Grumliga tankar om antisemitism

I en intervju med Israels Sverigeambassadör Isaac Bachman i Studio ett i P1 på tisdagen (17/2), som om bland annat tog upp terrorattacken mot judar i Köpenhamn, frågade programledaren Helena Groll: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen som vi nu ser?”

Frågan mötte av begripliga skäl omedelbart stark kritik. Studio ett bad också i slutet av sändningen om ursäkt för att frågan ställts och förklarade: ”Studio ett menar självklart inte att skuldbelägga judar”. I ett meddelande på programmets hemsida skriver redaktionsledningen: ”Vi ber oförblommerat om ursäkt för frågan. Den leder tanken fel och skuldbelägger både individer och en utsatt grupp. Det judiska samhället har drabbats av fruktansvärd terror och har all vår sympati och allt vårt deltagande.”

Det är djupt beklagligt att en fråga av detta slag ställdes i sändningen och det finns anledning att undra hur det alls var möjligt att så skedde, men det är samtidigt bra att Studio ett snabbt insåg misstaget och utan förbehåll bad om ursäkt för det inträffade. Meddelandet från redaktionsledningen tyder också på att man förstår varför frågan är oacceptabel, det vill säga: därför att den implicerar att antisemitismen i någon mening skulle vara självförvållad, att judar bär ansvar för judehat.

Samtidigt bör noteras att föreställningen om antisemitismen som i någon mening självförvållad tyvärr inte är ovanlig. Det är heller ingen ny tanke, utan en uppfattning med långa historiska rötter. Under 1930-talet var föreställningen återkommande i den svenska diskussionen om den eskalerande judefientligheten i Nazityskland och andra delar av Europa. Antisemitismen, så gick ofta resonemanget, var beklaglig men kanske ändå inte obegriplig mot bakgrund av ”judarnas” agerande; hade ”de” ändå inte skaffat sig en farlig ”maktställning”, var ”de” ändå inte ”överrepresenterade” inom de socialistiska rörelserna, eller finansväsendet, eller affärslivet, eller medierna, eller kulturlivet, eller vetenskapen? Och så vidare, och så vidare.

Sätten att söka en rationalitet, ett slags berättigande eller begriplighet i antisemitismen skiftar över tid. I dag är det framför allt Israels politik och judars förhållningssätt till Israel som i denna typ av argumentation åberopas som orsak eller åtminstone delförklaring till hat, våld och terror mot judar därför att de är judar.

SKMA har framhållit det många gånger tidigare, men det finns anledning att göra det på nytt: Antisemitismens orsaker är många och komplexa, men på ett grundläggande plan handlar det om ett specifikt sätt att tänka om judar, om historiskt och kulturellt rotade föreställningar som vidareförmedlas, förändras och anpassas efter nya omständigheter och behov. I likhet med andra former av rasism hämtar antisemitismen sin näring ur och söker sitt berättigande i ständigt nya källor, i religion, nationalism, sociala, ekonomiska och politiska kriser och konflikter etcetera.

Israels politik orsakar inte antisemitism, men den kan aktivera och göda existerande fördomar och fientlighet mot judar, den kan exploateras för att befrämja judehat och för att legitimera hatet som politisk kritik. Det är alltså av yttersta vikt att skilja mellan judefientlighetens orsaker och faktorer som kan utlösa, förstärka och användas för att underblåsa en sedan länge etablerad och i modern tid i allt högre grad globaliserad  antisemitisk tanketradition.

SKMA