Rasmus Fleischer: Jo, även antisemitismen är en struktur

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2015

Bland feminister och vänsteraktiva förstås till exempel sexism och rasism som strukturer som skär genom alla politiska läger. Men i fråga om antisemitismen finns inte motsvarande insikt. Inom delar av vänstern leder detta till att antisemitism alltför ofta bagatelliseras, skriver historikern Rasmus Fleischer.

Grovt förenklat finns det två sätt att förstå rasism och sexism. Ur ett strikt liberalt perspektiv rör det sig helt enkelt om att vissa individer hyser fördomar. Vänstern hävdar däremot existensen av strukturer, större än summan av alla individuella uppfattningar.

Oavsett analys har alla människor ett ansvar. Vi kan välja mellan att sprida vidare en rasistisk fördom eller sätta en gräns för dess spridning. Skratta åt ett sexistiskt skämt, eller avstå. För att sätta ner foten krävs ett visst mod, men även en viss kunskap. Människor kan i vissa lägen sprida vidare fördomar på ett naivt sätt, av bristande kunskap. Det behöver inte tyda på att de hyser ett hemligt hat. Att hänga ut dem hjälper inte. Men de som har kunskapen måste ha modet att visa var gränsen går.

Ingen saknar förmågan att känna igen rasism eller sexism i utpräglad form. Kunskapsläget är sämre när det kommer till antisemitism och transfobi – fördomar som under 2014 blivit föremål för infekterade diskussioner även inom vänstern.

Rapparen Daniel Monserrat, känd som Dani M, har sedan ett par år ägnat sig åt att distribuera antisemitiska konspirationsteorier. I kommentarer på nätet påstår han exempelvis att det är ”familjen Rothschild” som ”kontrollerar Israel och i stort sett hela bankväsendet i världen” samt ”i stort sett hela världsmedia”. Därtill har han postat uppskattande länkar till högerextrema propagandister. När han ifrågasatts för detta har han svarat med absurda påståenden om att tidskriften Expo är ”en förlängd arm av Israels ambassad”. Saken blir inte bättre av låttexter där ett ospecificerat ”dom” påstås ligga bakom alla historiens krig och allt världens elände.

Liknande konspirationsteorier torgförs av Jacco Mattar, medlem i gruppen Labyrint (där Dani M medverkat som gästartist). I somras skrev Mattar på Instagram att ”högt uppsatta zionister” inte bara ”styr median” utan även har skapat Islamiska staten, ett påstående som uppmärksammades i pressen. På sin Facebooksida gick Mattar ännu ett steg längre: ”Zionisterna måste utrotas eller låsas in.”

Trots allt detta vill jag inte stämpla Daniel Monserrat eller Jacco Mattar som antisemiter. Utan att spekulera i deras tankebanor får jag intrycket av att de drivs av en uppriktig vrede, framför allt riktad mot stormakternas cyniska agerande i Mellanöstern. Men de verkar tyvärr ha simmat vilse i Youtubes träsk av högerextrema konspirationsteorier och gör nu vad de kan för att dra ner sina fans i samma gyttja. De sprider antisemitism och förfuskar gång på gång sina egna försök till en radikal samhällskritik. Alltså agerar de antisemitiskt.

Det betyder inte nödvändigtvis att artisternas spelningar bör stoppas. Men det duger inte heller att förneka problemet, som gjorts av deras skivbolag Redline Records, liksom av olika arrangörer. Nattklubben Trädgården nöjde sig med att hålla fram ett verbalt avståndstagande ”från alla former av rasism”. Ser de inte parallellen till den grundläggande feministiska insikten om glappet mellan teori och praktik? Även den som säger sig ”ta avstånd från sexism” kan bete sig på ett sätt som trycker ner kvinnor. Samma sak gäller för antisemitism.

Bland feminister och vänsteraktiva finns numera en grundmurad insikt om hur sexism, rasism, homofobi och transfobi är strukturer, verksamma tvärs genom alla politiska läger. Men just i fråga om antisemitismen finns det många som vill blockera en motsvarande insikt. Dror Feiler (V) förnekade exempelvis att det ovan nämnda uttalandet om ”högt uppsatta zionister” skulle ha någonting alls med antisemitism att göra, eftersom ”artisten inte nämnde ordet judar överhuvudtaget” (Facebook, 8/8). Med samma logik kan det aldrig vara rasistiskt att hetsa mot ”kulturberikare” eller dra rövarhistorier om ”det organiserade tiggeriet”.

Nästa tillfälle att bagatellisera antisemitismen serverades av Bülent Yildirim, ordförande i den islamistiska organisationen IHH som står nära Turkiets auktoritära regim men även samarbetar med svenska Ship to Gaza. I en serie uttalanden pekade han ut Turkiets judiska befolkning som medskyldiga till Israels militära agerande i Gaza. Därtill sa Bülent Yildirim att judar som är rädda för Hamas inte ska komma till Turkiet – ett klart legitimerande av antisemitiska våldshandlingar.

Svenska Dagbladet 23/8 2014 uppmärksammade att svenska Ship to Gaza förnekade att den islamistiska organisationen IHH:s hotfulla uttalanden mot Turkiets judiska befolkning skulle vara antijudiska.

Svenska Dagbladet 23/8 2014 uppmärksammade att svenska Ship to Gaza förnekade att den islamistiska organisationen IHH:s hotfulla uttalanden mot Turkiets judiska befolkning skulle vara antijudiska.

Dror Feiler gick genast ut till försvar av sin allierade: ”det är inte antisemitiskt på något sätt. Han menar att det finns olika grupper av judar.” Uttalandet riktade sig enbart mot de judar ”som aktivt stöder Israel”, enligt Feiler (SvD, 23/8).

Så vad måste Turkiets eller Sveriges judar göra för att slippa straffas för Israels politik? Räcker det att de tar avstånd från ockupationen, eller måste de verka för att den judiska staten ersätts med en arabisk stat där judarna saknar garantier för sin rätt att stanna? Frågan ges aldrig något svar. Just denna oklarhet är ett klassiskt drag hos antisemitismen. Judarna kan aldrig veta hur långt de måste gå för att få räknas som ”goda judar”. De ska underordna sig ett majoritetssamhälle där de inte tillåts att tala utan att först ta avstånd från andra judar.

Sverigedemokraterna förväntar sig att judar i Sverige ”lämnar sin judiska identitet” – annars är de inte svenskar, enligt partisekreterare Björn Söder (DN 14/12). Uttalandet väckte uppståndelse bland dem som trodde att Sverigedemokraterna hade lämnat antisemitismen bakom sig. Även vänsterdebattörer har spätt på denna missuppfattning. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet (6/12) att Sverigedemokraterna nuförtiden ”inte förnekar Förintelsen eller hetsar mot judar (man är tvärtom Israelvänner)”.

Vadå ”tvärtom”? Det finns i själva verket ingen motsättning mellan att misstänkliggöra judar i Sverige och att hylla bosättarhögern i Israel.

Att inte kunna tala om judars situation utan att byta ämne till Israel, det är i sig ett uttryck för strukturell antisemitism – en ovilja att se judarna som människor. Sverigedemokraterna har satt detta i system. När de får frågor om sitt europeiska samarbete med antisemiter, exempelvis det polska partiet Nya högern, svarar de att de minsann stöder Israel. Detta är lika irrelevant som vänsterretoriken om att den som ”tar avstånd från rasism” aldrig kan agera antisemitiskt.

Antisemitismen är i grunden inte en form av rasism. Sedan 1800-talet har den först och främst varit en hjälpideologi åt nationalismen. Judiskheten kan inte reduceras till vare sig en religiös bekännelse, etnisk tillhörighet eller statligt medborgarskap. Radikala nationalister står inte ut med detta. Därför avkräver de judarna en oändlig rad av ställningstaganden.

Olika antisemiter kan ställa olika krav på judarna: att de ska vara ortodoxa, att de ska vara sekulära eller att de ska låta sig döpas, att de ska vara för eller mot Israels ockupationspolitik, att de ska skriva under på konspirationsteorier om ”muslimerna” eller ”sionisterna”. Oavsett vilket, ges judarna ingen rätt att vara ambivalenta, nyanserade eller helt enkelt ointresserade. Däri ligger en diskriminering som delar av vänstern fortfarande har svårt att erkänna.

Rasmus Fleischer

Fil.dr. i historia och verksam som forskare vid Stockholms universitet samt som kulturskribent. Texten är en något bearbetad version av en artikel som publicerades i Expressen 28/12 2014.