vid Lunds universitet och Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet.

På MR-dagarna 2015, som äger rum i Göteborg 9-10 november – alltså på 77-årsdagen av novemberpogromen 1938 – utgör kampen mot rasism ett huvudtema. ”Under Mänskliga Rättighetsdagarna 2015 kommer vi att granska rasismen och den strukturella diskrimineringen i Sverige och världen samt diskutera idéer och metoder för hur vi kan motverka detta”, utlovar arrangörerna. Det är utmärkt. Men om nu kampen mot rasismen är så viktig, varför utsåg man då en person som gjort antisemitiska uttalanden att leda arrangemanget?

Till konferencier för MR-dagarna utsågs Nabila Abdul Fattah, även känd som rapartisten Nabila. I en av sina låtar (Ya hobbi falastin) beskriver hon ”judarna” som mäktiga sataniska varelser:  ”Satan tog sig in i era hjärnor och sa att ni skulle styra”, ”era hjärtan är svarta” rappar Nabila (”satan crawled up in your mind and said that u ruled”, ”cuz all your hearts are black”).

I låten framställs ”judarna” även som kollektivt ansvariga för Israels politik: ”vem trodde att judarna som själva utsatts för sådana övergrepp kunde göra detta mot andra folk” (”whoever thought the jews who themselves been so abused could do this to other people”). Nabila hade vid denna tid aldrig tagit avstånd från dessa rader och både låten texten var  fortfarande tillgängliga på hemsidan nabila.se.

När SKMA och andra riktade kritik mot MR-dagarna för valet av mötesledare distanserade sig Nabila Abdul Fattah från låttexten. På MR-dagarnas hemsida skrev hon: ”När jag var yngre hade jag svårt för att skilja på ett folk och ett lands politik. […] Hade låten skrivits i dag hade jag formulerat mig annorlunda.”

SKMA välkomnade Abdul Fattahs distansering, men noterade också att budskapets problematik inte kan reduceras till likställandet av judar och Israel. (Beskrivningen av hela kategorier av människor som sataniska är avhumaniserande och har genom historien utgjort ett ledmotiv i rasistisk och antijudisk propaganda). Arrangörerna, som påstod sig inte ha känt till låten, förklarade att de i och med Abdul Fattahs uttalande hade fortsatt förtroende för henne som konferencier. (Abdul Fattah meddelade ett par veckor senare att hon hoppade av uppdraget, men angav andra skäl för detta.)

Endast okunskap kan knappast förklara arrangörernas agerande. Inte osannolikt handlar det även om att rasismen i detta fall är av ett slag som inte riktigt räknas. Att uttryck eller stöd för antisemitism inte anses hamna i konflikt med ett antirasistiskt patos visas också av att studieförbundet Ibn Rushd accepteras som medarrangör av MR-dagarna. Ibn Rushd har – vilket heller inte är okänt – vid flera tillfällen varit medarrangör av seminarier dit antisemitiska propagandister inbjudits som föreläsare.

Ett annat illustrativt exempel kan hämtas från den i antirasistiska miljöer inflytelserika sajten ”Inte rasist, men…”, som framför allt granskar SD:s propaganda. När sajtens redaktör Henrik Johansson den 11/12 2014 i ett inlägg på Facebook uppmärksammade rapparen Dani M:s antisemitiska budskap möttes han av en flod av inlägg från vanligtvis uppskattande följare som ifrågasatte antisemitismen och förbannade kritiken mot Dani M. Johanssons svar är värt att citera: ”Hej alla så kallade antirasister som nu helt plötsligt är så ‘kritiska’. Ni har inga problem att kalla en politiker eller person för rasist när vi visar att hen gillat rassesidor, sagt rasistiska och svepande saker osv. Men nu helt plötsligt duger inte mängder av ovanstående information för att belägga att en person har problem med sina värderingar? Ni bör se över hur konsekventa ni är i er syn på rasism.”

Solidaritet – med vissa

Just denna dubbla hållning präglade musikfestivalen ”Klassfesten” som ägde rum på Slakthuset i Stockholm den 29 augusti. Festivalen, som arrangerades av en grupp fackligt aktiva personer, sade sig vilja ”sprida budskap om solidaritet, kamp, rättvisa och jämlikhet”. Överskottet går till en organisation som arbetar med flyktingars och migranters rättigheter. Det är lovvärt, men solidariteten har sina gränser.

Affischnamnet för ”Klassfesten” var ingen mindre än Dani M. Han har, som Samuel Nudel, SKMA, Expo och andra uppmärksammat, under lång tid spridit antisemitiska konspirationsteorier och uttryckt stöd för det högerextremt anstrukna, konspiracistiska och antijudiska Partiet De Fria. Arrangörerna av ”Klassfesten” uppmärksammades på detta på sin Facebooksida före festivalen men raderade kritiska frågor.

Efter att arrangemanget gått av stapeln riktades i sociala medier på nytt kritik mot att en festival som säger sig vila på antirasistisk grund bjuder in och därmed legitimerar en artist som sprider judehat och antidemokratiska idéer. På detta svarade initiativtagaren Jenny Bengtsson, ordförande i Hotell- och restaurangfacket Stockholm-Gotland och ledarskribent i ETC, att hon inte såg några problem med Dani M:s budskap. Istället angrep hon dem som kritiserade inbjudningen: ”Vi arrangerade en festival. Stämningen var väldigt enande. Det som händer nu är splittring.”

I Metro 10/3 2015 skrev Jenny Bengtsson om vikten av att aldrig backa när det gäller kampen mot Sverigedemokraternas politiska budskap: ”I mitt Sverige vinner inte rasismen. Någonsin. Det får kosta vad det vill.” Det är uppenbart att principen inte gäller rasism mot judar, i alla fall inte så länge den kommer från ”rätt” håll.

Skärmklipp TV4

SVT uppmärksammar SKMA:s kritik mot TV4:s program ”Lyckliga gatan” (skärmbild).

En liknande hållning tycks prägla TV4. Till programmet ”Lyckliga gatan” anlitades återigen Dani M. När tv-kanalen fick kritik för detta så avvisades denna med olika argument. Bland annat hävdade programchefen Anna Rastner i DN 23/9 att Dani M ”tagit avstånd från det han har sagt och skrivit”. Men det stämmer inte. Till SVT 25/9 meddelande Dani M tvärtom att han vägrade svara på ”huruvida han står fast vid sina uttalanden eller vad han menar med dem”.

TV4 såg heller ingen motsättning mellan att anlita en antisemitisk artist och kanalens så kallade ”Nollrasism”. Dani M – som även förmedlar antijudiska och konspiracistiska budskap i vissa låtar – skulle medverka i programmet ”för att han är en av Sveriges mest intressanta rappare”, förklarade Rastner.

Mönstret känns igen från rader av liknande föregivet antirasistiska arrangemang dit artister eller talare som sprider hat mot judar bjudits in. Arrangörerna upplyses om gästernas antisemitiska budskap och påminns om att judehat och antirasism är oförenligt, men kritiken viftas bort med att personerna i fråga ”tar avstånd från antisemitism” (som om det skulle ha betydelse för sakfrågan, som om arrangörerna skulle acceptera t ex rasistiska Avpixlat-skribenters bedyranden att de ”tar avstånd från rasism”) eller att det handlar om ”kritik av Israel”.

Företeelsen är inte ny. I Sverige har vi sedan länge sett exempel på denna typ av argumentation. Det räcker med att påminna om hur Radio Islam på 1980-talet länge ihärdigt försvarades i namn av antirasism och, naturligtvis, ”Israelkritik”. Detsamma har gällt konstnären Lars Hillersbergs antisemitiska bilder.

Antisemitismen osynliggörs

Problemet handlar inte bara om en acceptans för rasism mot judar så länge den uttrycks från ”rätt” håll. En annan delvis annorlunda men besläktad aspekt är förminskandet och osynliggörandet av antisemitismen.

Under lång tid har en viss form av antirasistisk ”analys” sökt göra gällande att judehatet inte längre utgör något större problem utan har ”ersatts” av muslimfientlighet, trots att antisemitismen fortsatt är ett allvarligt problem och existerar parallellt med och ibland oberoende av andra rasismer. Det tycks som om detta synsätt haft ett visst inflytande.

HatetPå senare tid har vi sett uppmärksammade belysningar av och kampanjer mot rasism där initiativtagarna varit måna om att spegla skilda former gruppfientlighet och ge röst åt olika utsatta kategorier. Ett exempel är antologin Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014, som mötte stor uppskattning när den utkom på Natur & Kultur 2014. I den diskuteras i över 30 texter den samtida rasismens olika uttrycksformer, däribland främlingsfientlighet, islamofobi och antiziganism. Men om antisemitismen är det tyst.

Ett annat exempel är Nöjesguidens stort uppslagna antirasistiska kampanj #Hatet, som lanserades i slutet av augusti 2015. ”Det finns de som menar att rasismen inte existerar i Sverige. Därför lämnar vi över vår plattform till några av de som faktiskt vet”, skrev tidningens nya chefredaktör Jenny Nordlander. I filmer och texter redovisar ett stort antal personer med olika bakgrund egna och andras erfarenheter av näthat och sexism, av afrofobi, islamofobi och antiziganism.

Återigen handlar det om ett berömvärt initiativ. Men i Nöjesguidens ”plattform” ryms inga judiska röster (även andra saknas, t.ex. samiska). Inte heller förekommer några filmer eller texter om antisemitism. (I Nordegren & Epstein i P1 31/8 beklagade Nordlander att antisemitismen fallit bort och menade att man försökt men inte lyckats hitta någon judisk person som kunde medverka.)

I enskilda fall kan det säkert handla om okunskap, men problemet går djupare än så och avspeglar ett strukturellt problem inom antirasismen. En antirasism som aktivt exkluderar eller är tyst om vissa former av rasism är ingen antirasism. Och en antirasism som dessutom accepterar och legitimerar somliga typer av rasism är ett symptom på det problem den påstår sig bekämpa.

SKMA

Artikeln utgör en något omarbetad version av en text som publicerades på SKMA:s blogg den 1/9 2015.