Terrorattentaten i Paris: Den antisemitiska dimensionen

Några tidningar, däribland DN, har idag (10/1) skrivit om oron bland franska judar efter gårdagens terrorangrepp mot en kosherbutik, men annars tycks den antisemitiska dimensionen av terrorattentaten i Paris hittills inte ha kommenterats eller diskuterats i svenska medier. På samma sätt som terroristernas motiv för att angripa redaktionen på Charlie Hebdo beskrivs och analyseras, måste motiven till att även judar utsågs till måltavla för terrorn belysas.

Attacken mot kosherbutiken i Paris, där fyra i gisslan dödades, är ett i raden av terrordåd som extrema islamister riktat mot judar och judiska institutioner. Två andra aktuella exempel är angreppet mot en judisk skola i Toulouse 2012, då en lärare och tre barn mördades, och attacken mot Judiska museet i Bryssel 2014, då fyra personer dödades. (Det bör också noteras att när jihadister genomförde ett storskaligt terrorattentat i indiska Mumbai 2008 så var en av måltavlorna ett judiskt center, där sex personer dödades. Ett annat exempel är bombningen av två synagogor i Istanbul 2003, som krävde 23 dödsoffer.)

Inom den extrema islamismen är antisemitismen ideologiskt förankrad, den utgör en del av en världsbild, en förklaring till historiska och samtida skeenden på global och nationell nivå. Det var t.ex. knappast en tillfällighet att när terrororganisationen Islamiska statens (IS) talesperson Abu Muhammad al-Adnani i höstas tog till orda för att fördöma USA:s bombningar av IS i Irak, så kallade han president Obama för ”judarnas mula”, alltså ett redskap för ”judarna”.

Enligt den information som den franske åklagaren lämnade om en av terroristerna i Paris, Cherif Kouachi, ska hans ideologiska övertygelser rymt en tydlig antisemitism och en vilja att ”attackera och döda judar”. Och av franska BMF TV:s intervju med Amedy Coulibaly, som genomförde attacken mot kosherbutiken där människorna handlade inför sabbaten, framgick att Coulibaly valde målet enbart för att kunna angripa judar.

Men problemet sträcker sig långt utanför jihadisternas kretsar. Frankrikes judar har under flera år konfronterats med en alltmer aggressiv antisemitism. Enligt en rapport för 2013 riktades det året 40 % av det registrerade rasistiska våldet mot judar (som utgör mindre än 1 % av befolkningen). Även 2014 inträffade ett stort antal allvarliga incidenter. I januari genomfördes t.ex. i Paris en demonstration mot president Hollande där grupper av demonstranter skanderade antisemitiska slagord som ”Jude, Frankrike är inte ditt”, ”Jude, ut ur Frankrike”. I samband med Gazakriget under sommaren drabbades Frankrike av en våg av antijudiska manifestationer; antijudiska talkörer på demonstrationer, våldsamma angrepp på synagogor och judisk-ägda butiker och en lavin av hat i sociala medier. I december utsattes ett ungt judiskt par i Paris för ett antisemitiskt motiverat överfall där kvinnan våldtogs och paret rånades under vapenhot. Angreppet bar vissa likheter med det likaledes antijudiskt motiverade mordet på Ilan Halimi i Paris 2006.

Genom komikern och aktivisten Dieudonnés framgångar har Frankrike under senare år även blivit skådeplatsen för en sorts proteströrelse som lockar anhängare ur väldigt olika politiska opinioner och där antisemitismen utgör ett sammanbindande kitt. En attitydstudie som genomfördes 2014 visade att antisemitiska uppfattningar är utbredda bland högerextrema Nationella Frontens väljargrupper, bland franska muslimer och i opinioner som sympatiserar med Vänsterfronten.

Situationen för judar i Frankrike har bidragit att allt fler lämnat landet eller överväger att emigrera. Under 2014 utvandrade 7 000 judar till Israel, en fördubbling jämfört med året innan. Att judar av det enda skälet att de är judar återigen blev måltavla för islamistisk terror lär inte minska deras känsla av utsatthet, och det är förvånande och beklagligt att denna dimension i de senaste dagarnas händelser tycks ha lämnats utanför analyserna och diskussionen.

SKMA