Om Guillous attack mot judar och antirasister

Att Jan Guillou aldrig kan erkänna att antisemitismen är ett problem är ingenting nytt. Inte heller att han alltid upprörs över varje försök att påtala och motverka judehatet. Det är ett mönster som upprepats sedan decennier. Gång på gång har antijudiska yttringar förminskats och ursäktats som legitima uppfattningar, och med samma ihärdighet avvisas kritik mot antisemitism som illasinnade ”kampanjer” från en inflytelserik ”Israellobby” som vill ”tysta debatten om Israel” (se exempel nedan).

Argumentationen är en spegelbild av den som florerar på islamofoba och främlingsfientliga sajter, där det ständigt trummas fram att muslimhat och rasism är skenproblem som ”PK-maffian” eller ”kulturmarxisterna” hittat på för att tysta debatten om islam eller invandring.

När Guillou i Aftonbladet 22/2 inte ser någon anledning till oro när judar just har mördats i antisemitiska terrordåd i Köpenhamn och Paris, men däremot fördömer polisens skärpta bevakning vid judiska institutioner i Sverige är han således bara konsekvent.

Lika förväntat var att han skulle anklaga dem, däribland SKMA, för att ljuga som menar sig se en tydligare och farligare antisemitism. Att denna utveckling får en del judar att överväga att lämna landet betecknar Guillou som ”en oerhörd förolämpning” mot Sverige, eftersom Sverige under andra världskriget (!) tog emot judar som flydde från Danmark och Norge. Det underförstådda budskapet är att judar ska visa tacksamhet mot Sverige och inte förolämpa svenskarna genom att påtala och uttrycka oro över antisemitism idag. Det är tankemönster och tongångar som känns igen från judefientlig propaganda runt om i Europa.

Guillou har också sedan länge stått i förgrunden för den falska men inte ovanliga propaganda som gör gällande att antisemitismen inte bara utgör ett icke-problem utan också ”ersatts” av muslimfientlighet. När en tydligare antijudisk strömning framträdde i Europa i början av 00-talet deklarerade han snabbt att ”vår tids rasistiska sjuka inte gäller judar utan muslimer” (Aftonbladet 16/4 2001). Så har det fortsatt och så låter det även i Guillous senaste alster. Det finns ingen anledning att skydda synagogor och judiska skolor mot antisemitisk terror, istället borde polisen bevaka moskéer, förklarar han. De som pekar på förekomst av antisemitism sägs vilja ”framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land”. Och så vidare.

Att både judar och muslimer utsätts för hets, hot och våld och behöver samhällets skydd är otänkbart för Guillou. Varje form av uppmärksamhet som riktas mot antisemitismen, varje uttryck för solidaritet med judar, är för honom en provokation och förtjänar bara hån. Därför ska grupperna ställas mot varandra, och muslimhatet  instrumentaliseras för att bagatellisera judehatet och misstänkliggöra dem som anser att även hat och terror mot judar är ett samhällsproblem.

Det är beklagligt att Aftonbladet, med sin historia av övertramp på detta område (senast när man 2014 utsåg den antisemitiska nunnan syster Marianne till en av årets ”svenska hjältar”), på nytt publicerar en artikel av detta slag. Den har glädjande nog mött protester, men har också gjort skada. Och det är tyvärr inte alls förvånande att tidningens kulturchef Åsa Linderborg applåderar den. På twitter utnämnde hon Guillous hån mot Sveriges judar till ”veckans viktigaste text”. Linderborg har under lång tid följt Guillou i spåren. Hennes publicering 2009 av skrönan om hur staten Israel i maskopi med rabbiner i USA fångade in och dödade palestinier i syfte att stjäla deras organ tillhör det senaste decenniets största publicistiska skandaler.

Desto viktigare att Aftonbladets ledarsida under Karin Petterssons ledning kommit att bli en tydlig röst mot judehatet. I en skarp vidräkning (24/2) med Guillous attack mot judar och antirasister slog hon fast en sats som förhoppningsvis vinner insteg på hela tidningen, från den högsta ledningen till alla redaktioner och medarbetare: ”Vi får inte låna oss till något av detta. Vår anti­rasism måste vara konsekvent.”

SKMA

 

Exempel som speglar Jan Guillous förhållningssätt till antisemitism:

Den antisemitiska strömningen sommaren 2014

2014 belyste och varnade SKMA och andra för en förstärkt antisemitism i Europa och Sverige i skuggan av Gazakriget. Under sommaren ägde en rad allvarliga antijudiska yttringar rum i bl a Frankrike, Tyskland Storbritannien. Det handlade om våld mot judar, angrepp på synagogor och judisk-ägda butiker, öppet antijudiska talkörer på demonstrationer och en lavin av hat i sociala medier. I Sverige rapporterade de judiska församlingarna om hot, hat, vandalisering och trakasserier mot judar, Brå meddelade att antalet anmälningar om antijudiska hatbrott förväntades öka och SKMA uppmärksammade bl a hur grov antisemitism spreds i kommentarsfält på t ex Stefan Löfvens och Mikael Wiehes Facebooksidor och hur en rad politiker fällt antijudiska kommentarer. (Se sammanfattning här.)

Guillous reaktion på den uppflammande antisemitismen var att förneka den. Bortsett från några fördomar hos en hiphopartist fanns ingen judefientlighet. SKMA och andra som uppmärksammade antisemitismen bedrev en ”kampanj” som syftade till att ”försvara Israels krigsförbrytarpolitik”, förklarade han.

Debatten om Islamiska förbundet, Omar Mustafa och antisemitismen

2011 riktade SKMA, Expo och andra kritik mot Islamiska förbundet och dess ordförande Omar Mustafa för att ha bjudit in föreläsare som sprider antisemitism, hyllat ökända antisemitiska ideologer som viktiga tänkare och förebilder, och på sin hemsida publicerat judefientlig propaganda. En av dem som avvisade kritiken som grundlös var Jan Guillou. Han menade att SKMA:s kritik i själva verket var en iscensatt ”kampanj” för att skada socialdemokraterna och försvara Israel. Läs mer om Islamiska förbundets agerande, debatten om Omar Mustafa och Guillous inlägg i saken här.

Ohly-Jinge-debatten

2009 kritiserade SKMA, Expo och andra, däribland flera vänsterdebattörer som Johan Lönnroth och Per Wirtén, dåvarande V-ledaren Lars Ohly för att ha hållit fram en antisemitisk blogg som en av sina favoriter. Kritiken ledde till att Ohly till slut medgav att bloggen spred antisemitism på ett sätt som han kallade ”rent vedervärdigt” och ”rasistiskt”. Läs om debatten här. En av dem som vägrade se några problem med Ohlys prisande av en antisemitisk blogg var Jan Guillou som menade att V-ledaren lurats in i en ”fälla” av ”Israels försvarsadvokater”.

Guillous problematiska förhållningssätt till antisemitism belyses även t ex härhär och här.