Samuel Nudel: Corbyn och antisemiterna

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2015.

Brittiska Labours nye partiledare Jeremy Corbyn har mött stor uppmärksamhet i svenska medier och debatt. Men få tycks notera hans nära kontakter med och ursäkter för antisemitiska propagandister. Samuel Nudel kompletterar bilden.

I september 2015 utsågs en ny ledare för det brittiska socialdemokratiska partiet Labour. Valet föll på den 66-åriga Jeremy Corbyn. Han har inte bara gjort sig känd för att tillhöra den yttersta vänsterkanten inom partiet utan även för en rad problematiska uttalanden och för sitt långa samröre med såväl judehatare som förintelseförnekare. Det senare är dock en aspekt som verkar ha fallit bort i svenska medier och debatt. Här följer därför en påminnelse.

I ett tal 2009 sa Corbyn sig vara hedrad av att få bjuda in sina ”vänner” från Hizbollah och Hamas till det brittiska underhuset. Att de båda terrorstämplade organisationerna ständigt sprider grov antisemitism och uppmanar till mord på judar världen över tycks inte bekymra honom.

Brittisk debatt om Corbyns vänskap med extremister och antisemiter.

Brittisk debatt om Corbyns vänskap med extremister och antisemiter.

När han ifrågasätts för att ha kallat Hamas och Hizbollah för ”vänner” blir han istället förbannad. ”Det är tabloid-journalistik och det vet du om!”, dundrade han i Channel 4 News (13/7 2015). Enligt The Telegraph ska Corbyn ha accepterat tusentals pund i gåvor från organisationer som står hans s.k. ”vänner” nära.

Man skulle kunna tro att Corbyn gjort det till ett självändamål att bjuda in välkända antijudiska propagandister till det brittiska underhuset. 2009 bjöds den extreme politiske aktivisten Dyab Abou Jahjah in. Tre år tidigare kunde man på Abou Jahjahs hemsida urskilja retorik nästintill kopierad från de mest radikala judehatande rösterna. Abou Jahjah hänvisar till det antisemitiska falsariet Sion Vises Protokoll, hävdar att ”Europa” inte tillåter ”fri historisk undersökning […] om Förintelsen”, att de ”politiskt korrekta och kulten av Förintelsen och jude-dyrkande” har skapat en alternativ religion i Europa, och att judarna ligger bakom såväl ”de AIDS-spridande bögarna” som ”bluffgaskamrarna”.

Två år senare var Raed Salah inbjuden, en välkänd figur inom de antisemitiska miljöerna och ledare för den Islamiska Rörelsen i Israel. Redan 2001 spred han konspiracistiska teorier om elfte september-attentaten med lögner om att ”4000 judar” inte dök upp på jobbet.

Sex år senare, 2007, förmedlade Salah klassiska myter om att judar mördar icke-judiska barn för att använda deras blod till att baka bröd. Istället för att ta avstånd från Salahs välkända rasism har Corbyn hyllat honom som ”en extremt bra representant för sitt folk” och ”en röst som måste bli hörd”.

Förra hösten talade nynazisten och förintelseförnekaren James Thring på ett av Corbyns pro-palestinska arrangemang i det brittiska underhuset. Thring tog chansen att sprida propaganda om hur de ”judiska vise” kontrollerade världsekonomin. Huvudtalare var Max Blumenthal, en person som ofta filosoferar om huruvida Islamiska Staten och Israel är i maskopi och återkommande framställer Israel som dagens Nazityskland.

Men det slutar inte där. Corbyn har under flera års tid även deltagit på möten med en organisation som drivs av Paul Eisen, en välkänd förintelseförnekare och antisemit. Pastor Stephen Sizer är en annan person man vill hålla på avstånd. Han länkar till och rekommenderar texter som förnekar Förintelsen, citerar nynazister och sprider teorier om att judar ligger bakom elfte september-attentaten. 2012 gick Corbyn ut till försvar för Sizer som publicerade vänligheterna på sin hemsida. Enligt Corbyn är Sizer verkligen ingen antisemit, utan en ”välinformerad individ” som ”står upp mot sionism” och vars ”utmärkta arbete” han beundrar.

Corbyn har även medverkat i en rad andra grumliga sammanhang. Den statligt finansierade ryska nyhetskanalen Russia Today har försökt etablera sig som en ”alternativ” medieröst. Syftet är att försvara den ryska regimens intressen och attackera dess politiska motståndare. I utrikesrapporteringen är det främst USA och EU som svartmålas. Men antisemitismen är aldrig långt borta.

Russia Today använder sig ofta av kända konspirationsteoretiker, nazister och högerextremister från Västeuropa och USA, påstådda ”experter” får lägga ut texten om det dekadenta och kaotiska tillståndet i västerländska demokratier. Intervjuade ”auktoriteter” skönmålas, t.ex. beskrivs antisemiten Israel Shamir som en ”Mellanöstern-expert”, högerextremisten och konspirationsteoretikern Mark Glenn presenteras som ”journalist”, den f.d. ledaren för det (numera nedlagda) svenska högerextrema partiet Nationaldemokraterna Marc Abramsson ges epitetet ”partiledare” (för ett parti tittarna med största sannolikhet aldrig hört talas om eller får förklarat för sig), antisemiten Kevin Barrett blir både ”doktor” och ”författare”.

I likhet med figurer som det högerpopulistiska brittiska partiet UKIP:s partiledare Nigel Farage har Corbyn vid ett flertal tillfällen låtit sig intervjuas i kanalen. På sociala medier har Corbyn rekommenderat Russia Todays nyhetsrapportering då den är ”mer objektiv”.

Jeremy Corbyn som programledare i iranska Press TV.

Jeremy Corbyn som programledare i iranska Press TV.

Corbyn har även samröre med den statsägda och hätskt antisemitiska iranska kanalen Press TV. Förintelseförnekande är legio på kanalen, och devisen tycks vara att ingen form av judehat är för grov för att torgföras och ingen judehatare är för galen för att ges utrymme. I Press TV får kända antisemiter komma till tals, till exempel den f.d. KKK-ledaren David Duke, högerextremisten Gordon Duff, ansvarig för rasistsajten Veterans Today, och den franska s.k. ”komikern” och judehataren Dieudonné.

Alla med någorlunda vettiga värderingar och någorlunda kännedom om Press TV borde hålla dem på armslängds avstånd. Men inte Corbyn. Den 3/6 2010 agerade han programledare för Press TV:s program Comment. Där var han stand-in för sin ”gode vän” George Galloway, som inte bara umgås med diktatorer som Bashar al-Assad, förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejad och ledare för Hamas, utan även driver teser om att ”sionister” beväpnat Al-Qaida, ”allierat sig med ISIL” och ligger bakom högerextremister i Ukraina för att locka judar till Israel.

I Comment får tittare fick ringa in och de antisemitiska inslagen låter inte vänta på sig: Corbyn fick bland annat höra att den amerikanska presidenten Barack Obama är en ”israelisk marionett” och brittiska BBC ”sionistiska lögnare”. Hur reagerade då Corbyn på detta? Inte bara genom att strunta i att markera mot den flagranta antisemitismen, utan även genom att instämma i vissa yttranden och uppmana tittarna att utveckla sina rasistiska och konspiracistiska resonemang.

Det kan räcka så. Exemplen ovan är endast ett urval, och listan skulle kunna göras mycket längre.

Tydligt är att Corbyns agerande inte är slumpartat utan följer ett medvetet och obehagligt mönster. Det är möjligt att han själv inte hyser antijudiska uppfattningar, men han har länge haft ett problematiskt förhållningssätt till extrema kretsar och miljöer inom vilka antisemitismen är ständigt närvarande. Hur Corbyn kommer att agera som partiledare återstår att se, men fortsätter han på samma linje som tidigare finns en betydande risk för att antisemitismen normaliseras i brittisk politik. Detta är en aspekt av Labours ledarval som även borde diskuteras i svenska medier.

I en undersökning gjord av The Jewish Chronicle uppgav nästan sju av tio brittiska judar att de var oroade över att Corbyn skulle bli partiledare, endast tretton procent ansåg det vara oproblematiskt. 2014 noterade den antirasistiska organisationen CST det högsta antalet anmälda antisemitiska incidenter någonsin sedan registreringen inleddes 1984. I juli 2015 visade mätningarna att antalet antisemitiska incidenter ökat med 53 % jämfört med samma period året innan.

Dock har Corbyns förhållande till de antisemitiska miljöerna nästan helt ignorerats i den svenska mediabevakningen. I ett tio minuter långt inslag i Studio ett (11/8 2015) på temat ”vem är Jeremy Corbyn” togs detta överhuvudtaget inte upp.

I Dagens Nyheter (23/7 2015) beskrevs han som en ”kontroversiell vänsterman” men hans problematiska relationer uppmärksammades inte. Inte heller påtalades dessa aspekter i Expressen (12/8 2015) där rubriken löd ”Vågar Labour välja Jeremy Corbyn till partiledare?” och där Corbyn beskrevs som en person som ”ledde stora antikrigsdemonstrationer” och har en ”lång historia av aktivism … [för] palestiniernas rättigheter”. I ETC (5/8 2015) beskrev Göran Greider honom som en person som ”väcker entusiasm” och har ”kämpat för Palestina”.

Martin Holmquist, utrikesredaktör på Fria Tidningar (14/8 205), hyllade oförblommerat Corbyn och höll fram just hans ”antirasism” som dragplåster: ”Corbyns valmöten drar fulla hus och unga väljare lockas av hans antikapitalistiska och antirasistiska retorik”. Även hans framträdande roll i ”Palestinarörelsen” lyftes fram.

Håkan A Bengtsson skrev i Dagens Arena (13/8 2015) att han inte ser Corbyn som rätt person att leda Labour, men har inget att anföra om hans extremism. Bengtsson meddelar däremot att det ”är lätt att känna sympati för stora delar av Corbyns engagemang i fredsrörelsen, för palestiniernas sak och mot apartheid” och att han är ”en god förkämpe för mänskliga rättigheter”.

Corbyn är en person som kämpar för en närmare relation till Vladimir Putin, låter sig intervjuas av den ryska regimens engelskspråkiga propagandakanal, som arbetat för den iranska regimens judehatande megafon, hyllat terroristorganisationer, återkommande givit antisemiter en plattform och legitimerat deras budskap. När politiker med detta bagage hyllas som stora antirasister och förkämpar för mänskliga rättigheter finns anledning att känna viss oro.

Samuel Nudel

Huvudansvarig för internet- och ungdomsprojektet ”Judehatet”. Bloggar på samuel.nudel.blogspot.se