Stéphane Bruchfeld: Förintelsen är ett namn – men på vad? Om begreppsliga oklarheter och behovet av precision

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2014

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Men vad är det vi ska minnas? Förintelsen är ett konstruerat paraplybegrepp vars oklarhet försvårar förståelsen av Nazitysklands politik och brott mot judar, romer och andra grupper, skriver idéhistorikern Stéphane Bruchfeld. Vi bör försöka minnas så mycket som möjligt och så många som möjligt, men utan att hemfalla åt förenklingar och fastna i konstlade abstraktioner. Det historiska skeendet måste beskrivas och förstås så rikt och så precist som möjligt.

I mars 1979 visades i svensk TV den amerikanska miniserien ”Holocaust”, som på svenska gavs namnet “Förintelsen”. Det mediala och publika genomslaget för serien var mycket stort både i Sverige och utomlands, och blev startskottet för en ny våg av intresse för de europeiska judarnas öde under nazitiden. Seriens namn blev också snart den nya och dominerande beteckningen för vad som tidigare ofta hade kallats “judeförföljelsen”, “judeutrotningen” eller ”judeförintelsen”. Dessa termer var trots fördelen att vara tydliga inte oproblematiska. Språkligt sett är de nedsättande, och de har drag – liksom den nya beteckningen – av det nazistiska språkbruket, till exempel ”förintelsen av den judiska rasen i Europa” (Hitler i ett tal till den tyska riksdagen, 30 januari 1939) eller ”utrotningen av det judiska folket” (Himmler i ett tal till höga SS-officerare, 4 oktober 1943 i Posen/Poznán).

Tjugo år senare instiftade Sverige 27 januari som en “nationell minnesdag” för Förintelsen, och i november 2005 antog FN:s generalförsamling en resolution som utsåg samma dag till en ”årlig internationell åminnelsedag för att hedra Förintelsens (Holocaust) offer”. Det vi numera kallar Förintelsen har alltså institutionaliserats inte bara i det offentliga rummet – i form av monument, museer, forskningscentra och liknande – utan också i den offentliga tiden.

Om de tidigare beteckningarna var tydliga kan detsamma dock inte sägas om ”Förintelsen”. Det är ett namn, men ett namn på vad? Det är ingen oviktig fråga, och svaren skiftar. Sedan slutet av 1970-talet har det dessutom närmast gått inflation i termen. En bidragande orsak är att efter andra världskriget har nationalsocialismen och dess massförbrytelser kommit att bli måttstocken för snart sagt allt ont i såväl historien som i dagens värld. Därför kan vi idag få höra om en rad “glömda Förintelser”, eller i enskilda fall “den glömda Förintelsen”, “den första Förintelsen” eller t.o.m. “den verkliga Förintelsen” (“the forgotten Holocaust” respektive “the real Holocaust”), stavade ömsom med versalt och ömsom med gement ”f”.

Ibland ingår sådant i en antisemitisk diskurs, som medvetet eller omedvetet försöker förminska och relativisera den judiska katastrofen under andra världskriget. En besläktad tendens är viljan att framställa dagens judar – mer sällan om ens någonsin andra – som nazistiska förövare, ett centralt tema i nutida antisemitism. Fenomenet märks till exempel i vissa former av kritik av den israeliska politiken gentemot främst palestinierna. Ett talande exempel är den förre iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads återkommande uttalanden, som jämställde Israels politik med Nazitysklands samtidigt som mordet på Europas judar betecknades som en “myt”.

Tankeoreda  

Att minneskulturen kring Förintelsen idag spelar en så stor roll bidrar också till att frågan om vad termen betyder, eller bör betyda, blivit känslig och omstridd. Det oklara bruket av beteckningen både underblåser och återspeglar tankeoreda liksom en grund historisk kunskap och förståelse. Vissa vill inkludera alla offer för Nazityskland under en och samma beteckning, medan andra menar att termen enbart bör användas för att beteckna judarnas öde. Däremellan finns ett antal varianter som kan motiveras på olika sätt.

Den s.k. Nya judiska begravningsplatsen i Zarki, Polen, som började användas på 1820-talet. Zarki hade 1939 knappt 3000 judiska invånare.

Den s.k. Nya judiska begravningsplatsen i Zarki, Polen, som började användas på 1820-talet. Zarki hade 1939 knappt 3000 judiska invånare.

Till exempel ansåg historikern Henry Friedlander att Förintelsen (Holocaust) var mördandet av människor som tillhörde en (av nazisterna) ”biologiskt definierad grupp”, närmare bestämt judarna, romerna (”zigenarna”) och de funktionsnedsatta som föll offer för “eutanasiprogrammet”. Samtliga positioner är dock på olika sätt problematiska. I t.ex. Encyclopedia Britannica definieras Förintelsen (Holocaust) som “Nazitysklands och dess kollaboratörers systematiska dödande av sex miljoner judiska män, kvinnor och barn och miljoner andra under andra världskriget”. Encyklopedin förklarar att nazisterna kallade detta den “slutliga lösningen av judefrågan”. Hur och varför “miljoner andra” (icke-judiska) offer skulle ha ingått i den “slutliga lösningen” av just “judefrågan” förklaras dock inte.

Nazityskland förföljde och mördade många människor, men att använda “Förintelsen” på detta sätt sprider inte mycket ljus över vad som hände och varför, snarare tvärtom eftersom det implicerar en generell och enhetlig nazistisk förintelsepolitik som aldrig fanns. Friedlanders hållning har mer som talar för sig, men är av liknande skäl inte heller den oproblematisk. I alla tre fallen finns likheter och samband, men också väsentliga skillnader som inte går att förbise. Hänsyn måste tas till både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Ett bra redskap är den modell för analys av folkmord som folkmordsforskaren Tomislav Dulic formulerat och som bl.a. ser till förövarnas intentioner, politikens organisering och systematik samt mördandets och förödelsens omfattning.

För att få ett grepp om vad som drev skeendena mellan 1933 och 1945 är det nödvändigt att försöka sätta sig in i förövarnas föreställningsvärld och sinnelag, och hur dessa förändrades och utvecklades i växelverkan med förändrade omständigheter. Det var förövarna som bestämde vilka som skulle utsättas för olika åtgärder, det var de som utformade politiken och verkställde den. Syftet är naturligtvis inte att identifiera sig med dem utan att försöka förstå vad det var de trodde att de gjorde och varför.

Likheter

Utöver en manikeisk och apokalyptisk frälsningsantisemitism tolkade nazisterna världen i rasideologiska och socialdarwinistiska termer; förföljelse, våld och mord var legitima medel för att avlägsna biologiska, politiska och sociala “hot” eller ”hinder” som stod i vägen för den ”germanska folkgemenskapens” livsmöjligheter och livsutrymme. Även om motiven och i viss mån även avsikterna skilde sig åt kan konstateras att inom det rikstyska territoriet kom från slutet av 1930-talet de tre kategorierna som Friedlander räknar till Förintelsens offer att utsättas för en förintelsepolitik som var långtgående. Här finns klara paralleller i intentioner, systematik och omfattning, men också skillnader.

För nazisterna var ”judefrågan” i första hand politisk, judarna var en ”huvudfiende” och det var det ”judiska inflytandet” som måste elimineras snarare än den ”judiska näsan”. Som riksmarskalken Hermann Göring uttryckte det mitt under brinnande krig i oktober 1942: ”Detta krig är icke det andra världskriget utan det stora raskriget. Frågan gäller allra sist om juden eller germanen skall behärska världen. Det är juden som förklarat oss krig på död och fördärvelse.” Efter novemberpogromen 1938 blev det säkerhetspolisen som tilldelades ansvaret för politikens utformning, och den ”slutliga lösningens” organisatör Adolf Eichmann var från 1941 verksam inom dess avdelning IV B som ägnade sig åt bekämpandet av ”världsåskådningsfiender”.

Slottet Hartheim i Österrike, en av "eutanasi"-centralerna. Idag minnesmärke, museum och dokumentationscentrum. Foto: Dralon, Wikimedia Commons

Slottet Hartheim i Österrike, en av ”eutanasi”-centralerna. Idag minnesmärke, museum och dokumentationscentrum. Foto: Dralon, Wikimedia Commons

De funktionsnedsatta och ”zigenarna” utgjorde biologisk-sociala ”problem”, men som också måste ”lösas”. ”Lösningen” av ”zigenarfrågan” gavs dock aldrig någon klar utformning, och var liksom i det tyska kejsardömet och Weimarrepubliken en angelägenhet för i första hand kriminalpolisen. De “zigenare” som levde inom Stortysklands gränser kom med tiden att systematiskt mätas på tvären och längden enligt rasbiologiska kriterier, för att fastställa graden av ”rasrenhet”. I princip innebar en hög grad av ”rasrenhet” ett visst skydd. (För de tyska judarna, vilkas ”judiskhet” och därmed öde aldrig avgjordes av några rasbiologiska kriterier utan av bestämmelser som följde av Nürnberglagarna, var förhållandet det omvända. Att vara s.k. “heljude” kom att bli liktydigt med en automatisk dödsdom.)

När SS- och polischefen Heinrich Himmler i en rundskrivelse den 8 december 1938 angående ”bekämpandet av zigenarplågan” talade om en ”slutlig lösning av zigenarfrågan” gick den i detta skede, till skillnad mot vad som vid samma tidpunkt var fallet med “judepolitiken”, inte ut på att driva ut romerna ur Tyskland, utan på ”fysisk separation”, förhindrandet av ”rasblandning” och ”regleringen av rena och delzigenares livsföring”. I det syftet efterlyste Himmler en ”zigenarlag”. Men någon sådan utfärdades aldrig, vilket som historikerna Michael Burleigh och Wolfgang Wippermann påpekat resulterade i “groteskt motstridiga förhållanden”. Himmler kunde också tänka sig en begränsad närvaro av ”renrasiga zigenare” inom Tysklands gränser, men Hitler var inte intresserad av att “återbörda” en del av dem ”deras gamla friheter”.

De rasbiologiska och ”sociala” utgångspunkterna för ”zigenarpolitiken” medförde under alla omständigheter att det stora flertalet tyska romer drabbades mycket hårt. Även om praktiskt taget inga tyska romer, till skillnad från tyska judar, deporterades direkt till de stora förintelselägren i “öst” för omedelbar avlivning stod de dock i koncentrationslägren, tillsammans med judar och homosexuella, längst ner på lägrens sociala rangskala, och få av dem överlevde.

Jämfört med ”jude-” och “zigenarpolitikens” krokiga vägar under 1930-talet var gången från steriliseringslagarna 1933 till “eutanasiprogrammet” hösten 1939 förhållandevis rak. Motiven präglades av en kombination av den negativa ”rashygien” som låg till grund för steriliseringspolitiken, det vill säga att skydda den tyska ”folkkroppen” mot “skadliga arvsanlag”, samt ekonomisk-utilitaristiska argument. De ”mindervärdiga” och ”livsovärdiga” utgjorde en alltför “tung börda för folket och staten”, inte minst när Tyskland nu utkämpade ett krig. Under 1940 och 1941 mördades i själva Tyskland under förevändning av ”barmhärtighetsdödande”, olagligt men i skydd av Führerns bemyndigande och organiserat av dennes privata kansli, systematiskt över 70000 funktionsnedsatta människor med gas i sex särskilda anstalter, varefter aktionen avbröts.

I en intern statistisk uppställning beräknades att genom ”desinfektionen” av dessa personer hade, utslaget på en 10-årsperiod, drygt 885 miljoner riksmark sparats samt knappt 13500 ton kött och korv. (Av offren för ”eutanasin” var f.ö. ungefär 3,5 % judar, trots att de 1939 utgjorde mindre än 0,35 % av befolkningen i Tyskland.) På vanliga vårdanstalter fortsatte dock dödandet, inte minst av barn och tonåringar, kriget ut. De vanligaste metoderna var svält och dödliga injektioner. Totalt föll minst 120000 funktionsnedsatta människor offer för ”eutanasin” i Tyskland mellan 1940 och 1945. De främsta parallellerna finner vi därför i systematiken och omfattningen.

…och skillnader

Efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen 1941 uppträder dock klarare skillnader. Även om ingen enighet råder anser flertalet forskare att det var under hösten 1941 som ”den slutliga lösningen av den europeiska judefrågan” kom att få innebörden av en dödsdom mot alla i Europa levande judar, som skulle verkställas under det pågående kriget. I och med att krigsslutet i Europa dröjde 3½ år gavs tillräckligt med tid för att förverkliga målsättningen. I alla tre dimensioner (intention, systematik och omfattning) ser vi ett mycket stort utfall över hela det av Tyskland kontrollerade området.

Det utplånade gettoområdet i Warszawa, 1945. S:t Augustinus kyrka som låg i gettot syns i bakgrunden.

Det utplånade gettoområdet i Warszawa, 1945. S:t Augustinus kyrka som låg i gettot syns i bakgrunden.

Den globala intentionen framgår klart av protokollet från den så kallade Wannseekonferensen 20 januari 1942, som angav att 11 miljoner judar både i och utanför den tyska maktsfären kom i fråga för den “slutliga lösningen”. De 8000 judarna i det neutrala Sverige räknades in på samma sätt som de 200 i det Italienockuperade Albanien och de nästan tre miljonerna i det av Tyskland ockuperade Ukraina. Endast Estland var redan ”judefritt”. Protokollet röjer också den systematiska ambitionen. I ”samband med det praktiska genomförandet av den slutliga lösningen” skulle Europa ”kammas igenom från väster till öster”. Kulmen nåddes redan samma år. Den mest intensiva fasen var de sju till åtta veckorna från slutet av juli 1942 till andra halvan av september, då ungefär 25000 människor om dagen miste sina liv i sjukdomar och svält i gettona, i masskjutningsaktionerna, i transporterna, i koncentrationslägren och i förintelselägren. Som historikern Christopher Browning har anmärkt levde 80 procent av de judiska offren i mars 1942 men mindre än ett år senare var förhållandet det omvända, 80 procent var döda.

Ett mycket stort antal funktionsnedsatta och romer mördades också under denna tid, och romerna utsattes för ett folkmord. Men någon med den ”slutliga lösningen av judefrågan” jämförbar global och total intention på den högsta nivån att döda alla funktionsnedsatta och alla “zigenare” går inte att härleda och inte heller någon likartad systematik och organisation. Politiken formades i båda de senare fallen i klart högre utsträckning än vad som var fallet med ”judepolitiken” på lokal nivå, vilket torde vara en starkt bidragande orsak till att den absoluta och relativa omfattningen av mördandet inte nådde samma nivåer.

Behandlingen av arbetsoförmögna och funktionsnedsatta patienter på vissa anstalter och sjukhus i Polen, Baltikum och Vitryssland präglades förutom av rasideologin starkt av den slags ”rationalism” som satte ekonomiska kalkyler över allt annat och som var en av grunderna till ”eutanasin”. Till skillnad från ”eutanasi”-programmet i Tyskland var omsorgen om de polska, baltiska eller vitryska ”folkkropparna” inte ett motiv i mördandet, utan i stor utsträckning rörde det sig om att ordna sängplatser åt sårade tyska soldater. Att svälta ihjäl eller mörda ”onyttiga ätare” hos mer eller mindre “mindervärdiga” befolkningar var ett medel att främja de “tyska intressena”. Hur många som föll offer för denna politik är inte känt, men det rör sig med all säkerhet om många tusen.

Ökad kunskap

Forskningen om den nazistiska politiken mot “zigenarna” har inte tillnärmelsevis varit lika omfattande som den om ”judepolitiken” eller “eutanasin”. Dokumentationen är mager och få överlevande romer har intervjuats, skrivit eller vittnat på annat sätt. Intresset från det omgivande samhället, inklusive majoriteten forskare, har fram till relativt nyligen varit svagt. Det hänger bl.a. samman med antiziganism och romernas marginalisering, men också med att den nazistiska blicken på Europas “zigenare” jämförelsevis inte var vare sig stadig eller skarpt fokuserad. Just därför ansåg historikern Michael Zimmermann att frågan varför de mördades i Auschwitz-Birkenau och på andra platser var av stor vikt. Efter att arkiven i det f.d. Sovjetunionen och dess satellitstater började öppnas under 1990-talet har forskningen dock börjat ta fart, och det finns idag flera monografier och lokalstudier som bidrar till att ge en klarare bild av ”zigenar-” och ”judepolitikens” likheter och skillnader åren efter 1941.

Historikern Peter Longerich skriver att även om förföljelsen av romerna under denna period uppvisar talrika paralleller så förföljdes de ”på intet vis… med samma intensitet” som judarna, den omfattade inte alla länder under tyskt herravälde och inte heller efter 1942 ägde några deportationer rum vilkas mål var att omedelbart mörda romer i förintelseläger.

Minnesmärket i Berlin över Europas mördade romer och sinti, invigt 2012. Foto: OTFW, Berlin, Wikimedia Commons

Minnesmärket i Berlin över Europas mördade romer och sinti, invigt 2012. Foto: OTFW, Berlin, Wikimedia Commons

Historikern Matthew Kott visar t.ex. i en ny genomgång av de romska minoriteternas öde i Baltikum under andra världskriget hur komplext politiken mot dem gestaltade sig, och hur den förlöpte på olika sätt i vart och ett av de baltiska länderna under tysk ockupation och t.o.m. i skilda distrikt i de tre länderna, beroende bl.a. på lokala tyska makthavares inställning, på graden och typen av lokal kollaboration och de olika romska gruppernas historiska bakgrund och karaktär. I Estland mördades mellan 800 och 850 romer (nära 95 procent av den romska förkrigsbefolkningen), i Lettland ca 2000 (50 procent) och i Litauen ca 500 (33 procent). Att nära två tredjedelar av de litauiska romerna överlevde kriget berodde på att uppemot 1000 av dem deporterades västerut till koncentrations- och arbetsläger i Frankrike och Tyskland där de flesta lyckades överleva tvångsarbetet i läger och fabriker.

De litauiska judarnas öde var ett annat. I juni 1941 fanns i Litauen en judisk befolkning på knappt en kvarts miljon, varav endast 40000 var i livet i slutet av året och vid krigsslutet kanske 8000. Hur många romer som totalt föll offer för den nazistiska regimen och dess allierade är oklart, men vanliga uppskattningar är att mellan 25 och 50 procent av Europas romer mördades (en kvarts till en halv miljon).

Distinktioner, paralleller och samband

Borde alltså termen ”Förintelsen” begränsas till judarnas öde? Det ter sig logiskt men är enligt min mening också en förenkling. Problemet är att begreppet är en konstruktion från efterkrigstiden som omfattar en myriad händelser, men som inte ger någon vägledning för att förstå vad som hände. När började t.ex. Förintelsen? Var det med nazisternas gripande av makten 1933? 1935 eller 1938, med Nürnberglagarna respektive novemberpogromen? Med krigsutbrottet 1939? Eller med gettoiseringen i Polen fr.o.m. 1940? Måste vi kanske vänta till invasionen av Sovjetunionen 1941 innan vi kan börja tala om Förintelsen?

Å ena sidan går det inte att komma ifrån att den nazistiska ideologin rymde en exempellös destruktiv potential, i vilken ledarskapets frälsningsantisemitism var det minst ”rationella” men, som det skulle visa sig, mest destruktiva elementet. Denna uttrycktes koncist av Julius Streicher, chefredaktören för den notoriska partitidningen Der Stürmer, som ständigt upprepade frasen ”Ohne eine Lösung der Judenfrage, keine Erlösung der Menschheit” (”utan en lösning av judefrågan ingen räddning av mänskligheten”). Några människor var redan i samtiden kapabla att se tecknen i skyn, men de allra flesta gjorde det inte.

Om vi å andra sidan projicerar slutresultatet bakåt i tiden gör vi det för lätt för oss. Forskningen har visat att ”vägen till Auschwitz” var krokig, och det historiska facit vi känner var inte resultatet av en nödvändig, lagbunden process som började 1933. För Imre Kertész är begreppet Förintelsen alienerande, ”en stilisering, en konstlad abstraktion”. Pessimistiskt konstaterade han att ju mer som sägs och pratas om Förintelsen, ”desto svårare har det blivit att föreställa sig verkligheten bakom orden, människoförintelsens vardag”. Vissa historiker, som t.ex. Christopher Browning och Peter Longerich, talar heller aldrig om ”Förintelsen” eller ”Holocaust” utan går i stället till begreppen som finns i källorna, d.v.s. de studerar vad som hände, hur politiken utvecklades och vad t.ex. ett uttryck som ”den slutliga lösningen av judefrågan” innebar vid olika tidpunkter. Det ligger en helt annan konkretion i att fråga när detta källbegrepp blev liktydigt med total fysisk utrotning över hela den tyskockuperade europeiska kontinenten än att fråga ”när började Förintelsen?”.

Samtidigt är ”Förintelsen” en etablerad benämning, inte minst på den vardagsspråkliga nivån, som är svår att ignorera. Vad är det vi skall minnas 27 januari? Ett skäl till att vidga begreppet har förmodligen varit en önskan att ge rum åt offerkategorier som annars ofta försummats i historieskrivningen och hågkomsten. En grupp som i sådana sammanhang trots det brukar lämnas utanför är frimurarna, som liksom judarna klassades som ”världsåskådningsfiender”.

Men hur skall vi minnas alla dessa kategorier, om det som jag här har hävdat är orimligt att samla dem under ett och samma paraply och kalla vad som skedde ”Förintelsen”? Som Michael Burleigh har framhållit var detta “inte en tävling, allra minst för offren”. Låt oss därför i stället för att fastna i konstlade abstraktioner minnas så mycket som möjligt och så många som möjligt, utan att som alltför ofta görs hemfalla åt förenklingar och perspektiv som reducerar och suddar ut vitala distinktioner, paralleller och samband. Såväl det specifika i varje fall som dess förhållande till den övriga kontexten måste ständigt lyftas fram. Det måste alltid stå klart att det inte handlar om en tävling i lidande, utan om att beskriva och förstå det historiska skeendet så rikt och så precist som möjligt.

Stéphane Bruchfeld

Idéhistoriker verksam vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet och medförfattare till …om detta må ni berätta… (1998, 2009).