Jan Selling: Momentum för frågan om antiziganism

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2015

Gästkrönika av Jan Selling

Gruppstereotypiserande människofientliga idéer kan sägas vara grundade i dumhet, inskränkthet, självförhävelse och kanske rädsla. Idéerna finns inom räckhåll, redo att tillgripas som missriktade reaktioner på personliga tillkortakommanden, maktkonflikter och sociala orättvisor. Den tyske historikern Wolfgang Wippermann skriver att antiziganism också har en lång historia av att användas ideologiskt av politiker och samhällselit för att ”rättfärdiga eller distrahera från sina politiska och samhälleliga mål och agendor”.

Men även antisemitism, islamofobi och afrofobi är exempel på detta. Dessa begrepp står för konglomerat av idéer som alltså har något gemensamt, men som samtidigt är tydligt avskilda från varandra i sina uttryck och i vilka antipatiobjekt deras föreställningsvärldar utmålar.

Vill man förstå och motverka denna typ av idéer och deras tillämpningar är det för det första viktigt att komma överens om begrepp som ringar in det idékonglomerat man syftar på. Därför behövs begreppen, även om man kan kritisera själva orden. För: riktar sig antisemitism verkligen mot ”semiter”? Döljer inte ordet afrofobi den kolonialistiska dimensionen som snarare handlade om exploatering och avhumanisering än rädsla för det afrikanska? Varför ska vi säga anti-zigan-ism när vi inte ska säga zigenare? Är inte islamofobi i lika hög grad ett hat som riktar sig mot muslimer som rädsla för en av de tre monoteistiska världsreligionerna? Kan vi säga ”ras-ism” när vi avvisar rastänkande?

Jag har haft förmånen att medverka i SKMA:s lärarfortbildningsseminarier. Diskussionerna med medverkande lärare har effektivt visat att det är möjligt att utifrån en antirasistisk motivation rotad i skolvardagen uppnå en mångfacetterad förståelse som inte fastnar i semantik.

Ett ämne som alltid dyker upp, även i andra sammanhang där jag föreläser, är tiggeri. Eftersom jag är historiker svarar jag med en, om än kortfattad genomgång av romernas tusenåriga historia väster om Indien. Jag brukar visa en rumänsk tidningsannons från 1845 som marknadsför romer som slavar. Att denna typ av avhumanisering fram till 1855 var legio i det som nu är Rumänien satte naturligtvis spår både i de forna slavägarnas och de forna slavarnas  kollektiva minnen. I den rännil av befriade romer som nådde Sverige i slutet av 1800-talet fanns förfäder till författarna Katarina Taikon och Hans Caldaras, liksom hedersdoktorn, konstnären och människorättsaktivisten Rosa Taikon.

Bland dem som idag sitter och tigger utanför ICA kan finnas ättlingar till förslavade romer. Även om ingen av oss har en lösning på de tiggandes problem kan kunskap om historisk bakgrund göra det lättare att se människan: ecce homo. Vi bör då också påminna om dåtidens utvandrande och tiggande fattigsvenskar. Fattigdom sitter inte i generna. Rättvisa förutsätter solidaritet.

Det andra ämnet som kommer upp är förstås begreppet antiziganism. Den alltför korta definitionen som ”rasism mot romer”, döljer en del av helheten: att det handlar om såväl fördomar som direkt rasistiska föreställningar som riktar sig mot allt och alla som sätts i samband med schablonen ”zigenare”, ofta romer men även andra.

Alternativa begrepp som antiromism eller romafobi täcker en del, men inte hela detta komplex. Därför är det begreppet antiziganism som är starkast vedertaget i Sverige och på EU-nivå. Kritiken att själva ordet reproducerar ett diffamerande begrepp finns där. Samtidigt har det visat sig svårt att hitta ett bättre ord med samma innebörd och som riktar sökarljuset just på det negativa kodordet -zigan- med allt vad det står för. Den tyske historikern Martin Holler menar att man även bör beakta att begreppet antiziganism (”антицыганизм”) uppfanns av romska aktivister i 1920-talets Sovjetunion för att bemöta negativa attityder mot folkgruppen.

Jag har djup respekt för dessa lärare som – till skillnad från oss forskare och publicister – dagligen möter tonåringars engagemang och fördomar, vilka ofta varit i säck innan de kom i påse.

Frågan om svensk antiziganism befinner sig i ett momentum skapat av Skånepolisen och de tiggandes situation. Det rör sig både framåt och bakåt. Staten har satsat politiskt, men inte på forskning i ämnet. Migration och rasism borde stå högt på agendan. I detta läge väljer Uppsala universitet att avveckla Hugo Valentin-centrum: den enda svenska forskningsinstitution med kompetens både inom Förintelse-forskning och samtliga Sveriges nationella minoriteter. Skadan är redan skedd och kompetensen skingrad. Bollen är just nu hos regeringen, som i den budget som i december röstades ner med hjälp av SD hade en stor satsning på att skapa ett nytt forskningscentrum om rasism. I höstens budgetomgång finns en ny chans.

Jan Selling

Jan Selling är docent i historia och 2010-2015 forskare på Hugo Valentin-centrum i Uppsala. Hans bok Svensk antziganism. Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar utkom på Östkultur förlag 2014 (1. uppl. 2013). Referenser ur: Selling, Jan, M. End, H. Kyuchukov, P. Laskar och B. Templer, Antiziganism. What’s in a word? (Cambridge Scholars Publishing 2015).