Mathan Ravid: ”Hade det gällt judar…” Myten om den otillåtna fördomen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2015

I den svenska debatten hävdas ofta att antisemitismen, till skillnad från andra typer av fördomar och rasism, skulle vara helt otillåten och ständigt mötas av starka fördömanden. Bilden är inte bara falsk, den bygger också på problematiska föreställningar om judar som privilegierade, skriver Mathan Ravid.

”Tack och lov har vi upprättat ett tabu… antisemitism är förbjuden efter andra världskrigets ’aldrig mer’. Men det måste gälla alla migranter… ‘Aldrig mer’ gäller all främlingsfientlighet”. ”Idag är syndabockarna inte judiska, utan muslimska, romska eller utomeuropeiska”, och till skillnad från islamofobi ”får” fördomar och hets mot judar ”inte vädras i svenska medier”. Så skrev Maria-Pia Boëthius i ETC 1/3 respektive 29/11 2014. Samma år i samma tidning talade Boëthius själv om den judiska statens ”makt över västvärldens politiska opinion”.

En kraftfull våg av antisemitism under Gazakriget, i inte minst sociala medier. En stor ökning av antalet anmälda antisemitiska hatbrott. Terrorn i Paris och Köpenhamn. Det senaste året har varit dystert på många håll i Europa. Fördomar, hat, hot och attacker mot judar uppmärksammas, på senare år glädjande nog i ökad utsträckning. Samtidigt fortsätter förenklingar och felaktigheter likt de Boëthius levererar att påverka den svenska debatten.

Vanlig retorik i den svenska debatten om rasism. Exempel från Twitter.

Vanlig retorik i den svenska debatten om rasism. Exempel från Twitter.

Missuppfattningen är vanlig att folk i gemen har god kunskap om antisemitismen, men att den i dag är ”passé” eller har ”ersatts” av andra former av rasism. Uppfattningen att många i dag känner till antisemitismen kan till del hänga ihop med att vi i skolan lär oss lite om det gigantiska ämnet Förintelsen. Men ytliga kunskaper om vad som hände under den nazistiska eran är naturligtvis inte tillräckligt för att känna till och kunna identifiera den samtida antisemitismen.

Den inbillat spridda och djupa, men i själva verket ofta begränsade och grunda, kunskapen om antisemitismens historia och nutida uttryck är kopplad till föreställningen om att fördomar och hat mot judar är något folk i gemen känner igen och tar avstånd från. Vilket i sin tur är kopplat till föreställningen om att fientlighet mot judar genererar snabbare, skarpare och mer omfattande fördömanden än fientlighet mot andra grupper.

Något som kan manifestera sig i påståenden framförda med en talande upprördhet, som blottar problematiska föreställningar om judar som ”privilegierade”. Av typen ”hade man bytt ut X, Y eller Z mot judar hade det minsann blivit ett jäkla liv!”, ”hade en jude utsatts för samma sak hade det minsann blivit en fällande dom!” eller ”varje oaktsamt ord om judar kan innebära slutet på en hel karriär!”.

Debatter under det senaste året har återigen visat att det rör sig om mantran utan verklighetsförankring. Vi startar 12 juli 2014, då ett uttalande på Stefan Löfvens Facebooksida om Gazakriget fick tusentals kommentarer, varav många innehöll naken antisemitism. Bland annat konspirationsteorier om judisk makt över medier, regeringar och bankväsende, rasbiologiska teser om judars påstått skadliga genetiska egenskaper, samt förintelseförnekande och rop på en ny judeutrotning. I det Sverige där kunskapen om antisemitism ofta påstås vara hög och generera starka fördömanden kunde man de påföljande dagarna knappt läsa något i ledande medier om den omfattande och ohöljda rasismen, istället framställdes det av SVT samt i tidningar som Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Göteborgs-Posten som att Löfven endast utsatts för ”kritik” efter ett proisraeliskt uttalande.

Lavin av antisemitism i kommentarsfälet på Löfvens Facebook beskrevs som"kritikstorm" i bl a Aftonbladet.

Flod av antisemitiska inlägg i kommentarsfältet på Löfvens Facebook beskrevs i många medier som endast ”kritik”. Exemplet ovan är från Aftonbladet.

Att företrädare för Sverigedemokraterna blottar sitt förakt för judar och andra minoriteter är, som SKMA många gånger belyst, inte ovanligt. Men ungefär samtidigt som Löfven ”kritiserades” på sin Facebooksida såg vi även hur en rad politiker från andra riksdagspartier gav prov på grov antisemitism (se Julia Hagerts artikel i detta nummer).

En av dem var socialdemokraten Adrian Kaba, som spred antisemitiska konspirationsteorier om terrorrörelsen ”Islamiska staten”. Redan 2012 hade samme Kaba utmärkt sig genom att i tidningen Tro och politik tala om en ”judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning”. Kaba är fortfarande aktiv inom Socialdemokraterna, och var ända fram till oktober 2014 ordförande för en dialoggrupp i Malmö som ska motverka antisemitism(!). I det Sverige där det ofta påstås att avståndstagandet från antisemitism är unisont, och att undantag från den ”regeln” automatiskt leder till pariastatus.

Det senaste året har dessutom visat hur det även inom den svenska populärkulturen är omöjligt att framföra antijudiska budskap utan att riskera sin karriär. Eller? ”Antisemit är det värsta du kan bli anklagad för idag, blir du stämplad som det har du inte längre trovärdighet i det offentliga rummet”. Så skrev rapparen Daniel ”Dani M” Monserrat på Aftonbladets sajt 2012. I meningarna innan hade han levererat klassiska antisemitiska konspirationsteorier om hur ”familjen Rothschild” styr i stort sett ”hela världsmedia” och ”hela bankväsendet i världen”.

Sedan dess har ”Dani M” på sociala medier och i låtar fortsatt sprida liknande budskap, samt promotat högerextremister. Det senaste året har ”Dani M” trots det bland annat hedrats med inbjudningar till ”antirasistiska” musikevent, ibland finansierade med offentliga medel. Avståndstagandet från ”Dani M” eller från kollegorna Ken Ring och ”Jacco” – som menar att judar är ”snåla”, ”rika” och styr såväl USA som medier – är begränsat. Samuel Nudel, bloggaren bakom medieprojektet Judehatet, har spelat en viktig roll för att driva den ”debatt” som förts om dessa kända hatspridare med tusentals unga fans.

Rappare är inte den enda sortens antisemiter som hyllas i Sverige. I slutet av 2014 utsåg Aftonbladet nunnan syster Marianne till ”svensk hjälte”. Syster Marianne har bland annat spridit antisemitism, ursäktat Förintelsen och stöttat den för hets mot folkgrupp dömde antijudiske agitatorn Ahmed Rami. SKMA var en av få aktörer som reagerade. Varpå Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin försvarade beslutet, bortförklarade syster Mariannes rasism och gick i god för att hon är ”lika glasklar och rapp som alltid”.

Även det senaste årets terror fick talande reaktioner. För det första tog det dagar innan ledande svenska medier framställde de antisemitiskt motiverade morden i Paris som just detta. Efter morden i Köpenhamn ställdes dessutom frågan av public service-radio om judarna själva bär ansvar för den växande antisemitismen.

För det andra fördes oklara föreställningar om antisemitismen som särskilt tabubelagd snabbt in i diskussionen. I en text av Göran Rosenberg i Expressen 20/1 2015 noterades en passant att Charlie Hebdo minsann ”inte på motsvarade sätt provocerat judar”. (Det faktum att tidningen ritat mängder av grova karikatyrer av judar, katoliker och andra grupper diskuterades inte, inte heller nämndes att tidningens kanske främsta måltavla varit högern och Nationella Fronten.) Och den holländske statsvetaren Cas Mudde tyckte i en artikel i Svenska Dagbladet 12/1 2015 om reaktionerna på attacken mot Charlie Hebdo att läsarna skulle ”prova att byta ut ‘muslimer’ mot ‘judar’” och meddelade, utan några som helst belägg, att ”många behandlar frågor som har med judar och Israel att göra på ett mycket försiktigare sätt än vad gäller andra folkslag och stater”.

Mudde framhöll också, vad han beskrev som, judarnas ”framgångar vad gäller att hålla tillbaka antisemitism” i Frankrike. Det är också ett sätt att beskriva situationen i ett land där 51 % av hatbrotten 2014, enligt befintlig statistik, riktades mot judar (som utgör mindre än 1 % av befolkningen), där flera terrordåd, mord och upplopp med antisemitiska motiv ägt rum under senare år och där antijudiska uppfattningar och konspirationsteorier har en alarmerande utbredning på sociala medier, i skolor och utgör ett sammanbindande kitt i en social proteströrelse som samlar sympatisörer från olika politiska läger.

Acceptansen för Hillersbergs antijudiska bilder uppmärksammades i DN 2013 (skärmbild).

Acceptansen för Hillersbergs antijudiska bilder uppmärksammades i DN 2013 (skärmbild).

 

Likheter finns med tidigare debatter, exempelvis de om Mohammedkarikatyrerna eller Tintin i Kongo och Lilla Hjärtat. ”Antisemitiska karikatyrer av det slag som en gång publicerades i Der Stürmer är inte möjliga att publicera idag. Hade Jyllands-Posten gjort det hade ytterst få accepterat argumentet att tidningen bara ville testa yttrandefrihetens gränser”, skrev Göran Rosenberg i Dagens Nyheter 10/2 2006. Det vill säga endast några år efter att den svenske konstnären Lars Hillersberg – känd för att teckna antisemitiska karikatyrer inte helt olika de som förekom i nazistisk propaganda och sympatisera med Ahmed Ramis Radio Islam – belönats med statlig inkomstgaranti.

I debatten som följde på beslutet var just parollen ”yttrandefrihet” vanlig hos Hillersbergs många försvarare. Dåvarande statsminister Göran Persson svarade ointresserat på kritik med orden ”gjort är gjort”. Endast några år senare stängde samma regering ner en SD-sajt som visade Mohammedkarikatyrer.

Till skillnad från nidbilder av svarta förekommer nidbilder av judar ”ytterst, ytterst sällan” i barnböcker eller seriestrippar, menade Jason ”Timbuktu” Diakité i Dagens Nyheter 4/10 2012. ”Det filtret sitter inprogrammerat i konstnärerna själva. Ett sådant porträtterande av judar är förkastligt och osmakligt och den vetskapen är emotionellt förankrad i de flesta av dagens tänkande människor”, fortsatte han. Ungefär ett halvår senare, sommaren 2013, arrangerade Kulturhuset i Stockholm en stor utställning om Hillersberg, och konstnärens antisemitism bagatelliserades återigen. Allt det ovanstående i det Sverige där antisemitism ofta påstås generera snabbare, skarpare och mer omfattande fördömanden än fientlighet mot andra grupper.

På sistone har vi även sett hur en gren av Sveriges största politiska parti, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, SKSF), för femtioelfte gången ljugit om sin påstådda kamp mot antijudiska fördomar och hat. Vi ”tar avstånd från all antisemitism. Tydligt och utan förbehåll”, påstod ordförande Peter Weiderud och förbundssekreterare Hans Josefsson i Dagen Nyheter 25/3 2015. Två år tidigare, 2013, publicerade man själva i sin tidning Tro och politik Adrian Kabas ovan nämnda konspirationsteori om en ”judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning”. När publiceringen kritiserades beskrev en överslätande Weiderud påståendet som ”en olycklig formulering” – som om det handlade om ordval. 2007 bjöd man (tillsammans med FiB-Kulturfront och ABF Stockholm) in den internationellt ökände brittiske antisemiten Gilad Atzmon till ett seminarium i Stockholm. Och försvarade det med att Atzmon, som bland mycket annat prisat antijudiska hatskrifter som Hitlers Mein Kampf och beskrivit brännandet av synagogor som ”en rationell handling”, minsann bara är ”kritisk till staten Israels politik”. 2013 stöttade Socialdemokrater för Tro och Solidaritet naturligtvis Omar Mustafa och Islamiska förbundet, när även de kritiserades för att ha bjudit in internationellt ökända antisemiter till Sverige.

Och på tal om 2013: samma år (15/2) kritiserade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg Publicistklubben för att man bjudit in demagogen Mats Dagerlind från den SD närstående rasistiska hatsajten Avpixlat till en debatt. De främsta offren för Avpixlats propaganda är andra minoriteter än judar. Men antisemitismen är ständigt närvarande, inte minst i de kommentarsfält som redaktörerna med glädje låter urarta i orgier av hat och hot. Föga oväntat tog Linderborg, som har en lång historia av att trivialisera och ursäkta antisemitism, också tillfället i akt att framföra budskapet att Publicistklubben minsann aldrig skulle komma på tanken att ”bjuda in en antisemit i kostym”. Men Avpixlat, fortsatte hon, ”bryr sig bara om muslimer, romer och somalier. Och det är ju en annan sak”. Att Dagerlinds medverkan innebar att Publicistklubben redan gjort sig skyldiga till att bjuda in en person som sprider antisemitism är i detta fall sekundärt. Det centrala här är återigen idén om att antisemitismen till skillnad från andra former av fördomar och rasism skulle vara ”tabu”. Någon månad efter Linderborgs artikel i Aftonbladet gästade den brittiska antisemiten Yvonne Ridley konferensen ”Muslimska familjedagarna” i Stockholm, arrangerad av Islamiska Förbundet, Sveriges Unga Muslimer och studieförbundet Ibn Rushd. Ridley har bland annat arbetat på den iranska regimens propagandakanal Press TV, och är ökänd för utsagor om judisk makt över medier och för samröre med högerextremister och hyllningar av al-Qaida-ideologen Anwar al-Awlaki. 2011 bjöd miljöpartisten Mehmet Kaplan in samma Ridley till ett seminarium i Riksdagen, den högsta beslutande församlingen i det Sverige där antisemitismen ofta framställs som otänkbar i finrummen.

I hatbrottsstatistiken ser vi hur det fortfarande är så att ytterst få anmälda hatbrott leder till fällande domar, oavsett motiv. Det gäller även och inte minst anmälda antisemitiska hatbrott. Enligt Brottsförebyggande rådets (Brås) senaste rapport, från 2013, personuppklarades endast 2 % av de anmälda antisemitiska hatbrotten – apropå den inledningsvis nämnda och långt ifrån ovanliga föreställningen om att verbala och fysiska attacker mot judar identifieras och straffas i högre utsträckning än attacker mot andra. I själva verket är Sverige ett land där inte ens direkta uppmaningar till mord på judar nödvändigtvis får konsekvenser. Som 2005, då det på Södermalmsmoskén i Stockholm såldes kassettband som innehöll beskrivningar av judar som ”bröder till apor och grisar” som bör ”utrotas”. Justitiekanslern lade ner förundersökningen om brott med motiveringen att budskapet på kassettbanden även innehöll referenser till konflikten mellan israeler och palestinier, varför hetsen och hoten kunde ses som legitima ”stridsrop” i debatten om Mellanösternkonflikten. (Justitiekanslern, beslut 2006-01-02, dnr 6335-05-33).

Går man ännu ett par år tillbaka i tiden, till 2001, återfinns en annan rapport vars slutsatser också går stick i stäv med vanligt förekommande myter om antisemitism. Ingenstans ges bevis för påståenden av typen ”hade en jude utsatts för samma sak hade det minsann blivit en fällande dom!”. Tvärtom fastslår rapportens författarinna, historikern Heléne Lööw, istället att

[g]enomgången av domar visar också på en diskrepans mellan hur fall som rör antisemitism behandlas kontra hur fall som rör annan typ av rasism behandlas, framför allt vad gäller tryckfrihetsmålen. I fall som rör antisemitism används mycket ofta expertvittnen, vilket inte är fallet när det gäller övrig rasism. När det gäller rasism generellt bedöms ofta materialet som helhet, men när det gäller antisemitism bedöms som regel varje enskilt yttrande för sig. Vad det beror på är svårt att säga med säkerhet, men mycket tyder på att rättsväsendet, liksom samhället i övrigt, har betydligt svårare att hantera antisemitism än annan rasism.

Under det senaste året har situationen för EU-migranter i vårt land fortsatt att utlösa antiziganism. Gamla rasistiska bilder av romer som på samhället parasiterande tiggare, bidragssnyltare och tjuvar är legio inom den utomparlamentariska extremhögern, men dyker skrämmande ofta upp även i mainstreamdebatten – exempelvis i form av den hets mot romer som Sverigedemokraterna står för. Därtill visar studier att antiromska attityder och föreställningar är vanliga bland befolkningen i stort. Faktum som bör belysas och bemötas.

Samtidigt ser vi hur judarna och antisemitismen under senare år på ett oreflekterat och problematiskt sett används som ”måttstock” även i debatten om romers utsatthet. Ett exempel kom i slutet av 2013 (25/10), då Sveriges Radio P1 sände ett program om medias beskrivning av romer. Bakgrunden var att irländska myndigheter omhändertagit romska barn som inte ska ha liknat sina föräldrar, enligt kritiska röster en direkt konsekvens av mediers fördomsfulla rapportering om ett tidigare liknande fall i Grekland där en ”blond” flicka som levde i en romsk familj omhändertagits, en historia som anknöt till en mytbildning om att romer stjäl barn. En av de tidningar som vidareförmedlade historien var Aftonbladet och i programmet medverkade bland andra tidningens tillförordnade ansvariga utgivare.

Donald Boströms artikel i Aftonbladet.

Donald Boströms artikel i Aftonbladet.

”Aldrig någonsin” att medier på ett liknande sätt skulle föra fram denna typ av påståenden om judar, påstods det bland annat i programmet. Någon invändning mot påståendet restes inte av de medverkande. Annars hade det ju varit ganska enkelt att visa att det inte stämmer. Man kunde till exempel ha hänvisat till Aftonbladets publicering 2009 av Donald Boströms artikel ”Våra söner plundras på sina organ”, som genom myter, rykten, insinuationer och spekulationer sökte frammana bilden av att staten Israel i maskopi med rabbiner i USA systematiskt mördade unga palestinier för att stjäla deras organ. Sedan dess har bland andra Aftonbladets ovan nämnda kulturchef Åsa Linderborg återkommande försvarat denna famösa skröna som med rätta fick kritik för att föra tankarna till klassiska antisemitiska anklagelser om judiska ritualmord och globala komplotter. I den största tidningen i det Sverige där det ofta påstås att antisemitism ”aldrig någonsin” accepteras.

Det senaste året har, slutligen, även sett nya uppmärksammade böcker. Exempelvis den på många håll hyllade antologin Rasismen i Sverige: Nyckeltexter 2010-2014. Ingen av texterna behandlar antisemitism under den fyraårsperiod då många svenska judar vittnat om ökad utsatthet. Två gånger tas det upp som ett icke-problem – något alla ryggradsmässigt reagerar mot, till skillnad från andra typer av hat. En gång nämns det i en parentes. I det Sverige där det ofta påstås att hatet mot och rädslan hos den förment ”priviligierade” judiska gruppen tas på större allvar än hatet mot och rädslan hos andra grupper.

Många fler exempel finns, men det kan räcka så. Sverige har länge lidit av ett otyg – tendensen hos många att ställa utsatta grupper mot varandra. Ofta som ett resultat av okunskap och/eller politiska agendor blir upprördheten inom vissa opinioner större över antisemitism än andra former av rasism. Medan det motsatta gäller inom andra opinioner, ofta av samma skäl. Det är ett svaghetstecken för hela den svenska debatten. Eftertanke, analys och komplexitet ersätts av enkelspåriga myter. En sådan myt är att fördomar och hat mot judar identifieras, uppmärksammas och fördöms i högre grad än fördomar och hat mot andra.

Mathan Ravid